torsdag 18 november 2010

07 Your Best Friend

Jag har inte en massa kompisar, jag får inte en en miljon telefonsamtal från kompisar som vill hitta på saker, jag ingår inte i ett sånt där skönt kompisgäng som man ser i TV-serier och jag ringer inte någon om jag vaknar mitt i natten och har ångest. Jag har ingen bästis som känner mig utan och innan, som jag har känt i hundra år och som jag träffar tio gånger i veckan. Istället har jag några få nära vänner som jag älskar. Vi umgås inte jämt och ständigt, ibland kan det ta ett par månader mellan våra träffar och vi ringer inte varandra bara för att kolla läget. Men jag vet att de finns där. Sedan har jag en mängd kompisar också, eller jag kallar dem för kompisar men ärligt talat borde nog flertalet av dem räknas som bekanta. Jag har aldrig haft många nära kompisar, så att det är lite tomt runt mig är ingenting som har kommit av att jag är sambo eller av att jag har blivit gammal och tråkig. När jag var yngre hade jag faktiskt ännu färre kompisar. Då kände jag mig ofta ensam och var ledsen över det, men nu reflekterar jag inte ens över det. Jag har det bra, jag tycker ofta om att vara ensam och det är ju inte så att jag sitter hemma och gömmer mig, utan jag träffar folk, vänner och bekanta. 

Ända sedan jag hoppade på den här 30-dagarsutmaningen har jag fasat för den här sjunde dagen. Jag har fasat för att skriva att jag inte alls har så många vänner att jag inte kan välja ut en person som är min bästa vän och för hur tragiskt det ska låta. Sedan läste jag Katta Kvacks sjua och drog en djup suck av lättnad. Puh, alla coola bloggare är inte ständigt strängt upptagna av att umgås med alla sina bästisar.

(Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det jag har skrivit i det här inlägget låter lite sorgligt)

11 kommentarer:

  1. Jag tycker faktiskt att det låter fint. Jag skulle aldrig (aldrig!) orka ha kompisar som jag var tvungen att hänga med jämnt och ständigt. Visst, det skulle vara kul med fler middagsinbjudningar eller fester ibland men jag dör knappast av att de är få (men jävligt roliga). Jag känner igen mig exakt i din text. Förr var jag ledsen för att jag inte var en sån lätt person som bara kunde bli kompis hur som helst med vem som helst och sen liksom börja hänga på det där "Vänner"-sättet på deras förbannade café! Nu känns det bara bra. Jag har hur fina vänner och bekanta som helst. Jättejättefin text tyckte jag att du skrev om dina vänner. Och så här tror jag att de flesta har det. Vem fasiken orkar hålla igång hundra vänkaper? Men jag bävade också för 7:an. Lustigt. Som om det skulle göra en töntigare eller sämre eller nåt. Fint text var det i alla fall. kram!

    SvaraRadera
  2. Jag tycker det är modigt av dig att erkänna. Det har på något sätt blivit "pinsamt" att inte ingå i ett sånt där tokigt kompisgäng som hittar på massor av käcka grejer hela tiden, men jag tror i sanningens namn att det inte är så många av oss som gör det. Det är, som du nämner lite, en TV-myt. Jag tycker inte alls det du skriver är sorgligt. Jag tror det är svårare att skaffa nya vänner än att skaffa pojkvänner :)
    Kram!

    SvaraRadera
  3. åh gud vad skönt att läsa! jag har också fasat för den där sjunde dagen, jag har aldrig varit särskilt social eller haft lätt för att bli toktight med någon. därför har jag ingen sån där bästa vän. men det känns lättare på något sätt när jag nu vet att jag inte är ensam om det. :) fasar inte lika mycket för att skriva om det längre.

    SvaraRadera
  4. Men det ÄR ju inte sorgligt, som du skriver "men nu reflekterar jag inte ens över det, jag har det bra" och det är ju det som är viktigt ju!

    Det finns väl ingen som har det som i Vänner egentligen.

    SvaraRadera
  5. Några få riktigt nära vänner är bättre än bara en massa ytliga.

    Sv. Ja jag hoppas det, har inte hunnit testa dem än.=)

    SvaraRadera
  6. Hehe jag har typ 0 matlust nu igen :/ svindrygt då jag går runt och är ständigt hungrig.. men kan ändå inte äta :(

    kanske att man kan få i sig nån clementin/banan nån gång om dagen... :/
    Spelar liksom ingen roll att jag blir supersugen på nånting,även om jag skulle åka o köpa det så skulle jag inte få i mig det sen iaf.. :(

    Kram

    SvaraRadera
  7. Jag gillar verkligen den här serien eller utmaningen du håller på med just nu. Man lär känna dig på något sätt. Och du, det där med vännerna. Jag tror att många har det precis som dig. De flesta till och med. Men det är en svår sak att erkänna. Inget konstigt eller sorgligt alls tycker jag!

    Och snart ska vi ses över en kaffe, då kanske du har en ny bekant eller kanske till och med vän.. :)

    Kram!

    SvaraRadera
  8. Jag fasade också över det här inlägget. Dels för att jag ser alla mina vänner på olika sätt.

    Jag vet inte om jag har en bästa vän längre. Om jag skulle tänka efter så tar jag ändå den som jag vet ställer upp för mig vad jag än gör. Det är alltså min syster eller mamma.

    Usch. Jag ska skriva det här nu.
    Önska mig lycka till!

    SvaraRadera
  9. Det där skulle jag ha kunnat skriva!

    SvaraRadera
  10. De där som du skrev stämmer nog på de flesta, skulle jag tro. Mig stämmer det definitivt på.

    SvaraRadera
  11. Jag känner igen mig. För min del hade jag ett litet gäng på högstadiet som jag umgicks med. Det har blivit så på gymnasiet nu, efter ett år av ensamhet.
    Men massa kompisar har jag aldrig haft, snarare ett fåtal närmare vänner.

    Svar: 'Så mycket bättre' är ett väldigt mysigt program. :)

    Stora jackor gör att jag känner mig tjock, en patetisk tanke som antagligen har med mina tonårstankar att göra.

    Kram

    SvaraRadera