söndagen den 31:e januari 2010

Dagens i-landsproblem

Jag gillar inte att gå till frisören. Jag gillar inte när mitt hår som jag har sparat ut så länge blir kortare och jag gillar inte när håret är så där lent och nyklippt. Och jag gillar inte att bli intervjuad i frisörstolen, jag betalar faktiskt några hundralappar för att få en klippning och en avkopplande stund, inte för att svara på en massa ointressanta frågor om mig själv. Dessutom tycker jag det är otrevligt när frisören ger mig konstiga blickar när hon frågar om jag brukar föna och platta håret och jag säger nej. Hallå, jag orkar faktiskt inte gå upp en halvtimme tidigare på morgnarna för att greja med håret! 


Allt detta har lett till att jag klipper mig sällan. För sällan. Förra året blev det två gånger. Så när jag väl går till frisören är mitt hår så slitet och trassligt att de måste kapa en rejäl bit och vetskapen om att jag kommer att bli av med en bra bit hår gör att jag väntar ännu längre med att gå och klippa mig. 


Jag hade tänkt att gå och klippa mig i tre månader nu. Dragit ut på det medan mitt hår har förvandlats till en katastrof, en sådan katastrof att jag tappar mängder av hår varje gång jag kammar mig. Jag kammar liksom inte ut tovorna längre, de lossnar. 
Men idag fick jag nog och klippte av skiten. Jag klippte mig själv förr och tänkte att det blir väl inga problem att klippa topparna lite. Men det var visst stor skillnad på att klippa mer eller mindre korta plager och att klippa ett långt hår. Jag klippte och klippte, klippte på längden, klippte upp, försökte få det flikigt och rätt som det var såg jag ut som en golvmopp. Så jag var tvungen att klippa luggen kort för att minska effekten av golvmoppslooken. 


Det var skönt att bli av med det slitna, men nu kommer jag aldrig våga gå till frisören igen, jag kommer inte kunna med att gå dit och se deras blickar och snörpande munnar när jag säger att jag klippte mig själv. När jag stod där med saxen såg jag framför mig hur jag kommer till en labil Gulletussan (i Mia och Klara ni vet) och får en utskällning för att jag inte gick till henne direkt. Och sedan får sitta där och skämmas och lyssna på hennes pladder om hennes man som är hockeyspelare på elitnivå och som har lämnat henne för en annan mami.


Japp, det där var dagens i-landsproblem, gud, vad skönt det var att skriva av mig.

Ugglekillen

En av mina favoritbrudar i bloggvärlden, Katta Kvack, anade häromdagen ugglor i mossen och jag bestämde mig därmed för att göra ett uggleinlägg till henne. 


Min pojkvän anar alltid ugglor i mossen med den här på armen:



Det är kattguld ugglan håller i eftersom min geolog till pojkvän letade guld när han gjorde tatueringen. På sin andra underarm har en en korp och jag vill tillägga att han har gjort båda tatueringarna sedan han träffade mig, sin älskade flickvän som råkar ha grav fobi för just fåglar.




Trots min fobi köpte jag för ett tag sedan den här ugglespargrisen i silikon till min pojkvän. Trots att det är ett fjäderfä är den i alla fall bättre att ha  i bokhyllan en den kesoburk han la sin växel i förut. 


lördagen den 30:e januari 2010

Fredag kväll





Det blev fredag och jag ville vara en katt i hatt. En leopardkatt i hatt. 
Det var isgata och jag stapplade iväg till lokalen. Det var trettioårsfest och jag åt nyttig mat och oerhört nyttig chokladtårta med gamla jobbarkompisar.
Jag var på Ritz där det började med Blue Monday och slutade med svennenittiotalshitz. Niklas sa att jag i min hatt påminde om huvudkaraktären i A Clockwork Orange och i den stunden önskade jag att jag hade fäst lösögonfransar runt ena ögat och att jag höll en mjölkdrink i handen istället för min rom och cola. Jag var på Tranquilo och dansade till latinska rytmer och en italienare försökte tålmodigt lära mig några moves. Jag var på Sticky och tjöt av glädje till Courtney Loves röst i Violet. Det var som att komma ut ur garderoben när DJ:n valde Run to the Hills med Iron Maiden som sista låt för kvällen och jag modig av ölen vågade erkänna att jag gillar den låt jag har hatat så intensivt. Jag dansade, vrålade och hoppade. Det var fredag kväll. 



torsdagen den 28:e januari 2010

Vem är du? Vem är jag?




Imorgon ska jag på 30-årsfest.
Dresscoden är "Kom inte som du är, kom som den du vill vara".
Så jag funderar för fullt över vem jag vill vara. 
Och jag tror jag har kommit fram till att jag vill vara lite paljett- och glitterglammig samtidigt som jag vill vara lite trashig. Det är nog den jag vill vara den här veckan i alla fall. Också vill jag nog vara lite för mycket. 


What else? Jag lyssnar på Franz Ferdinand och är överlycklig över att min Niklas inte är i en gruva i Norge, utan här hemma hos mig!



tisdagen den 26:e januari 2010

Master and servant

Puh, vilken lättnad att Patrik Sjöberg vann nattduellen i kvällens Mästarnas Mästare, detta oerhört roande program som jag aldrig hade trott att jag skulle följa. Jag har visst fått en ny TV-smak, ut med såpor och rika kids, in med svenska kändisar. För varför kolla på amerikanska ungdomar när jag kan se Thomas Brolin lulla omkring som en trind och go Kicki Danielsson? Varför kolla på bitchiga medelålders kvinnor när jag kan se Patrik Sjöberg dissa Stefan Holm gång på gång? Jag vet inte vilket som är roligast, när Sjöberg med riktig star quality och med glimten i ögat slänger ur sig bitska kommentarer till sina medtävlare, eller när Holm på mysgubbevärmländska försöker besvara spydigheterna. Eller när en avdankad golfare bestämt hävdar att hon minsann har varit Götalandsmästare i höjdhopp och Sjöberg skrattar åt henne och menar att man måste vara försiktig med att slänga ur sig sådant eftersom allt går att kolla upp. Ja, mina vänner, Mästarnas Mästare är underhållning på hög nivå. Och bäst av alla är förstås Patrik Sjöberg, som inte bara är en föredetting inom idrottsvärlden, utan som min vän Maria sa; en riktig rockstjärna. 



måndagen den 25:e januari 2010

Firefly





Med Firefly på armen blir allting mycket roligare, jag lovar!
Firefly var min favoritpony när jag var liten, fast jag döpte min till Blixten.
Jag är fasligt nöjd med den, så här bra hade jag faktiskt inte vågat tro att den skulle bli.
(Och jag lovar bättre bilder när ponnyn har läkt)



söndagen den 24:e januari 2010

Ups & downs

Jag kanske bör förtydliga lite. Det var ju inte så att jag deppade ihop för att jag missade en sketen uppkörning, lite mer än så krävs för att få mig ur gängorna. 


Nej, det är bara det att det har varit lite för många motgångar den sista tiden, närmare bestämt sedan den där första veckan i september. Jag kom tillbaka till jobbet efter en härlig semester, full av energi, full av nya idéer. Dagen efter fick jag reda på att mitt jobb skulle läggas ner, mitt jobb som jag älskade och där jag hade tillbringat flera år med givande klientarbete och underbara jobbarkompisar. Samma vecka blev Gollum akut sjuk och vi fick reda på att hans njurar inte fungerade som de ska och att ingen kunde säga hur länge till han skulle kunna leva, det kunde handla om månader, det kunde handla om ett par år. Det blev drygt fyra månader.


Nu blev jag ju inte arbetslös som tur var, utan jag fick börja på ett nytt jobb i november. Det är också ett boende för missbrukare, men lite annorlunda arbetssätt. Jag vill inte skriva så mycket om mitt jobb här, så jag nöjer mig med att skriva att jag saknar mitt gamla jobb oerhört mycket och att jag antagligen aldrig kommer att trivas så bra på ett jobb som jag gjorde där.


När jag började på mitt nya jobb fick jag veta att jag var tvungen att ta körkort för att kunna jobba där. Jag har velat ha körkort länge, det har helt enkelt bara inte blivit av. Så jag åkte till Säffle och körde, körde och körde. Jag var där i olika omgångar och tog lektioner och pluggade teori. Teoriprovet var inga problem, men uppkörningen klarade jag alltså inte. Jag blev så himla ledsen, för jag kände att jag verkligen behövde något positivt mitt i allt personligt elände. Något som gick min väg. 


Allt det här med Gollum och jobbet har tärt på mig och jag märker att jag inte är som jag brukade vara. Istället för att vara glad och positiv känner jag mig ofta trött och ledsen, och uppkörningen från helvetet var väl droppen. Nu känner jag dock att det är dags att börja komma på fötter igen, jag har gråtit så mycket den här veckan att jag blir trött på mig själv. Så när helgen kom bestämde jag mig för att ha en rolig helg. Jag gick på fest i fredags och trots att jag egentligen inte var det minsta sugen på att gå dit hade jag riktigt roligt. Igår tatuerade jag mig och idag ska jag träffa mina bästa vänner. Det är nog det bästa jag kan göra för min egen skull!



onsdagen den 20:e januari 2010

Trötter


Jag är så trött.
Trött på motgångar.
Trött på att gråta.
Trött på att vara trött.


tisdagen den 19:e januari 2010

Helvetesjävlaskit

Jag tyckte det verkade så kul att köra i diket och jag tänkte att uppkörningen var ett bra tillfälle att testa på det. Eller inte…



måndagen den 18:e januari 2010

Piffig tant


Bild: SVT.se

Jag började titta på Stjärnorna på Slottet bara för att Björn Ranelid är med, för att han är en sådan fascinerande människa. Tidigare har jag alltid avvisat det programmet som pensionärsunderhållning och fnyst åt yngre människor som följer det. Men antingen så är det ett väldigt intressant och bra program för människor i alla åldrar, eller också så är det så sorgligt att jag faktiskt börjar bli gammal.

Hur som helst, det här inlägget skulle faktiskt handla om Meg Westergren. För piffigare tant får man ju leta efter. För det första är hon så söt, charmig och rolig. Jag kan inte låta bli att jämföra henne med alla levnadströtta tanter jag träffade på under mina år inom äldreomsorgen, de som var bittra, utleda och klagade på precis allt. För sådan är inte Meg. Hon njuter av livet och ser inte de sista åren som en tid som bara ska sittas av, utan hon tar sig för saker och ting, har roligt. Åtminstone är det så jag vill se henne.

För det andra ser hon så piffig ut. När jag är 77 bast vill jag också ha blonderat och välklippt hår istället för den obligatoriska, korta permanenten. Precis som Meg vill jag ha en perfekt lagd make upp, färgglada kläder och tjusiga hattar. Ta ut svängarna helt enkelt. Åh, jag blir så glad när jag ser äldre damer som Meg. Jag vill bara le, krama om dem och säga att de ger mig hopp. Hopp om att livet inte tar slut efter pensionen, hopp om att jag kan vara snygg när jag blir äldre och hopp om att jag inte behöver låta åldern hindra mig från att göra allt där där jag inte hann med under mina glansdagar. 

Så piffiga tanter of the world - tack för att ni finns!

På ett tåg nära dig

Ibland kan jag bli så generad å andras vägnar att jag bara vill sjunka genom marken. Som idag på tåget till Säffle (ja, jag bor nästan i Säffle nu för tiden). Jag sitter i vagnen för de som vägrar att lägga till 40 spänn på att få en egen sittplats. Tåget stannar, folk går på och ett par sätter sig mitt emot mig. Plötsligt kommer de två kvinnliga konduktörerna (eller heter det tågvärd/inna/ nu för tiden?)som kollar biljetterna rusande. Här kan ni inte sitta, det kommer en RULLSTOL snart. Paret reser sig snällt, men invänder att det här faktiskt är den ombokade vagnen, varpå den ena konduktören snäser att det inte stämmer, för det här tåget går till Stockholm. Och de två konduktörerna som nyss var så trevliga och lugna har plötsligt blivit som förbytta. De är uppstressade och talar med andan i halsen medan de förbereder för rullstolen, vilket innebär att de lyfter på stolsitsarna där rullstolen ska få sitta och att de försäkrar sig om att de vet var rullstolsliften finns. Sedan kommer ett annat par och tänker slå sig ner på den paxade rullstolsplatsen. NEJ! skriker den äldre av de två konduktörerna och viftar frenetiskt med armarna. Paret studsar iväg. 


När vi är nästan framme vid nästa station står konduktörerna och spanar ut genom fönstret; där är han va? Det måste väl vara han? Sedan ska de använda liften för att mannen i rullstol ska komma på tåget och de är alldeles utom sig av nervositet. De fnittrar och skämtar tvångsmässigt med mannen med stela leenden och den yngre konduktören säger att det minsann är första gången hon använder liften, och tänk att hon får lära sig något nytt varje dag. När mannen väl har kommit på tåget säger den äldre konduktören lite urskuldande att hon lyfte på sitsarna för att hon inte visste hur han ville ha det. Mannen säger artigt att det bli bra så. 


Efter en kvart eller så går den yngre konduktören förbi och tittar flyktigt på mannen; du säger väl till om du blir törstig eller så, för i så fall hämtar jag ju dricka till dig direkt?


Och jag sitter där och observerar och skäms. Hela situationen är så pinsam eftersom personalen känner att de måste var överdrivet käcka och fjäska för en man som råkar sitta i rullstol, bara för att de inte vet hur de ska hantera situationen. Som om de helt och hållet måste ändra beteende för att inte verka hjärtlösa. 


Men tänk, då har de lärt sig något idag också. 



torsdagen den 14:e januari 2010

Kattbloggen




Det här är Zoom. Han gillar att krypa in i saker.

Det har varit ett par omtumlande dagar för mig. Ena stunden har jag känt djup förtvivlan, för att sedan känna mig helt bedövad. Och utmattad. Mitt i all sorg känner jag mig lite lättad, för nu behöver jag inte oroa mig för att Golllum lider eller att han ska bli sämre, för nu har han fått ro. 

Jag och Zoom, min andra katt har krupit ihop i sängen och sörjt tillsammans. Zoom njuter nog lite av att få all uppmärksamhet, men han går ofta omkring i lägenheten och ropar efter Gollum och går bort till dörren för att se om Gollum kommer hem. Det är hjärtskärande. Och jag säger gång på gång att Gollum inte kommer hem, att det bara är vi nu.

För tillfället befinner jag mig dock i Säffle igen. Jag har kört nu och det känns faktiskt riktigt bra. I morgon ska jag göra teoriprovet!


Och tack för alla gulliga och medkännande kommentarer jag har fått de senaste dagarna!


tisdagen den 12:e januari 2010

Sov sött



Idag har Gollum somnat in…


måndagen den 11:e januari 2010

Gollum


Gollum blev inlagd på djursjukhuset idag. Han ska få dropp och de ska ta prover för att se om det är njurarna som håller på att lägga av helt eller om han har fått brist på kalium eller dylikt. Om det är någon brist går det att rätta till, men ärligt talat är jag inställd på att det här är slutet. Min älskade lille Gollum har varit sjuk och kämpat sedan september, fått specialfoder och medicin, men nu tror jag att han har gett upp. 

Jag är så ledsen, han är ju min lilla baby och jag kan inte ens föreställa mig att leva utan honom. Det låter dramatiskt och många är väl de som i det här läget skulle säga att det bara är en katt, men det är inte så det känns. Gollum betyder mer för mig än vad många människor gör, jag har haft honom i nästan sex år, ända sedan han var liten som en råtta och sprang omkring och sa "mep". Han har varit min följeslagare när jag har flyttat runt, han har varit kvar när förhållanden har tagit slut. Det har alltid varit Gollum och jag. Det känns som om ett viktigt kapitel i mitt liv kommer att avslutas i morgon. Kapitlet Gollum.


söndagen den 10:e januari 2010

Djurlivet i Säffle och hemma


Hur var djurlivet i Säffle då?
Jodå, det var gott om vilt, särskilt på mitt rum där exotiska djur som zebra och leopard trängdes.

Nu är jag hemma för den här gången. Skönt. Dock är jag ledsen eftersom min katt som har dåliga njurar verkar ha blivit sämre. Jag tror att slutet är nära nu och jag orkar inte ens skriva något känslomässigt kring detta just nu, därav endast ett kort konstaterande.




Gollum

lördagen den 9:e januari 2010

Pez på dig










Jag gick till kiosken.
Hittade pez.
Blev nostalgisk och tänkte på min rosa Miss Piggypez jag hade som barn. 
Nu har pez visst förändrats, blivit mer retro, mer 50-tal än 80-tal.

Det är lördag även i Säffle. Det är jag och en till elev på körskolan. Jag sitter och trycker på mitt rum med sin dator och jag skulle tro att han gör det samma på sitt. Det måste faktiskt erkännas att jag njuter lite av min asociala tillvaro, att vara här, näst intill ensam, ger mig andrum. Att vara i Säffle, dold bakom alla snövallar ger mig ro, en ro jag behöver ibland, även om jag har svårt att inse det. 




Äckliga saker jag har varit med om del III

Jag tränar på Friskis & Svettis och förr gick jag ofta på deras jympa. Ett vanligt moment på dessa pass är att alla deltagarna springer några varv runt salen. På ett helt vanligt pass för några år sedan när alla sprang låg det rätt som det var en väl använd tampong på golvet.


Jag har fortfarande inte lyckats klura ut om någon hade en använd tampong i fickan och råkade tappa den när hon (helt fördomsfullt utgår jag från att det handlade om en hon) sprang eller om någon råkade tappa tampongen rakt ut från...ja, ni fattar.


Nu tränar jag oftast på gymmet....

fredagen den 8:e januari 2010

Gee

Glee hade kunnat vara en rolig serie om det inte vore för att de sjöng och dansade så mycket. 


För övrigt har jag slutat säga att jag inte växlar i kurvor. Det kallar jag för framsteg!






För övrigt 2.0.
Jag köpte nya solglasögon igår och tänkte att det kommer att dröja ungefär ett halvår innan det blir vår så jag kan använda dem. Men tji fick jag. Jag blev nästan snöblind när jag var ute och körde innan, så de får åka på när jag ska ut på vägarna nu. Vem vet, de kanske räddar ett liv eller två.



Sv/eng

När jag skrev om The Heroin Diaries glömde jag helt bort att skriva någonting om språket. Alltså inte om hur Nikki Sixx skriver, utan om det faktum att jag läser boken på svenska. Det borde jag nämligen inte göra. Jag anser att böcker är bäst att läsa på det språk de är skriva, om man behärskar språket vill säga, eftersom det lätt tappas lite i översättningen. Men vissa av de böcker jag läser finns bara i storpocket  eller i inbunden form på engelska, och eftersom jag vill ha en liten och behändig pocketbok, väljer jag svenska. 


The Heroin Diaries är alltså en bok som bör läsas på engelska och anledningen till det är att den svenska översättningen många gånger låter ganska töntig. Jag hade hellre läst att Nikki Sixx och de andra kicked ass på en konsert än att de sparkade röv. Till exempel. Engelska hade passat det råa innehållet i boken mycket bättre, svenska låter så snällt. Kanske beror det på att svenska är mitt modersmål och att jag alltid tycker att engelska låter tuffare på TV, film och i musik. 


Hur som helst är jag glad att översättaren har låtit dude och cool vara. 



torsdagen den 7:e januari 2010

Sonisphere



Gissa tre gånger varför jag vill åka på Sonisphere?!
För att se Iron Maiden? Nä, dem skiter väl jag i.
För Iggy Pop? 
Tja, Iggy är en tuffing och visst vill jag se hans stenhårda muskler och utploppade blodådror, men det är ju Mötley Crüe jag framför allt vill se!
Jag såg dem i somras på Peace & Love och en gång räcker inte, jag vill ha mer, mer, mer. Jag vill se ett band som spelar musik som jag älskar, som jag kan hänge mig åt helt och hållet. Musik som rycker tag i mig och som håller mig kvar i ett järngrepp och som etsar sig fast så att jag kan höra låtarna om och om igen inuti mitt huvud. Jag vill hoppa, jag vill dansa, jag vill ha lyckorus. 


Oh yeah!


(och just det. Jag vill ju höra Alice Cooper sjunga Poison)

I sjunde himlen

När jag hade skrivit klart mitt förra inlägg satte jag mig vid TV:n för att äta lunch. TV:n visade Sjunde himlen, vilket jag tyckte var lite kul med tanke på hur road jag blir av pastorn i boken jag läser. Jag hade nästan glömt bort Sjunde himlen. Jag hade nästan glömt bort hur mycket moral det kan få plats i ett enda program. Och jag hade nästan glömt bort hur präktig Lucy är och hur kul det är när Jessica Biels karaktär är lite crazy och får stå som ett varnande exempel på hur det kan gå om man inte sätter familjen och dess värderingar främst. Haha, det där programmet är riktigt underhållande, synd att det går mitt på dagen bara så att jag nästan aldrig kan se det. Eller tur borde jag kanske säga, för hur många moralkakor kan jag egentligen spotta ut innan jag blir galen av dem?



Heroindagboken



Just nu läser jag The Heroin Diaries, spillror ur ett rockstjärneliv av Nikki Sixx, basisten i Mötley Crüe. Jag älskar rockbiografier, jag älskar stereotypa rockmyter om sex, drugs and rock n roll och jag älskar dekadensen. Den här boken är ett fint bidrag till genren. 


The Heroin Diaries utspelar sig 1987, vilket var ett tungt år i Nikki Sixx liv. Han drogar på för fullt, blandar heroin, kokain, piller och alkohol hej vilt och blir stundtals så paranoid att han gömmer sig i garderoben, då han tror att folk försöker att ta sig in i hans hus. Gång på gång försöker han att sluta med drogerna, men han börjar hela tiden att fuska lite som han uttrycker det, och vips så trillar han dit igen. 


Mitt i allt detta är Mötley ute på turné och Sixx och de andra grabbarna hittar på diverse hyss och galenskaper. Sixx menar att det är kärleken till musiken som gör att han orkar fortsätta leva, men det hårda turnélivet tär allt mer på honom och han börjar inse att han inte går sakta men säkert mot döden, utan att han rusar mot döden. Sixx använder inte sitt rockstjärneliv som förklaring till missbruket, utan skriver gång på gång om sina övergivenhetskänslor han brottats med sedan barnsben och som fortfarande förföljer honom. Hans far stack tidigt ifrån Nikki Sixx och hans mor och ville sedan inte ha någon kontakt med dem. Hans mor lämnade periodvis bort Nikki till sina föräldrar när hon träffade en ny karl. Nikki känner ständigt att hans mor valde karlar framför honom och han dövar dessa känslor med droger.


Sedan injecerade jag kokset, i halsen, benet, armen eller rentav kuken - och så började det. (...) Jag stod med örat mot säkerhetsdosan, utan att våga andas, och kände mig skräckslagen. Skulle de låta polisen komma och ta mig, eller killar med tvångströjor? (...) Där var jag alltså... naken, påtänd, med hagelgeväret laddat, fullt medveten om att någon var i färd med att bryta sig in i huset...kom de för att rädda mig eller ta mig? Så jag spolade kvickt ner drogerna i toaletten och väntade på vad som skulle ske därnäst.


Boken bygger på Sixx dagböcker och många av dagboksinläggen har fått kommentarer av Sixx själv och andra som var i hans närhet under den här perioden. Hans bandpolare, managers, familj och flickvän kommer till tals och alla säger de att de inte insåg hur lågt Sixx hade sjunkit i sitt missbruk. Ibland blir kommentarerna lite väl såsiga, som när Sixx skriver om hur hans mor valde bort honom i sitt liv, modern skriver att hennes mor och systrar tog Nikki ifrån henne, och morfadern i sin tur menar att de var tvungna att ta hand om Nikki eftersom modern periodvis ägnade sig åt alkohol, droger och män, istället för åt sin son. Andra kommentarer är väldigt underhållande, i synnerhet när Sixx dåvarande flickvän Vanity uttalar sig. 1987 var Vanity en urflippad, drogberoende bakgrundssångerska, nu är hon Pastor Denise Matthews och ger sin nyktra och bibliska syn på hennes och Sixx förhållande och den synd de levde i då. Det kan låta till exempel så här: 


Vad var det som dödade mitt och Nikkis förhållande? Jag tror att berömmelsen och den besatta jakten på rikedom, kärlek samt en död, drogstinn Vanitys överspändhet var vad som knäckte mig. Min bibel säger att en kvinna som lever för njutning ska dö av den. (...) Och fastän man målar sitt ansikte och uppnår en lånad skönhet, så säger Gud: "Ändå ska jag få de som älskar dig att hata dig."
Är det inte strålande?

Jag gillar dagbokskonceptet, där Nikki Sixx dag för dag skriver om vilka droger han stoppar i sig, sina tankar och känslor, fast ibland undrar jag hur han över huvud taget kunde föra dagbok och sedan inte tappa bort böckerna när han var i det tillstånd han var i. Vissa av anteckningarna tror jag nästan är efterkonstruktioner, för hur skulle Sixx kunna bry sig om en sketen dagbok när han inte brydde sig om någonting annat än droger? Hur det än ligger till med den biten funkar boken för mig. Det är en spännande och tragisk skildring av en tung missbrukare som råkar vara rockstjärna, snarare än en skildring av en rockstjärna som råkar vara missbrukare. Skillnaden mellan Sixx och en "vanlig" missbrukare är väl att Sixx hela tiden fick droger serverade; vart han än kom behövde han varken jaga pengar till droger eller någon som sålde. Jag som arbetar med missbrukare känner väl igen förnekandet, uppgivenheten och ångesten som alla missbrukare brottas med. Och eftersom Mötley Crüe är ett av mina favoritband är det kul att följa en turné med dem genom Sixx dimmiga ögon. 


The Heroin Diaries går inte att jämföra med The Dirt. Det här är en helt annan typ av bok, med mer fokus på missbruk än på rockstjärnor, men böckernas gemensamma nämnare är den ocensurerade råheten. Ingenting förskönas, utan allt återges så smutsigt som det faktiskt var. 


Hur det gick för Nikki Sixx? Tja, jag har inte läst ut boken än, men så vitt jag vet hävdar Sixx att han både är drog- och spritfri idag. 




onsdagen den 6:e januari 2010

Jättekonstigt

"När Mandy var liten kunde hon springa och leka som vilket barn som helst, nu är hennes ben så enorma att hon knappt kan röra sig, och de växer hela tiden, så nu funderar Mandy på att amputera båda benen, mer än halva hennes kropp!"
(Kvinnan med jätteben. Kanal 5)


Sätt mig framför en TV en kväll när jag inte har något att göra och jag zappar mig fram till random dokumentär om något tragiskt levnadsöde. Allra helst ska det handla om konstiga sjukdomar; cancer och anorexia funkar inte, det ska vara någon sjukdom jag aldrig har hört talas om. Gärna någon sjukdom som medför ett groteskt utseende/bölder/utväxter. Psykiska sjukdomar funkar också, men då ska det vara i klass med multipla personlgheter eller body dysmorphic disorder. 


Också sitter jag där med vidöppen mun och förundras över att dessa sjukdomar faktiskt finns på riktigt. Och jag undrar hur produktionsbolagen hittar alla dessa människor, om de har anställda som åker världen runt och letar efter icke-exponerade sjukdomar. Och jag undrar varför jag och andra ser program efter program av detta koncept. Och jag undrar till sist om dessa sjuklingar är det moderna samhällets elefantmän, skäggiga damer och andra cirkusattraktioner. Behöver vi se dessa program för att själva känna oss normala och nöjda med vår halvtrista tillvaro?


Nä, nu ska jag se färdigt programmet på femman så jag får reda på huruvida Mandy bestämmer sig för att kapa benen eller inte.



Säffle City





Här befinner jag mig för tillfället. I Säffle. Det är svinkallt, massor av snö och jag ska lära mig att köra bil. Här på körskolan finns det säkert femton rum, varav några är dubbelrum, men ikväll och i natt är jag alldeles ensam här. Ensam på en körskola i Säffle. Det känns rofyllt, samtidigt som det nästan ekar i korridorerna och jag blir lite lätt rastlös. Stundtals får jag skräckfilmsvibbar, stundtals känner jag mig inlåst på en institution. Och när min körskollärare gick för dagen och noga såg till att jag låste om mig, samt lämnade sitt mobilnummer i fall det skulle hända något, kände jag mig som en liten flicka som är ensam hemma för första gången.


Jag är sjukt godissugen, men jag kan inte förmå mig själv att palta på mig alla kläder och ge mig ut i kylan. Istället stannar jag inne i trafikskolans vardagsrum och tittar på TV. Jag ska utnyttja att det finns TV1000 här och se någon fånig film jag har sett förut. Och i morgon ska jag köra igen, tjo, vad det är kul!

tisdagen den 5:e januari 2010

Kalt och kallt

Någonting jag finner tragiskt är restauranger som är tomma.

Som idag på lunchen  när jag gick till en pizzeria/thaiställe i närheten av jobbet och det bara var jag där. Det fanns fem bord där och de hade take away, men det vara bara jag där. Och två personal som såg så glada ut när jag kom in och beställde, precis som om de hade väntat på mig hela dagen. Men även om de log så var det ledsna, uppgivna leenden. Och hela restauarangen såg uppgiven ut; inredningen var nog från 80-talet, Metron som låg på ett bord var från förra veckan och Nöjesguiden från i höstas. Det fanns en TV som inte var på, i övrigt var det ingen inredning alls. Lokalen var kal och kall, ja, det var faktiskt kallt där inne  också och jag tyckte plötsligt synd om de två männen som arbetar där. Jag kände en sådan sorg över att de måste jobba i en kal och kall lokal utan vare sig människor eller värme.

Det hela var så sorgligt att jag var tvungen att överkompensera en smula när jag hade ätit klart och den ena killen frågade om det var gott. Ja, sa jag och log stort, nästan groteskt stort, det var verkligen jättegott. Och jag var så himla glad att jag inte var tvungen att ljuga.

Fel fel fel

Jag går in på felsms.com för att få mig ett gott morgonskratt och för att gotta mig lite åt andras pinsamma misstag, eftersom jag har hört att sidan ska vara så rolig. Men så kul är det inte, de felsända sms:en kommer inte i närheten av Tjuvlyssnat, och det mesta är bara fjortisskräp. Typ 16-åringar som råkar avslöja att de är otrogna när de skickar ett sms till sin pojkvän/flickvän istället för till sin love. Jag får inte den där skrattiga känslan jag får när jag ser folk ramla på stan. Nä, det här var en besvikelse, jag tror jag ska skratta åt min egen träningsvärk istället, den är roligare.

måndagen den 4:e januari 2010

Sockret och Gollum


Det var Nyårsafton och taxen Sockret kom på besök. Han och katten Gollum trivdes i varandras sällskap.



Sockret som annars var en något blyg tax, hade druckit ett par klunkar öl och kände sig lite modig.



Sockret ville vara mer än bara vänner och pussade Gollum på kinden.



Gollum rodnade lätt, pussade tillbaka och tänkte att det här var en fin början på det nya året.

Skön smärta

Varje gång jag sätter mig ner på en stol stönar jag högt av smärta. Antagligen låter det som om jag har firat Nyår med en buttplug, men sanningen är den att jag gymmade för första gången på två månader igår. Då blir det så här. Men nu ska det bli ordning på torpet, eller åtminstone på kroppen. och om sanningen ska fram så njuter jag av att ha träningsvärk, jag älskar känslan av att musklerna är så ansträngda och spända att de värker vid varje rörelse. Sån är jag.



söndagen den 3:e januari 2010

Äckliga saker jag har varit med om del II

En helt vanlig dag när jag gick på gymnasiet blev jag attack-kissenödig och rusade in på toaletten. Jag lyfte på toalocket, satte mig ner och jag blev blöt om rumpan. Jag studsade upp, tittade ner i toan och insåg att det var stopp i den och att det blöta jag hade fått på rumpan inte var någonting annat än kiss. 


Jag tvättade rumpan med varmt, varmt vatten och skoltvål och torkade mig med pappershanddukar och hädanefter tittade jag alltid hur det såg ut under locket innan jag satte mig på toan. Åtminstone så länge gymnasiet varade.



Om Björn Ranelid

Jag har alltid tyckt att Björn Ranelid är en fascinerande människa och eftersom det var hans dag på Stjärnorna på Slottet igår valde jag att se programmet. Och nu är jag än mer fascinerad av honom. Ranelid är en man som vågar bjuda på sig själv, som vågar vara lite för mycket; se bara på hans solbränna, hör bara vilka storslagna ord han använder när han talar. Han är helt enkelt inte så där lagom som man ska vara i Sverige, utan han tar ut svängarna med råge och mer därtill. Dessutom gillar jag att Ranelid talar högt om att han har arbetat något kopiöst för att komma dit han är idag, jag tycker det är bra att arbeta sig upp och inte råka halka in på ett bananskal. 


Att Ranelid vågar visa sig liten och skör genom att berätta om hur mycket han har lidit av sin läpp ("världens fulaste överläpp")och ljudet i skallen genom hela livet, samt om hur hårt han har tagit alla angrepp på hans person i media, anser jag vara en dygd. Att visa sig svag är inte fult, tvärtom, och särskilt för en man i hans kläder. 


När Ranelid slår tillbaka på sina plågoandar håller jag nästan andan. Han visar inte bara att han har mått dåligt av all skit han har fått kastad på sig, utan även hur dåligt han har mått av den. Han ger igen och han blir det lilla mobbade barnet som ger tillbaka på sina mobbare efter år av plågor. Den jag trodde alltid hade stått upp, men som faktiskt krälat i leran, reser sig och blir större än störst.


Och han vinner all min respekt, all min beundran.

lördagen den 2:e januari 2010

Äckliga saker jag har varit med om del I

Jag är livrädd för fåglar. Fåglar är nog min enda riktiga fobi, för en fobi är det minsann. Fåglar är farliga och äckliga och borde inte få finnas anser jag (jag vet, de har sin plats i världen och gör nytta och bla bla bla...), och jag borde därmed gilla döda fåglar. Men icke! Döda fåglar är bland det hemskaste och eländigaste jag vet. När jag ser en hugger det till i bröstet på mig och jag blir gråtfärdig och jag försöker att titta bort, men det är som om jag tappar kontrollen över mina egna ögon och blicken dras ofrivilligt till kadavret så att jag måste lida ännu mer. 


Igår skulle jag gå en promenad. Jag går ut i loftgången och vad får jag syn på om inte en död fågel. En blågul liten sak ligger uppochner på cementen precis utanför dörren jag måste gå igenom för att komma till trappan. Det hugger till inom mig, jag funderar på att vända och gå in igen och stanna hemma tills fågeln är borta. Men jag tänker att jag inte kan låta mig hindras och att jag faktiskt måste ta mig ut. Så jag biter ihop, öppnar dörren och försöker titta rakt fram utan att råka trampa på kadavret. Och jag har passerat. 
Jag börjar gråta.


När jag har kommit hem berättar jag för Niklas (min sambo) om min hemska upplevelse. Niklas ska gå ut och köpa pizza och jag uppmanar honom att gå försiktigt så han inte råkar trampa på fågeln. Jag säger att jag inte tnäker gå ut igen förrän liket är borta och tillägger att pensionärsparet som bor i samma loftgång som oss kanske kan ta upp fågeln. 


Niklas kommer tillbaka med pizzorna. Han berättar glatt att fågeln var djupfryst. Jag börjar nästan gråta igen och säger att han aldrig mer kommer att få röra vid mig.

Bambi


Jag är en person med förkärlek för rådjur och jag kallar alla rådjur, eller alla hjortdjur över huvud taget för Bambi. Jag vet inte varför jag har denna fascination för just Bambi, kanske är det så att Bambi symboliserar allt som är sött och oskyldigt här i världen och kanske vill jag ibland vara lite naiv och se världen genom ett par stora rådjursögon istället för genom mina egna smala.


2010

Det nya året inleddes med Ivanhoe, som i vanlig ordning valde fel brud.Och det var några år sedan jag såg Ivanhoe, så jag hade totalt glömt bort vilken dramaqueen han är. Stå och flämta i dörrposten och digna ner på marken när han får höra något ofördelaktigt - Ivanhoe skulle göra succé i random såpa eller dokusåpa.