onsdag 25 maj 2011

Ett inlägg till om förlossningen, sen skiter vi i den

Inför förlossningen:

  • Livrädd för nålar, särskilt den där nålen i handen (PVK), jag tänkte helt enkelt säga nej till den, var beredd på att ta striden och ställa till ett jävla liv.
  • Ville ha lustgas, ingen annan bedövning och absolut inte Epidural. Inte för att jag är macho (ok, lite kanske), utan för att jag var så spruträdd.
  • Ville ha så lite läkemedel som möjligt, helst inga alls och särskilt inte värkstimulerande dropp, då jag tyckte att dropp verkade otroligt läskigt.
  • Kateter var stora skräcken.


Hur det blev:

Citodon för att kunna sova, därefter morfin + lugnande när citodonet inte hjälpte = spruta. Värkstimulerande dropp =nål i handen. Lustgas. Epidural = lokalbedövning + stor spruta i ryggen. Lokalbedövning när läkaren sydde ihop mig = spruta flera gånger. Dropp = ny nål i handen. Blodtransfusion= ny nål i handen. Kateter.



Hur det kändes:
När jag skulle få den första sprutan, den med morfin, var jag lite nervös, men inte direkt rädd och det kändes nästan inte. Den första nålen i handen kom på något sätt dit av bara farten, jag minns att jag satt och tittade på den och var så stolt över mig själv, och när jag väl hade fått den var de andra två ingen match. Lokalbedövningen märkte jag nästan inte och katetern var inte alls läskig, jag var faktiskt glad att jag hade den eftersom jag inte var i stånd att gå på toaletten ett tag.



Slutsats:

Jag var rädd för en hel del helt i onödan, det var mer än en gång jag tänkte jaha, var det inte värre? Och det känns skönt att jag har kommit över min nålskräck!

(Och ok, jag tyckte det var häftigt att få blod, jag låtsades att jag var en vampyr där jag låg och såg hur blodet rann från påsen, via slangen och in i min kropp)

10 kommentarer:

  1. Haha jag fick också en kateter...tyckte den skavde endel. Men det var ju faktiskt gött att slippa gå och pissa.

    Det roliga var iofs att tömma den då man kunde stå upp som en kille..haha.

    Antar att du inte är rädd för nålar längre:)

    SvaraRadera
  2. Det här är också min största skräck, alla nålarna...
    Vet redan nu att jag dessvärre INTE skulle gilla tanken på att få blod, eller inte att behöva se det i alla fall.

    Starkt jobbat!

    SvaraRadera
  3. Ja, det känns onödigt att tycka illa om min "nya" kropp och spåren efter graviditeten. Det var ju såhär det blev och bristningarna är nästan söta (om man får skriva så utan att bli förklarad sinnessjuk). Visst, jag skulle nog hellre vara utan dem men jag har inga som helst problem med att de sitter där :)

    SvaraRadera
  4. Oj vad jag känner igen det där!!
    Haha blodprov, vad är det nu liksom ;)

    SvaraRadera
  5. Skönt att du kom över spruträdslan! Då kommer du att vara lugn när Elly får sprutor också.

    Jag har varit blodgivare innan jag blev sjukling, och inte haft någon nål- eller sprutskräck alls. Däremot har jag haft en stor "peta i ögat"skräck + ögondroppe-rädsla. Som nu efter fyra ögonoperationer kan ses som botad!

    SvaraRadera
  6. Jag var också livrädd för den där nålen i handen. Och häromdagen var jag tvungen att fråga Jon om jag hade någon sån när Milo föddes. Han hade inte en aning men eftersom jag fick dropp mot slutet måste jag ju ha haft en, haha, så så läskigt var den tydligen att jag inte ens minns den..

    SvaraRadera
  7. Jag är inte rädd för nålar, men det är ju hur som helst inte speciellt trevligt! Vad skönt att du har blivit av med din rädsla!

    SvaraRadera
  8. Det gick en ilning genom kroppen när jag såg inlägget. Avskyr verkligen blod och nålar =/

    SvaraRadera
  9. Så var det inför min första förlossning också. Jag var rädd för en massa saker som jag sedan inte alls brydde mig om. Och jag var så rädd att jag var tvungen att gå på Aurora-samtal och extra allt. Å sen bara.. eh, varför var jag rädd för detta?
    Den här andra förlossningen var så himla mycket bättre och lättare just för att jag slapp vara rädd innan.

    Screw rädsla!

    SvaraRadera
  10. Du är en mycket tuff vampyr! All respekt.

    SvaraRadera