onsdag 18 maj 2011

När Elly kom till världen - min förlossningsberättelse

Jo, jag skulle bara skriva en förlossningsberättelse, men den råkade bli till en hel novell. En ganska så detaljerad och ingående sådan. Och självutlämnande. Kanske lite för självutlämnande för att hamna på nätet, därför kan det hända att jag tar bort den och bara har för mig själv. Det kändes i alla fall nödvändigt för min egen skull att skriva den så här.


Fredagen den 8 april var dagen då Kiddo var beräknad att komma ut. Vid 23-tiden den kvällen somnade jag, lite ledsen och besviken över att det inte kändes som om Kiddo hade tänkt att göra entré förrän efter sommaren eller så.

Precis efter midnatt vaknar jag och undrar om det är en förvärk jag känner. Mer hinner jag inte tänka innan det säger splash och det blir väldigt blött i sängen. Vattnet har gått. Jag ropar till Niklas att jag tror att vattnet just har gått, samtidigt som jag går till toan med fostervatten rinnande längs benen. Jag sätter mig på toan och låter vattnet rinna en stund samtidigt som jag fnissar. Det känns så absurdt att förlossningen för bara en timme sedan kändes så avlägsen och att den nu är igång. Jag fnissar även av spänning och förväntan.

Vi lägger ner de sista grejerna i förlossningsväskan och jag ringer till förlossningen. Barnmorskan som svarar säger att vi ska komma in på kontroll, så vi tar en taxi och åker till Östra Sjukhuset. Under resan känner jag en och annan svag förvärk och jag minns att jag tyckte att det var så konstigt att Niklas och chauffören kunde sitta och kallprata som om ingenting hade hänt, medan världens största grej höll på att hända.

På Östra får vi komma in i ett rum direkt och en barnmorska kopplar på CTG på min mage för att kolla bäbisens hjärtljud, samt mina värkar. Kiddo mår bara fint där inne och mina värkar är än så länge kortvariga och kommer inte heller särskilt ofta. När barnmorskan undersöker mig ser hon att jag inte har börjat öppna mig än. Hon säger att om det inte kommer igång inom tre dygn efter det att vattnet har gått kommer jag att bli igångsatt. Tre dygn låter som en evighet, särskilt som jag tänker att det kommer att bli bäbis om några timmar. När barnmorskan säger att jag får åka hem och vila tills värkarna kommer ofta och regelbundet tycker jag att det verkar onödigt, men vi ringer efter en taxi och åker hem.

Väl hemma går vi och lägger oss men jag har svårt att somna och det blir inte mycket sömn den natten. Värkarna gör inte särskilt ont, men de gör ändå att det är svårt att slappna av tillräckligt för att sova, och inte minst känner jag mig uppe i varv av förväntan och glädje över att snart ha min lilla Kiddo i min famn.

Under lördagen tar vi det lugnt och går mest omkring och väntar på att värkarna ska bli tätare. De kommer med 8-10 minuters mellanrum, en stund är de nere på var sjätte minut, och blir under dagen längre och mer smärtsamma. Jag får vicka och gunga med höfterna för att underlätta smärtan. Jag försöker att vila under dagen, men har svårt att få ro när tillvaron är så spännande. Värkarna kommer som tätast med 6 minutersintervaller och framåt kvällen åker vi in till Östra för ett nytt CTG.

CTG:et visar att Kiddo mår bra, men att mina värkar inte är tillräckliga än. Barnmorskan vill inte undersöka om jag har öppnat mig något pga att det är hög infektionsrisk när vattnet har gått. Hon säger att jag får åka hem och sova, vilket för mig känns som en omöjlighet eftersom värkarna gör lite för ont för att jag ska kunna sova. Jag blir därför erbjuden att antingen bli inlagd på BB över natten och få en "sovdos" eller att få med mig Citodon hem. Jag väljer det senare alternativet.

Vi åker hem igen och jag känner mig besviken över att det inte har hänt mer under det dygn som har gått. Jag tar tabletterna och går och lägger mig, men kan inte sova. Värkarna tilltar i styrka och jag försöker att slappna av och att andas igenom dem, men det är inte så lätt. Jag känner mig övertrött och blir stressad av att jag inte kan sova, för hur ska jag orka med hela förlossningen utan sömn? Det känns som om den där sovdosen är det vettigaste i det här läget, så vi ringer tiil Förlossningen igen. Det visar sig vara fullt på Östra, så vi åker till Mölndal istället. Väl där blir det ännu ett CTG och sedan får jag och Niklas gå och lägga oss i ett rum och jag får en morfinspruta, samt en lugnande tablett. Jag tror att klockan är runt 4 och jag slumrar till. Värkarna gör dock att jag inte får någon ordentlig sömn under resten av natten, men jag kan åtminstone slappna av lite mellan värkarna och slumrar lite då och då. Efter all spänning känns det även skönt att få vara lite groggy.

På söndagsmorgonen får jag göra ett nytt CTG och vi åker upp till BB och äter frukost. Det känns lite underligt att vara där utan någon bäbis och jag känner mig lite ledsen över att ingenting har blivit  som jag hade tänkt mig. Värkarna har blivit mer intensiva, kommer oftare och det börjar bli svårt att bara andas igenom dem. Efter frukosten undersöker barnmorskan mig och jag har då öppnat mig 4 cm, 5 efter att hon har petat lite. Jag går runt i korridorerna för att hjälpa öppnandet lite på traven och lustgasen introduceras för mig. Denna underbara lustgas blir min bästa vän under resten av dagen och även Niklas stiftar bekantskap med den. Niklas och jag går ut på balkongen en liten stund och njuter av att solen skiner.

Barnmorskan tycker att värkarbetet går lite för långsamt, så jag får värkstimulerande dropp. Jag tror att klockan har hunnit bli ungefär 13 och jag frågar om jag kan få lunch. Efter en stund får jag in en tallrik med kött, sås och potatis, men nu har droppet börjat ge resultat och pga värkarna som nu kommer tätt och gör mycket ont får jag bara ner ett par tuggor. Jag fortsätter att röra lite på mig och skyndar in till lustgasen på rummet när en värk är på gång.

Nästa gång jag blir undersökt är jag öppen 9 cm. Jag har då väldigt ont och tänker att om jag inte ens är redo att börja krysta kommer det att behövas mer än lustgas. Jag ber om Epidural/Eda. Narkosläkaren kommer efter en lite stund och ger mig först lokalbedövning och sedan den riktiga sprutan. Under en sekund känns det som om ryggraden sprängs, sedan känns det väldigt skönt. Eller det känns ingenting där värkarna tidigare har känts i  i magen och framför allt i rygglsutet. Lustgasen fortsätter jag att använda då den hjälper mot smärtan och trycket i underlivet.

Barnmorskan uppmanar mig att fortsätta att vara upprätt och röra på mig så mycket som möjligt, men jag upptäcker att mitt ena ben har domnat bort och jag kan omöjligen stödja på det. Det visar sig att jag har fått för hög dos för snabbt och jag får sitta gränsle över en pall i väntan på att benet ska vakna till liv igen.

Vid 18-tiden kan jag röra benet igen, jag har nu öppnat mig helt och jag ställer mig på knä på sängen lutande mot den uppfällda huvuddelen. När det är en värk på gång ger Niklas mig lustgasen och mellan värkarna försöker jag slappna av och hänger med överkroppen. Nu känner jag ett starkt tryck neråt, som om bäbisen verkligen är på väg ut och jag känner mig stark och redo. När värkarna kommer tänker jag att jag trycker barnet nedåt/utåt och jag försöker att fokusera.

Därefter är minnena inlindade i ett töcken. Jag tar i allt vad jag kan, barnmorskan säger att jag ska krysta, Niklas stöttar mig, jag försöker, jag vill inte mer, jag krystar, jag fokuserar, jag säger att jag vill bli sövd och snittad, att jag inte orkar mer, barnmorskan säger att det inte är långt kvar, jag krystar, ingenting händer. Jag är förtvivlad.

Plötsligt är det mycket mer folk i rummet. De säger att barnets hjärtslag ökar och att det behöver hjälp att komma ut, samt att det lilla huvudet sitter lite snett i kanalen och att det därför är svårt att krysta ut den. En läkare kommer in med en sugklocka som han fäster på bäbisens huvud. Barnmorskan knyter en knut på en handduk och vi har dragkamp medan jag krystar. Det känns som om hela bäckenet ska sprängas, som om hela underlivet ska trasas sönder och jag tror att det aldrig ska ta slut. Då, klockan 20:30 kommer bäbisen ut. Enligt journalen skriker hon direkt, men jag hör aldrig det, utan är beredd på att personalen ska ta henne och springa iväg. Det gör de inte. Istället lägger de henne på mitt bröst, inlindad i en handduk. Jag stirrar på henne, vågar nästan inte röra vid hennes lilla kropp. Niklas gråter, jag är omtöcknad. Barnmorskan säger efter några minuter att vi ju inte har sett vad det blev och lyfter upp bäbisen. En pojke! utbrister jag, men när barnmorskan lyfter på handduken är det en flicka. Både jag och Niklas är förvånade. Men lyckliga.

Barnmorskan trycker på min mage och säger åt mig att krysta. Slurp, säger det och så kommer moderkakan ut och den är faktiskt vacker, tro det eller ej.

Sedan kommer den värsta delen. Jag förstår att jag har fått en del bristningar och tänker att det kanske tar en kvart att sy några stygn. Det tar två timmar. Läkaren som använde sugklockan syr ihop mig och suckar och blodet rinner. Bedövningen släpper och läkaren får lägga ny. Ibland träffar han utanför bedövningen. Det gör ont och jag tar till lustgasen ibland. Jag ligger i gynställning med Elly på bröstet, är lycklig över henne, men rädd och orolig över mitt underliv. Om det tar så här lång tid att sy ihop mig måste jag ju vara helt söndertrasad. När läkaren är klar säger han att han tror att han fick ihop det någolunda symmetriskt.

Till sist är det klart. Jag blir avtvättad, får en kateter och en ny rock. Försiktigt reser jag mig upp. Sedan ligger jag ner igen och undrar vad som hände. Jag får veta att jag svimmade och får dropp. Elly läggs till mitt bröst och börjar suga direkt. Jag känner mig omtumlad, trött, lycklig, ledsen över att ingenting blev som jag hade tänkt mig och hungrig. Efter en stund får vi in en bricka med smörgåsar, juice och varm choklad och jag lovar, det är det godaste jag någonsin har ätit.

Vi kommer till BB vid 1:30. Jag och Elly stannar där i tre nätter, Niklas får vara kvar två av dem, egentligen är det fullt men Niklas får stanna ändå eftersom jag är för medtagen för att kunna ta hand om mig och Elly. Under måndagen får jag inte gå ur sängen själv eftersom jag är så svag och jag får höra att jag har förlorat mycket blod. 2,7 liter står det i journalen. När jag reser mig med stöd är det på skakiga ben. Niklas hämtar mat till mig och byter blöjor på Elly. Jag ammar, myser med Elly, vilar och försöker att smälta allt som har hänt; både förlossningen och att jag faktiskt inte är gravid längre utan nu är mamma.

På tisdagen tar de HB på mig och det ligger på 80 (under graviditeten låg det aldrig under 13). De undrar om jag vill ha blod, vilket jag säger ja till eftersom jag känner mig matt i hela kroppen och det känns som om jag behöver vara starkare för att kunna ta hand om ett barn.

På onsdagen åker vi hem. Men först har jag ett samtal med barnmorskan som var ansvarig under förlossningen. Jag tar upp att det känns jobbigt att jag ville ge upp, att det känns som om jag "gjorde dåligt ifrån mig" om man nu kan tala i sådana termer när det gäller en förlossning. Jag säger även att det var jobbigt med alla suturer och att jag är orolig för hur det kommer att läka. Jag får veta att anledningen till att det tog så lång tid att sy var att det blödde så mycket från bristningarna att det var svårt att sätta stygnen. Det känns mycket bättre efter samtalet, dels behövde jag nog höra att jag visst kämpade, att jag inte gav upp, dels är det en stor lättnad att bristningarna inte var så farliga som jag hade trott. Det hade dock varit skönt för mig att få höra det tidigare eftersom oron gjorde att fantasin skenade iväg med mig under ett par dagar.

Efter att Elly har fått en OK-stämpel på rumpan tar vi på henne nalledräkten och åker hem. Lite nervösa över att det är nu det börjar på riktigt, och mycket lyckliga.

42 kommentarer:

  1. Tack för att du delar med dig :) Och wow, vilken upplevelse och vad läskigt - jag kan verkligen inte föreställa mig hur det var, jag tänker inte ens försöka... Tack igen!

    SvaraRadera
  2. Åååååkej. Det blir inga bebisar för Kakan, det hör jag det.
    Thank lord att du lever och att Kiddo är fin!
    Väl kämpat <3

    SvaraRadera
  3. Hjälp, jag sitter här och nästan gråter när jag läser din berättelse. Det måste ha varit en sjukt jobbig upplevelse, men vad jag kan läsa mig till så tycker jag att du klarade av det med bravur. Heja dig, du är grym! Och tack för att du delade med dig! <3

    SvaraRadera
  4. Vilken fin och väldigt berörande förlossningsberättelse! Jag är glad över att jag hann läsa den om du nu väljer att ta bort den. Jag sitter med tårar i ögonen och känner så väl igen mig, den där dragkampen med sugklockan du berättar om, känslan av det söndertrasade underlivet. Allt blir liksom verkligt igen.
    Men allt det där är ju så otroligt värt det till slut.
    Bra kämpat!

    SvaraRadera
  5. Det låter kanske konstigt, men detta var väldigt intressant & fint att läsa. Jag har inte tänkt så mycket på själva förlossningen ännu, det är sjukt svårt att föreställa sig. Tack för att du delar med dig!

    SvaraRadera
  6. Vännen då, jag tycker det låter som att du kämpade som en galning och att du verkligen inte gav upp! Jag kan inte ens föreställa mig vilken pers du gick igenom men jag blir så otroligt imponerad och berörd över att läsa om det hela. Hur du fick gå och vänta och sedan få en hemsk förlossning (om man får säga så). Jag tycker du är så himla stark, modig och beundransvärd! Och priset för allt besvär och all smärta måste ju vara världens bästa, att få hålla i din lilla flicka nu.

    SvaraRadera
  7. Mait förlöstes lckså med sk och jag kände precis samma sak. Mig klippte de och fick sy i en evighet då, men vet du den här gången sprack jag inget. Det kan gå hur som helst umder en förlossning men de nio månaderna kan i gem ta ifrån dig, eller vankandet, att du andats dig genom en värk och sen älskar en ny människa villkorslöst. Oj, nu minns jag Mait med en ammande Alma cid mitt bröst. Tack! för att jag får läsa. Och återigen, det gjorde du bra! Ni bra!
    Kram

    SvaraRadera
  8. Oj vilken tuff resa men väl värt belöningen! Du är grymt stark tjejen! Kram!

    SvaraRadera
  9. Jag tyckte också att när de sydde var något av det jobbigaste. Inte för att det gjorde ont, för jag kände inte alls av det, men för att det tog så lång tid, säkert en halvtimme trots att jag inte blödde nämnvärt och att det bara var fem stygn (så en kvart tycker jag låter väldigt optimistiskt) och för att jag var tvungen att ligga stilla på rygg under tiden. Men vilket jobb hon gjorde som sydde! Det läkte verkligen på nolltid, bara några veckor efter förlossningen var det omöjligt att hitta ärret.

    SvaraRadera
  10. Nu har ju inte jag fött barn, men jag skulle nog säga att jag inte tror att NÅGON förlossning blir som man tror, oavsett vad som händer.
    Känns som en rätt osympatisk läkare som sydde också, sucka och snacka om asymmetri, vad fan är det för sätt?

    Skönt att det gick bra och att ni är friska och krya nu, jag är helt säkert på att du gjorde ett superjobb!

    SvaraRadera
  11. Läser och förfasas och minns min egen hemska förlossning! VI hade inga roliga upplevelser någon utav oss! Men med facit i hand, VI är två starka cookies darling och har två lika underbara tjejer i vårt liv nu <3

    KRAM

    SvaraRadera
  12. Tack för att du delar med dig av din förlossningsberättelse.
    Tänk att snart är jag där själv och ska kämpa igenom alla värkar och allt som ska hända. Känns nervöst men också spännande. Jag är nog mest orolig för smärtan och att det ska trassla till sig på något vis. Men samtidigt så försöker jag fokusera på ett scenario där allt går bra istället för att tänka på motsatsen. Sen kan jag inte veta hur det egentligen blir förrän man ligger där efteråt med bäsen.
    Kramen!

    SvaraRadera
  13. Tack för att du delar med dig! Du är fantastisk!!
    Jättenyttigt att läsa tycker jag, för det visar ju hur mycket kroppen klarar, det ska jag försöka tänka på när det är min tur.
    Skönt att det gick såpass bra ändå trots den enorma blodförlusten, shit det är ju massor med blod!
    Skönt att du fått hem din man nu också. Kram!!

    SvaraRadera
  14. tack för att du delar med dig! det var ju jättebra att du fick prata igenom förlossningen med barnmorskan. jag försöker alltid få tid till det så fort som möjligt, men ibland kan det tyvärr dröja flera veckor innan man får tid och då får man ringa upp och ta det på telefon istället.

    också bra att de erbjöd dig blod, min erfarenhet är att man annars är lite restriktiv med det i onödan, fastän det verkligen skulle behövas. 2,7 liter är ju ca halva din blodmängd!

    blir alldeles tårögd av det du skriver när du fick upp elly på magen, måste vara en fantastisk och enorm känsla :)

    SvaraRadera
  15. Va snällt att dela med dig! Jättespännande att läsa!

    SvaraRadera
  16. Men fy! Fast det jag reagerar mest över är att dom borde ha sagt till dig att bristningen inte var såpass illa som du trodde, att dom borde ha förklarat på en gång varför fixandet med stygnen tog tid. Du hade förmodligen kunnat bespara dig själv mycket ångest och jobbiga tankar då.

    Men sen kom hon ju iallafall, lilla Elly. :) Bra kämpat fina du!

    SvaraRadera
  17. Tack för att du delar! Vilken resa, och så otroligt stark du är. Stark som vågar erkänna att du kände dig svag och stark som fixade det. Jag tror att det är jättenyttigt att skriva för att bearbeta. Speciellt när det kommer till den där biten att det inte blev som man hade tänkt sig. Känns som att det skulle kunna vara lätt att fastna i det och börja älta det för sig själv, genom att skriva får man liksom ut det om du förstår vad jag menar.

    Känner att jag vill säga grattis till lilla Elly igen, blir så himla rörd!

    SvaraRadera
  18. Tack, fantastiskt mycket tack för att du delar med dig!

    SvaraRadera
  19. Ååh helt fantastiskt att läsa! Supertråkigt att du känner dig osäker på din prestation: Du har just fött barn! Det är helt vansinnigt vackert och du gjorde det! :) Åh jag blir helt rörd. Trist på komplikationerna, hoppas det läker bra, vilket det säkert gör :)

    Åh, så himla fint..

    SvaraRadera
  20. Herre gud människa. Vilken JÄVLA prestation. Och otroligt fin text. Verkligen. Sitter på skolan med tårar i ögonen. Jag själv skrek rakt ut "jag vill inte mer... jag vill inte jag orkar inte" och menade det av hela hjärtat. Så är det nog för alla. Det är helt övermänskligt att föda barn. Ändå gjorde du det och ändå klarade du det. Fantastiskt fint!

    SvaraRadera
  21. Du har varit jätteduktig och det kommer att läka bra, men vad jobbigt du haft det. Tur att du har en så bra man som fanns vid din sida.

    SvaraRadera
  22. Tack för att du delar med dig, det var intressant läsning.

    Självklart ska jag visa upp den nya mannen lite närmare någon gång.

    SvaraRadera
  23. Å jag dör så fint!
    Det största i hela världen.
    <3

    SvaraRadera
  24. Sedan får du tänka på att kroppen är en fantastisk konstruktion och att just din kropp är skapad för att föda barn. Du kommer nog se så fin ut när det har läkt igen ska du se. Sedan att du är matt är kanske inte så konstigt? Klart att du kämpade, du fick ju ut Elly och det är väl den största segern man kan ta?

    Duktig och bra mamma är du!
    Grattis igen!

    SvaraRadera
  25. Jättefint skrivet! Och jag tror att vi alla legat där och känt att nej jag orkar inte med det detta, ta mig härifrån! Själv sa jag till barnmorskan att jag ville gå hem till mig istället för att ligga där. Hon sa att det var helt ok, men att jag antagligen inte skulle vilja det :)

    Och nu har vi våra små underverk hos oss <3

    SvaraRadera
  26. åh nu sitter jag här och bölar !! herregud vad du är duktig, och vad du fick kämpa ! :) jag hade det ju riktigt enkelt om man jämför ! jag fick också sy i sisådär 50 minuter eftersom det bara blödde och blödde... inte kul ! och OJ vad mycket blod du förlorade, jag svimmade dock också nästan. Eller jag kunde inte resa mig på 4 timmar, så där låg vi ett bra tag. Förstår att du svimmade då ! stor kram till er

    SvaraRadera
  27. Sitter på jobbet och nästan gråter av din berättelse. Tack för att du har delat med dig!

    SvaraRadera
  28. Gumman då, jag återupplevde det trots att jag födde med snitt. Känner mig lite orättvist behandlad här nu då Björn var TVUNGEN att åka hem och inte fick vara kvar trots att de t o m tog ut Junie för att jag inte var så värst alert.
    Nu känner jag mig inte så sugen på att föda ett barn igen, vare sig med snitt eller vanligt.. :s Satt och kände nästan dina smärtor och kval och lyckan när hon kom ut och sen oron när de är därnere och grejar..
    Alla mammor ska ha världens cred för att vi föder barn, hur vi än gör..i just sådana lägen tycker jag att vi kvinnor bör uppskattas otroligt mycket mer än vi gör. Inte för att män är dåliga men ibland tycker jag att de är lite överskattade med alla deras förmåner.. ;)
    Kram på er, det gjorde du bra!

    SvaraRadera
  29. Det gör ont i mig att läsa det, men sen lättar det när barnet är ute. Åh så fint.

    Jag läste "blir jag avrättad" istället för "avtvättad" och tyckte att det var väl lite väl.

    SvaraRadera
  30. Åh, sitter med tårar här nu! Du hade ett mycket värre förarbete än mig, men hur våra förlossningar slutade är så lika. Jag orkade inte krysta, det kom en massa folk, det blev sugklocka och flera stygn. Jag fick dock inte upp honom på bröstet och Mange fick inte klippa navelsträngen, så det är jag också ledsen över. Den ansvariga barnmorskan pratade med mig före vi åkte hem, men jag kunde inte förmå mig att säga hur jag upplevt det, att det kändes som om jag var "dålig" för att jag inte lyckades få ut ungen själv, jag var nog i chock. Förlossningen är väldigt jobbig att tänka på så här i efterhand och jag funderar på om man kan prata med de som var med så här långt efter...
    Du verkar ha kommit längre i bearbetningen.

    SvaraRadera
  31. Vi verkar ha haft krystvärkar lika länge också, jag kände trycket nedåt vid 17 och 19.25 var han ute :)

    SvaraRadera
  32. Fantastiskt fint skrivet, sitter här med tårar i ögonen. Vilken grej alltså.. Tack för att du delar med dig.

    & vilken prestation, heja dig!

    SvaraRadera
  33. Så fint skrivet! Man blir verkligen rörd för du skriver så ärligt och uppriktigt!

    SvaraRadera
  34. Herrejesus! Inga bebisar här inte, det är ett som är säkert! Jag blev lite yr bara av att läsa det här, svarta prickar framför ögonen. Men det är skönt att läsa en så ärlig och uppriktigt berättelse. Bra jobbat måste jag säga! Pjuh!

    SvaraRadera
  35. Jag har nog aldrig tidigare förstått vad en förlossning egentligen innebär. Har man inte fått barn själv är det svårt att föreställa sig. Men nu förstår jag mycket bättre!

    SvaraRadera
  36. Men gud, hur fascinerande som helst att få läsa, tack för att du delar med dig!

    Har inga barn själv än men ser ju med skräckblandad förtjusning fram emot den dagen vi blir föräldrar. Jag tror att det är skitbra att läsa hur en förlossning går till för folk på RIKTIGT (så att man fattar hur olika det kan vara) för annars blir man nog livrädd när det väl är dags. Och bara det att man inte vet hur det funkar, hur normalt det är att sys i två timmar etc etc. SÅ mycket bättre om man har något att relatera till innan.

    Så tack igen för att du delade med dig!
    Johanna

    SvaraRadera
  37. Sitter här och är imponerad av dig (och alla andra) som klarar sådana där tuffa långa förlossningar. Själv fick jag en drömförlossning och jag kunde inte vara tacksammare (till vem det nu är som bestämmer sånt). Jättefint namn har hon också, lilltjejen!!

    SvaraRadera
  38. Åh, böl. Jag som inte vet om jag vill ha egna barn tycker ändå det är fantastiskt fräckt att läsa om det...mina kompisar som har egna är rätt förtegna med att berätta om hur det var för dem. Jätteroligt att få läsa det. Och återigen, böl.

    SvaraRadera
  39. Jag blev alldeles rörd av det du skrev. Fint och levande skrivet, väl kämpat! Jag är en som är livrädd för förlossning (jag har inga barn än, en sen gång) Men jag tycker ändå att jag fick en helt annan förståelse för det. Tack för att du delar med dig!

    SvaraRadera
  40. ÅH, läste denna för första gången nu. Otroligt berörande. Det är vansinne att vi har så starka normer kring att vara "bra" på att föda att leva upp till, eller hantera. Fint att du har kvar din berättelse. Det var fint att läsa någon vars förlossning också började med vattenavgång och tog två dygn.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men eller hur?! Det är helt sjukt att en ska behöva känna sig kass för att en inte var stark hela tiden, det är ju världens ansträngning att föda barn och en är ju så utelämnad hela tiden.

      Radera