fredag 10 juni 2011

Vad är det för fel på folk?

Ja, vad är det för fel på folk egentligen?
Igår när jag och Elly plus barnvagn, plus packning skulle ta bussen hemifrån stod det en klunga på uppskattningsvis sju personer vid hållplatsen. Bussen kommer och det är en sådan där låg buss, som ska göra det enkelt för barnvagnar och rullstolar att komma ombord, men att den är låg hjälper föga när chauffören ställer bussen så att det blir ett glapp på en halvmeter mellan fordonet och trottoaren. Detta medför att jag inte kan komma på själv med vagnen, utan att jag behöver hjälp. Ingen av de som kliver på bussen med oss erbjuder sig att hjälpa till, utan de kliver raskt på bussen rakt framför vagnen, inte heller någon av de som står ombord på bussen vill hjälpa till. Jag ropar Ursäkta! in i bussen och flera blickar vänds mot mig, men ingen svarar. Jag  upprepar mig och får samma reaktion. Till sist höjer jag rösten och nästanskriker Ursäkta, kan någon hjälpa mig med vagnen? Äntligen, en mager tant med skakande händer har hört mig och hon tar tag i underredet på vagnen och lyfter. Det tar henne ungefär två sekunder. Ingen annan kunde avvara dessa två sekunder och jag undrar vad är det för fel på folk? Hur svårt kan det vara att vara lite hjälpsam? Jag stod sedan där på bussen och trängdes med en annan barnvagn och andra passagerare och funderade över hur självupptagna folk är och blev ganska svettig.

(Resten av resan gick bra. Elly tyckte att det var väldigt spännande att åka tåg och tittade storögt ut genom fönstret. Hon la även av en redig brakskit, vilket den andra bäbismamman på tåget tyckte var roligt. På stationen i Jönköping bytte jag blöja i barnvagnen eftersom det inte fanns något skötbord och jag var livrädd att Elly skulle sprutskita i vagnen, men den pärsen slapp jag)

17 kommentarer:

  1. Om jag inte minns fel har jag också flippat på det där i bloggen nån gång. Jag vet inte hur många gånger jag bara fick ta hela vagnen och lyfta den upp för att ingen hjälpte till (men tittade på mig). Och det var säkert i minst 75% av fallen jag gick hjälp så att det var en höggravid eller någon gammal svag människa som hjälpte till. Kanske såna som själva behöver hjälp ibland. Jag vet inte. Men helt JÄVLA rasande blir man när man svettas och sliter och det sitter nån 25-åring och betraktar en femtio centimeter bort.

    SvaraRadera
  2. Ja folk alltså. Tror att det är just såna där situationer jag är rädd för och därför undviker att åka buss och tåg in i det sista. Jag kan dessutom bli så himla feg ibland så jag är inte säker på att jag skulle våga ropa efter hjälp, skull troligen ha fått lomma hem igen.. Skönt att resten av resan gick bra i alla fall!

    SvaraRadera
  3. Sånt är bara inte OK! Hur svårt kan det vara liksom?

    SvaraRadera
  4. Jag AVSKYR när busschaufförer stannar långt från trottoaren. För mig med svaga ben och dålig balans är det liksom avgörande för om jag kan åka med eller inte. Och dom är ju byggda låga just för att så många som möjligt ska ha möjligheten till att kunna åka buss, men det sabbar ju oftast chaufförerna ändå.

    Och folk är dumma i huvudet, ja. Har man friska armar och ben är det väl för fanken nästan en självklarhet, eller bara rent hyffs, att hjälpa någon med en sån liten och enkel gest. Fy för människor.

    SvaraRadera
  5. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  6. När jag var höggravid var det en tjej med barnvagn som skulle gå av bussen. Det var ett stort glapp mellan buss och trottoar så hon behövde hjälp. Ingen rörde en min, minst av alla den busschaufför som stod utanför bussen rakt framför henne, och skulle kliva på och gå på sitt skift. Han stod där och utstrålade "DET HÄR INGÅR INTE I MINA ARBETSUPPGIFTER OCH JAG HAR INTE BETALT ÄN, FÖR JAG HAR INTE STÄMPLAT IN" och gjorde inget för att hjälpa henne. Till slut klättrade jag med min jättemage över ett par stora resväskor och hjälpte henne. Lite samma logik som att de enda som reste sig för mig på bussen när jag var höggravid var mkt gamla skröpliga tanter.

    SvaraRadera
  7. Sånt händer även på Sveriges framsida - huvudstaden.
    Här är ytterst sällsynt att någon hjälper en morsa med barnvagn

    SvaraRadera
  8. nä vad förbannad jag blir på sånt här!! I Göteborg ser jag ofta människor som hjälper varandra med barnvagnar upp på spårvagnarna..

    En annan sån här grej som är så irriterande är om man åker buss och det kliver på en äldre kvinna/man eller någon som helst enkelt har svårt att gå - och INGEN reser sig upp!!! Man blir ju verkligen förbannad!


    svar: Läppstiftet kommer från Nivea :)

    SvaraRadera
  9. gud så sjukt! förstår inte hur folk tänker, det är väl liksom självklart att man hoppar fram och hjälper till! jag skulle blivit skitförbannad...

    SvaraRadera
  10. Visst blir man så jävla mycket argare på människor när man fått barn!
    Det absolut värsta jag vet är folk som inte stannar vid övergångställen när man kommer med sin barnvagn..då jävlar åker fingret fram!

    SvaraRadera
  11. Ja, visst är det märkligt; idag var det en kollega som blev dålig och jag var precis på väg men ingen ville hjälpa, flera satt runt henne i lunchrummet och fortsatte att äta!

    SvaraRadera
  12. amen va fan... det fanns förr något som hette folkvett. men det kanske har försvunnit nu i vårt ny moderniserade samhälle? Jönköping? Är du i mina krokar?

    SvaraRadera
  13. Ellie borde sprutskitit på den där bussen; vore rätt åt alla egos ;)

    Skrämmande är vad det är =/

    SvaraRadera
  14. När det gäller att hjälpa till,oavsett vad saken gäller, vänder de flesta svenskar bort blicken.
    Jag har jobbat inom vård och omsorg 23 år, och är ganska van att hjälpa till.
    Men barnvagnar passar jag mig för - detta pga klena handleder

    Ha en bra pingst, hoppas solen lyser även på dej idag

    SvaraRadera
  15. Vad less man blir på folk som inte kan hjälpa till. Jag förstår mig inte på den mentaliteten att bara stå och titta på när någotn behöver hjälp. Det krävs ju inte mycket ansträngning att vara snäll och dessutom mår man bra själv av att vara det.

    SvaraRadera
  16. MEN, vilka himla freaks! Fattar inte hur man kan med att bara sitta där. Helt sinnessjukt.

    Och ja, på tal om Jönköping och det så känner du ju kanske, kanske till min kille då. Han är född -80 och heter David Jansson. Bodde på nåt som heter Sveahäll när han växte upp. Ring a bell?

    SvaraRadera
  17. Vad himla störande! Jag kan bli så arg på när folk inte reser sig upp för gamla, vingliga pensionärer också. De tittar ut genom fönstret och låtsas inte om att det står en gammal människa som nästan ramlar i varje kurva eller stopp.

    SvaraRadera