lördag 30 juli 2011

Mitt empatiska barn (och hennes empatiska mamma)

Igår var vi i en lekpark. Elly tittade storögt och allvarligt på himmelen och trädkronan ovanför oss. Sedan var det en liten pojke med gyllene korkskruvar i sällskapet som ramlade och slog sig. Grät i sin mammas famn. Elly tittade på honom, log, skrattade högt. Väldigt förtjust.

Sedan var det ett annat, större barn i sällskapet som klättrade med sin mobiltelefon i handen. Att du vågar klättra med den i handen, sa hans mamma. Ja, är du inte rädd att tappa den? frågade jag. Jag tänkte mer på att han kan ramla när han klättrar med en hand, sa mamman. Jaha… Just det...

9 kommentarer:

  1. Haha olika perspektiv :). Det blir lätt fel ibland.

    SvaraRadera
  2. Haha det blir lätt tokigt och jag måste erkänna att min första tanke också var att han kunde tappa mobilen.. ;) kanske att man tänker annorlunda när ens eget barn växer upp!? :)

    SvaraRadera
  3. *skrattar gott* Eh... jag... olika!

    SvaraRadera
  4. Hahaha, så roligt! Jag hade nog också tänkt så.

    SvaraRadera
  5. Hehe, så det kan bli =)

    SvaraRadera
  6. Hahaha, älskar när man trampar i klaveret sådär. Det är iaf kul i efterhand.

    SvaraRadera