måndag 5 september 2011

Symbiosish

Idag kände jag för första gången att jag skulle vilja att någon annan tog hand om Elly en liten stund.

Vi hade varit ute och handlat i regnet, jag var hungrig, båda var trötta och Elly ville varken sova eller sitta i babysittern. Jag ville bara laga lite lunch och äta och just då hade jag velat ha en liten stund för mig själv där i köket.

Jag blev lite förvånad över att jag kände så, eftersom jag aldrig har gjort det innan, utan jag har velat ha Elly nära mig sedan hon kom till världen och haft lite svårt att släppa henne ifrån mig.

Sedan tänkte jag att jag kanske borde skämmas lite. Men det gjorde jag inte, för jag tyckte nog att det var normalt att känna så. Och kanske lite på tiden. Ja, jag tror minsann att det var lite av ett sundhetsteckan.

Sedan löste sig allt förstås ändå. Mat fick jag i mig och jag gick tillbaka till att aldrig vilja släppa ifrån mig mitt barn.

9 kommentarer:

  1. oj, så har jag nog hunnit känns tusen gånger vid det här laget... i början fick jag dåligt samvete men nu tror jag som du att det är ett sundhetstecken, lite självbevarelsedrift helt enkelt. det betyder ju inte att jag älskar henry mindre :)

    SvaraRadera
  2. Oj, det är verkligen en helt normal känsla o inget o skämmas över heller!
    Vem mår inte bra av en pigg mamma mer än din dotter liksom? :)

    SvaraRadera
  3. Såklart man måste få längta efter lite egentid! Själv är jag nog typen som kräver rätt mycket tid för mig själv och längtade således rätt snart efter det efter att Kajsa fötts.

    SvaraRadera
  4. åh, förstår att det kan ha känts konstigt när den känslan dyker upp. Men jag är verkligen helt säker på att det är normalt. Alla människor behöver egentid, vare sig man har barn/sambo eller liknande :)

    svar: jag vet inte om jag orkar jobba... På ett sätt är det rätt bra, för ibland äter jag då. Typ om jag ska jobba 12 timmar. Då äter jag för jag VET att jag inte kan jobba 12 timmar utan mat.. Men att vara på jobbet är också svårt just eftersom jag ska ta hand om måltiderna själv. Är jag hemma äter min sambo med mig. Har lite matvakter på jobbet ibland, men det är så farligt lätt att gå och spy efteråt...

    Jag vet i alla fall att jag inte orkar bli sjukskriven igen...

    SvaraRadera
  5. Klart att det är normalt att vilja ha en liten stund för sig själv.

    SvaraRadera
  6. I den situationen är det lätt att känna så... Och du gör ju det jättebra som är ensam med Elly så mycket när din kille jobbar. Själv blir jag helt nervös de få gånger Stefan ska vara borta kvällstid, målar upp scenarion att Penny ska gråta och skrika tröstlöst fast det aldrig hänt än så länge:)

    SvaraRadera
  7. Jag minns väldigt tydligt första gången jag kände så. Det var i juni i år. Jag var ensam med Vide, han skrek oavbrutet i 4 timmar, jag bröt ihop totalt. Sedan blev jag deprimerad i två månader. Alltså inte vanligt "hej jag är lite nere i skorna", utan riktigt deppig. Det kanske låter överdramatiskt, men jag kände mig som världens sämsta mamma och ingenting kunde få upp mig ur det där hålet. Tills jag faktiskt insåg att SJÄLVKLART är det ett sundhetstecken. Självklart är det en form av självbevarelsedrift, självklart tänker alla föräldrar så emellanåt. Det innebär ju aldrig att man älskar sitt barn mindre eller är en sämre mamma - tvärtom. Och jag är övertygad om att det var en fantastisk erfarenhet för mig att känna sådär. Jag har blivit mycket starkare och en bättre förälder efter hela den där grejen.

    (Nu kanske det inte riktigt går att jämföra situationerna, men det jag ville komma fram till var att du definitivt inte ska ha dåligt samvete för att du fick de där känslorna, tvärtom! Det är en bra grej. Ursäkta svamlet.)

    SvaraRadera
  8. Självklart är det normalt att känna så, du ska absolut inte ha dåligt samvete. Jag gör det någon gång nästan varje dag, hehe.
    Man är ju fortfarande den personen man var innan, och jag tror man måste få tid att vara den också, inte bara förälder, för att må bra.

    SvaraRadera