tisdag 31 maj 2011

Dagens karl



Det slog mig just hur het Bryan Ferry är i videon ovan och jag kan inte riktigt släppa det. Jag som aldrig ens har tänkt tanken att den här mannen skulle kunna ha någon som helst attraktionskraft, blev uppriktigt sagt lite chockad. Alla andra gånger jag har sett videon måste jag helt ha missat rösten, de halvslutna ögonen, guldtigerjackan och de åmande axlarna. Åh!

(Det kan vara så att jag är lite extra mottaglig idag också eftersom Niklas precis har åkt tillbaka till Norge. Kanske är jag lite kärlekskrank. Nu ska jag i alla fall lyssna på låten om och om igen resten av kvällen) 

Om att gymma med Pingu






Elly börjar äntligen bli stor nog för att uppskatta Pingugymmet! Inte för att det här gymmet är så viktigt för mig; jag skrek inte alls i falsett när jag först fick syn på det i höstas eller blev överlycklig när jag hittade det på rea efter jul. Det är absolut inte så att jag har tjatat om hur kul Elly kommer att ha i gymmet eller att Niklas har sagt att jag själv förr eller senare kommer att ligga där. Nej, jag köpte det helt och hållet för Ellys skull eftersom jag kände på mig att hon skulle ÄLSKA Pingu!

måndag 30 maj 2011

Sånt jag var helt oförberedd på när jag blev mamma III:

Att jag skulle bli alldeles till mig över att Kiddo sov mellan klockan 13 och 17 så att vi hann handla, äta lunch, städa lite och gå på en föreläsning om spädbarn och sömn på BVC (där Elly var det enda barnet som inte skrek) utan att behöva amma, trösta och byta blöja. Eller framför allt att jag och Niklas pratar om det som vore det ett under.

Det är änna ett namn

På tal om namn, och i synnerhet Göteborgsbetonade sådana, så tycker Niklas att det inte riktigt räcker med Glenda i andranamn, utan vill att Elly även ska heta Änna. Han tycker även att det i så fall skulle passa bra att stava alla namnen med ä istället för e, så det blir Älly Änna Glända.


Ja, jag är gift med honom.
Jag antar att vi får skylla på att han blir extremt göteborgspatriotisk av att jobba i Norge.

söndag 29 maj 2011

Megaloppis

Idag har vi varit på Megaloppis. För tredje året i rad förvandlades hela stadsdelen Majorna till en enda stor loppmarknad; trottoarer, gårdar och torg fylldes av folk som passade på att sälja av sådant de ville bli av med och andra som ville fynda.



Det fanns möbler, kläder, köksgeråd, djurtillbehör, sportprylar, leksaker och allt som hör loppisar till. Jag köpte några fina plagg till Elly för nästan inga pengar alls.


Jag fick en leopardfuskpäls av Elly i Mors Dagpresent, hon vet redan hur hon ska göra sin mamma glad!

Ökatter


Nu bor våra katter i ett stort hus på ön, där de har gott om plats att leka på och en matte som inte tycker att de är i vägen. 
Vi har försökt att få ihop det med bäbis och katter här hemma, men det fungerar inte. Jag blir helt nojjig över att katterna ska trampa på och/eller riva Elly, Zoom blir ledsen och sur och håller sig undan och Blixa blir påstridig, är i vägen precis hela tiden och tar alla Ellys grejer. 

Det kändes så tomt när vi kom hem igår kväll och det inte var några små hårbollar som mötte oss i dörren. Och nu på morgonen var det ingen Blixa som skrek utanför sovrummet och ville in till oss.
Som tur är bor katterna nu hos Ellys farmor, så vi kan hälsa på dem ofta.


lördag 28 maj 2011

Om att inte spotta över axeln

Om jag hade varit vidskeplig hade jag kunnat tro att den svarta katten och A-brunnarna hade något att göra med svullnaden runt min visdomstand, men nej, jag är för rationell för sådant. Det stör mig dock att jag inte kan gapa stort, nu får jag känna på hur det är att ha en liten mun och det är lite omständligt.

fredag 27 maj 2011

I skärgården händer ingenting

Hej hej!
Vi är på ön igen och... gör ingenting. Jo, jag försöker att surfa på min Macbook, men nätet är så långsamt här att jag får krupp, så nu ska jag fortsätta att göra ingenting. Ciao!

torsdag 26 maj 2011

Om att namnge sitt barn

Ey, jag har helt glömt bort att berätta en sak! Ni som har varit med ett tag minns kanske namnfunderingarna vi hade innan Elly föddes, att Niklas prompt skulle kalla ungen för Glenn och att vi skojade om att om det mot all förmodan skulle bli en flicka skulle hon heta Glenda.

Lite senare i graviditeten kom vi på att Glenda inte var så dumt och när ungen vi hade trott skulle vara en Ossian eller Sixten kom ut och var en tjej, övervägde vi att kalla henne Glenda. Vi valde mellan Glenda, Elly, Sigrid och Doris och testade de olika namnen under en dag innan vi kom fram till att det helt enkelt var en liten Elly vi hade fått. Vi bestämde oss dock för att hon skulle få heta Glenda i andranamn, så det blev en liten Göteborgsbäbis ändå!

onsdag 25 maj 2011

Ett inlägg till om förlossningen, sen skiter vi i den

Inför förlossningen:

  • Livrädd för nålar, särskilt den där nålen i handen (PVK), jag tänkte helt enkelt säga nej till den, var beredd på att ta striden och ställa till ett jävla liv.
  • Ville ha lustgas, ingen annan bedövning och absolut inte Epidural. Inte för att jag är macho (ok, lite kanske), utan för att jag var så spruträdd.
  • Ville ha så lite läkemedel som möjligt, helst inga alls och särskilt inte värkstimulerande dropp, då jag tyckte att dropp verkade otroligt läskigt.
  • Kateter var stora skräcken.


Hur det blev:

Citodon för att kunna sova, därefter morfin + lugnande när citodonet inte hjälpte = spruta. Värkstimulerande dropp =nål i handen. Lustgas. Epidural = lokalbedövning + stor spruta i ryggen. Lokalbedövning när läkaren sydde ihop mig = spruta flera gånger. Dropp = ny nål i handen. Blodtransfusion= ny nål i handen. Kateter.



Hur det kändes:
När jag skulle få den första sprutan, den med morfin, var jag lite nervös, men inte direkt rädd och det kändes nästan inte. Den första nålen i handen kom på något sätt dit av bara farten, jag minns att jag satt och tittade på den och var så stolt över mig själv, och när jag väl hade fått den var de andra två ingen match. Lokalbedövningen märkte jag nästan inte och katetern var inte alls läskig, jag var faktiskt glad att jag hade den eftersom jag inte var i stånd att gå på toaletten ett tag.



Slutsats:

Jag var rädd för en hel del helt i onödan, det var mer än en gång jag tänkte jaha, var det inte värre? Och det känns skönt att jag har kommit över min nålskräck!

(Och ok, jag tyckte det var häftigt att få blod, jag låtsades att jag var en vampyr där jag låg och såg hur blodet rann från påsen, via slangen och in i min kropp)

På en hylla i tvättstugan


Något jag gillar med mitt boende är att det finns en hylla för tvätt- och sköljmedel i tvättstugan. Det är lite fint att folk litar på att det går att lämna sitt tvättmedel där utan att någon tar det. Eller att det kanske inte skulle vara hela världen om en granne norpade lite pulver. 
Det gäller att uppskatta de små sakerna i livet, och mina vänner, det finns hopp om mänskligheten!

Fifi goes pepp

Ego-time! Hur pepp blir jag inte av sådant här?


Söta och kloka Madeleine skrev om sina favoritbloggar och de här fina orden kunde läsas om moi:
Fifi - Förmodligen världens coolaste mamma till Elly. Hon är rolig, ironisk, smart och jag blir alltid så glad av att läsa hennes blogg. Perfekt om man känner sig nere en dag.


Och igår fick jag den här gölliga anonyma kommentaren:
haha du är så smart och rolig och du lägger märkte till så mycket underhållande detaljer i vardagen som många lätt missar. bästa bloggen


*Mallig och glad Fifi*

tisdag 24 maj 2011

Faderskap

När jag läste att både Jos och Miss M har varit och gett pappor till sina barn, kom jag att tänka på att det är tryggt att vara gift; Niklas blev ju automatiskt Ellys pappa. Det är alltså inte någon myndighet som ifrågasätter att någon annan skulle ha gjort mig på smällen i juli förra året när vi gifte oss två veckor innan Elly föddes. Äktenskapet är alltså så präktigt att det täcker upp för tidigare utomäktenskapliga aktiviteter.

De ska lära sig att säga ifrån i tid


Jag har en bäbis med attityd!

måndag 23 maj 2011

Rosa för flickor

Idag var vi inne i en babyprylsaffär för att köpa ett nytt skötbord, då vi hittills har haft en provisorisk lösning. När vi hade hittat ett bra skötbord skulle vi välja ut en skötbädd att ha ovanpå bordet och när affärsbiträdet visade oss var bäddarna fanns sa han att de har skötbäddar för både pojkar och flickor. Han frågade om Ellys kön och visade oss sedan en rosa skötbädd med Pingu på. Jaha. Jag blir så trött, måste precis allting vara uppdelat, kan inte ens skötbäddar få vara genusneutrala? Samtidigt förstår jag inte varför jag blir förvånad längre, särskilt inte när de sist jag besökte samma affär utgick från att Elly var en pojke för att jag höll blå nappar i handen. Jag undrar bara varför ett spädbarns kön är betydelsefullt när det handlar om val av nappar och skötbädd?

Sedan tycker jag att rosa är en väldigt fin färg, men det ska inte behöva vara det självklara valet när man köper saker till en flickbäbis.

Vi kom i alla fall ut från affären med en grå skötbädd med Spöket Laban på, så hädan efter kommer väl Elly att ligga där och inte veta om hon är en pojke eller flicka, för det är väl konsekvensen av att välja en icke rosa skötbädd?

Smile!

pimp myspace

Något av det finaste jag vet är när Elly ser mig i ögonen och ler. Ännu finare blir det när jag ler tillbaka och hon svarar med att le så stort hon bara kan. Det finaste var dock igår, då hon på sin 6-veckorsdag log sitt stora leende och skrattade lite så det lät också.

söndag 22 maj 2011

Skärgårdsidyll

 

 



Vi åkte ut till ön för att hälsa på Ellys farmor och för att ta det lugnt. Jag kan ju inte påstå att vi är direkt sönderstressade här i stan, men ute på ön kopplar jag alltid av på ett helt annat sätt, det måste vara något med lugnet och havsluften. Den här gången kopplade vi visst av så mycket att vi blev alldeles förslappade och tillbringade nästan all vår vakna tid halvliggande på soffan. Vi kom inte ens ut på någon långpromenad med Elly, som planerat. Jag måste säga att jag har varit ovanligt trött de senaste dagarna, vilket jag tror beror på att jag kan vara trött på ett annat sätt nu när Niklas är hemma och jag varken bär hela ansvaret för Elly eller behöver göra allt själv. 

lördag 21 maj 2011

På spårvagnen på väg hem:

   -Ursäkta inbromsningen, men det var en alkoholist på spåret.


Ok, det var ju vänligt av dig att skona ett liv. Och tur att du upplyste oss om att det var just en alkoholist.

fredag 20 maj 2011

Skärgården

Ellys första spårvagnsresa är avklarad, snart hennes första båtresa och så småningom hennes första övernattning. Ut i skärgården!

Om vi bodde på en tårta



 När Niklas åkte tillbaka till Norge sist hade hans kompisar bakat en tårta till honom för att fira att han både hade gift sig och fått en unge när han var hemma. Och så här ser vi alltså ut som tårtfigurer, sött va?

torsdag 19 maj 2011

Sur mjölk?

Jag sitter och ammar Elly.
När hon har sugit i någon minut släpper hon taget om bröstvårtan och då sprutar det ut mjölk som träffar henne i ögat! Ok, att jag har haft ordentligt med mjölk hela tiden, men jag har aldrig varit med om att det har sprutat.


Elly kontrar dock med att hosta ut mjölk med en sådan kraft att den träffar mig i ansiktet och i munnen nästa gång hon släpper taget. That's my girl!

Efterord

Tack för alla snälla och varma kommentarer till min förlossningsberättelse! Jag är imponerad av att så många över huvud taget har orkat ta sig igenom den.

Det känns som en stor lättnad att ha skrivit ner hela förloppet och jag inser att jag ser annorlunda på förlossningen nu än vad jag gjorde innan. När jag skrev texten insåg jag att jag faktiskt kämpade väldigt hårt under jobbiga omständigheter. Jag var ju oerhört trött efter att nästan inte ha sovit alls under två nätter och jag hade inte ätit ordentligt sedan frukost på söndagen, så tro fan att jag var utmattad!

Jag hade inte föreställt mig att det skulle bli så jobbigt som det blev, men jag är ändå glad över att jag hade en lite naiv syn på förlossningen under graviditeten och inte gick omkring och var orolig för den. Visst, det var ingen rolig förlossning, men jag behöver aldrig göra om den och i förhållande till vad jag fick ut av den var den ju egentligen ingenting! Dessutom hade jag en otroligt bra graviditet, jag vågar nog säga att jag aldrig har mått så bra i hela mitt liv, och den upplevelsen kan den kämpiga avslutningen inte ta ifrån mig.

Slutligen vill jag säga att jag hoppas att jag inte har skrämt upp någon med förlossningsberättelsen. Kom ihåg att alla förlossningar är unika och att det här är min upplevelse av förlossningen.

onsdag 18 maj 2011

När Elly kom till världen - min förlossningsberättelse

Jo, jag skulle bara skriva en förlossningsberättelse, men den råkade bli till en hel novell. En ganska så detaljerad och ingående sådan. Och självutlämnande. Kanske lite för självutlämnande för att hamna på nätet, därför kan det hända att jag tar bort den och bara har för mig själv. Det kändes i alla fall nödvändigt för min egen skull att skriva den så här.


Fredagen den 8 april var dagen då Kiddo var beräknad att komma ut. Vid 23-tiden den kvällen somnade jag, lite ledsen och besviken över att det inte kändes som om Kiddo hade tänkt att göra entré förrän efter sommaren eller så.

Precis efter midnatt vaknar jag och undrar om det är en förvärk jag känner. Mer hinner jag inte tänka innan det säger splash och det blir väldigt blött i sängen. Vattnet har gått. Jag ropar till Niklas att jag tror att vattnet just har gått, samtidigt som jag går till toan med fostervatten rinnande längs benen. Jag sätter mig på toan och låter vattnet rinna en stund samtidigt som jag fnissar. Det känns så absurdt att förlossningen för bara en timme sedan kändes så avlägsen och att den nu är igång. Jag fnissar även av spänning och förväntan.

Vi lägger ner de sista grejerna i förlossningsväskan och jag ringer till förlossningen. Barnmorskan som svarar säger att vi ska komma in på kontroll, så vi tar en taxi och åker till Östra Sjukhuset. Under resan känner jag en och annan svag förvärk och jag minns att jag tyckte att det var så konstigt att Niklas och chauffören kunde sitta och kallprata som om ingenting hade hänt, medan världens största grej höll på att hända.

På Östra får vi komma in i ett rum direkt och en barnmorska kopplar på CTG på min mage för att kolla bäbisens hjärtljud, samt mina värkar. Kiddo mår bara fint där inne och mina värkar är än så länge kortvariga och kommer inte heller särskilt ofta. När barnmorskan undersöker mig ser hon att jag inte har börjat öppna mig än. Hon säger att om det inte kommer igång inom tre dygn efter det att vattnet har gått kommer jag att bli igångsatt. Tre dygn låter som en evighet, särskilt som jag tänker att det kommer att bli bäbis om några timmar. När barnmorskan säger att jag får åka hem och vila tills värkarna kommer ofta och regelbundet tycker jag att det verkar onödigt, men vi ringer efter en taxi och åker hem.

Väl hemma går vi och lägger oss men jag har svårt att somna och det blir inte mycket sömn den natten. Värkarna gör inte särskilt ont, men de gör ändå att det är svårt att slappna av tillräckligt för att sova, och inte minst känner jag mig uppe i varv av förväntan och glädje över att snart ha min lilla Kiddo i min famn.

Under lördagen tar vi det lugnt och går mest omkring och väntar på att värkarna ska bli tätare. De kommer med 8-10 minuters mellanrum, en stund är de nere på var sjätte minut, och blir under dagen längre och mer smärtsamma. Jag får vicka och gunga med höfterna för att underlätta smärtan. Jag försöker att vila under dagen, men har svårt att få ro när tillvaron är så spännande. Värkarna kommer som tätast med 6 minutersintervaller och framåt kvällen åker vi in till Östra för ett nytt CTG.

CTG:et visar att Kiddo mår bra, men att mina värkar inte är tillräckliga än. Barnmorskan vill inte undersöka om jag har öppnat mig något pga att det är hög infektionsrisk när vattnet har gått. Hon säger att jag får åka hem och sova, vilket för mig känns som en omöjlighet eftersom värkarna gör lite för ont för att jag ska kunna sova. Jag blir därför erbjuden att antingen bli inlagd på BB över natten och få en "sovdos" eller att få med mig Citodon hem. Jag väljer det senare alternativet.

Vi åker hem igen och jag känner mig besviken över att det inte har hänt mer under det dygn som har gått. Jag tar tabletterna och går och lägger mig, men kan inte sova. Värkarna tilltar i styrka och jag försöker att slappna av och att andas igenom dem, men det är inte så lätt. Jag känner mig övertrött och blir stressad av att jag inte kan sova, för hur ska jag orka med hela förlossningen utan sömn? Det känns som om den där sovdosen är det vettigaste i det här läget, så vi ringer tiil Förlossningen igen. Det visar sig vara fullt på Östra, så vi åker till Mölndal istället. Väl där blir det ännu ett CTG och sedan får jag och Niklas gå och lägga oss i ett rum och jag får en morfinspruta, samt en lugnande tablett. Jag tror att klockan är runt 4 och jag slumrar till. Värkarna gör dock att jag inte får någon ordentlig sömn under resten av natten, men jag kan åtminstone slappna av lite mellan värkarna och slumrar lite då och då. Efter all spänning känns det även skönt att få vara lite groggy.

På söndagsmorgonen får jag göra ett nytt CTG och vi åker upp till BB och äter frukost. Det känns lite underligt att vara där utan någon bäbis och jag känner mig lite ledsen över att ingenting har blivit  som jag hade tänkt mig. Värkarna har blivit mer intensiva, kommer oftare och det börjar bli svårt att bara andas igenom dem. Efter frukosten undersöker barnmorskan mig och jag har då öppnat mig 4 cm, 5 efter att hon har petat lite. Jag går runt i korridorerna för att hjälpa öppnandet lite på traven och lustgasen introduceras för mig. Denna underbara lustgas blir min bästa vän under resten av dagen och även Niklas stiftar bekantskap med den. Niklas och jag går ut på balkongen en liten stund och njuter av att solen skiner.

Barnmorskan tycker att värkarbetet går lite för långsamt, så jag får värkstimulerande dropp. Jag tror att klockan har hunnit bli ungefär 13 och jag frågar om jag kan få lunch. Efter en stund får jag in en tallrik med kött, sås och potatis, men nu har droppet börjat ge resultat och pga värkarna som nu kommer tätt och gör mycket ont får jag bara ner ett par tuggor. Jag fortsätter att röra lite på mig och skyndar in till lustgasen på rummet när en värk är på gång.

Nästa gång jag blir undersökt är jag öppen 9 cm. Jag har då väldigt ont och tänker att om jag inte ens är redo att börja krysta kommer det att behövas mer än lustgas. Jag ber om Epidural/Eda. Narkosläkaren kommer efter en lite stund och ger mig först lokalbedövning och sedan den riktiga sprutan. Under en sekund känns det som om ryggraden sprängs, sedan känns det väldigt skönt. Eller det känns ingenting där värkarna tidigare har känts i  i magen och framför allt i rygglsutet. Lustgasen fortsätter jag att använda då den hjälper mot smärtan och trycket i underlivet.

Barnmorskan uppmanar mig att fortsätta att vara upprätt och röra på mig så mycket som möjligt, men jag upptäcker att mitt ena ben har domnat bort och jag kan omöjligen stödja på det. Det visar sig att jag har fått för hög dos för snabbt och jag får sitta gränsle över en pall i väntan på att benet ska vakna till liv igen.

Vid 18-tiden kan jag röra benet igen, jag har nu öppnat mig helt och jag ställer mig på knä på sängen lutande mot den uppfällda huvuddelen. När det är en värk på gång ger Niklas mig lustgasen och mellan värkarna försöker jag slappna av och hänger med överkroppen. Nu känner jag ett starkt tryck neråt, som om bäbisen verkligen är på väg ut och jag känner mig stark och redo. När värkarna kommer tänker jag att jag trycker barnet nedåt/utåt och jag försöker att fokusera.

Därefter är minnena inlindade i ett töcken. Jag tar i allt vad jag kan, barnmorskan säger att jag ska krysta, Niklas stöttar mig, jag försöker, jag vill inte mer, jag krystar, jag fokuserar, jag säger att jag vill bli sövd och snittad, att jag inte orkar mer, barnmorskan säger att det inte är långt kvar, jag krystar, ingenting händer. Jag är förtvivlad.

Plötsligt är det mycket mer folk i rummet. De säger att barnets hjärtslag ökar och att det behöver hjälp att komma ut, samt att det lilla huvudet sitter lite snett i kanalen och att det därför är svårt att krysta ut den. En läkare kommer in med en sugklocka som han fäster på bäbisens huvud. Barnmorskan knyter en knut på en handduk och vi har dragkamp medan jag krystar. Det känns som om hela bäckenet ska sprängas, som om hela underlivet ska trasas sönder och jag tror att det aldrig ska ta slut. Då, klockan 20:30 kommer bäbisen ut. Enligt journalen skriker hon direkt, men jag hör aldrig det, utan är beredd på att personalen ska ta henne och springa iväg. Det gör de inte. Istället lägger de henne på mitt bröst, inlindad i en handduk. Jag stirrar på henne, vågar nästan inte röra vid hennes lilla kropp. Niklas gråter, jag är omtöcknad. Barnmorskan säger efter några minuter att vi ju inte har sett vad det blev och lyfter upp bäbisen. En pojke! utbrister jag, men när barnmorskan lyfter på handduken är det en flicka. Både jag och Niklas är förvånade. Men lyckliga.

Barnmorskan trycker på min mage och säger åt mig att krysta. Slurp, säger det och så kommer moderkakan ut och den är faktiskt vacker, tro det eller ej.

Sedan kommer den värsta delen. Jag förstår att jag har fått en del bristningar och tänker att det kanske tar en kvart att sy några stygn. Det tar två timmar. Läkaren som använde sugklockan syr ihop mig och suckar och blodet rinner. Bedövningen släpper och läkaren får lägga ny. Ibland träffar han utanför bedövningen. Det gör ont och jag tar till lustgasen ibland. Jag ligger i gynställning med Elly på bröstet, är lycklig över henne, men rädd och orolig över mitt underliv. Om det tar så här lång tid att sy ihop mig måste jag ju vara helt söndertrasad. När läkaren är klar säger han att han tror att han fick ihop det någolunda symmetriskt.

Till sist är det klart. Jag blir avtvättad, får en kateter och en ny rock. Försiktigt reser jag mig upp. Sedan ligger jag ner igen och undrar vad som hände. Jag får veta att jag svimmade och får dropp. Elly läggs till mitt bröst och börjar suga direkt. Jag känner mig omtumlad, trött, lycklig, ledsen över att ingenting blev som jag hade tänkt mig och hungrig. Efter en stund får vi in en bricka med smörgåsar, juice och varm choklad och jag lovar, det är det godaste jag någonsin har ätit.

Vi kommer till BB vid 1:30. Jag och Elly stannar där i tre nätter, Niklas får vara kvar två av dem, egentligen är det fullt men Niklas får stanna ändå eftersom jag är för medtagen för att kunna ta hand om mig och Elly. Under måndagen får jag inte gå ur sängen själv eftersom jag är så svag och jag får höra att jag har förlorat mycket blod. 2,7 liter står det i journalen. När jag reser mig med stöd är det på skakiga ben. Niklas hämtar mat till mig och byter blöjor på Elly. Jag ammar, myser med Elly, vilar och försöker att smälta allt som har hänt; både förlossningen och att jag faktiskt inte är gravid längre utan nu är mamma.

På tisdagen tar de HB på mig och det ligger på 80 (under graviditeten låg det aldrig under 13). De undrar om jag vill ha blod, vilket jag säger ja till eftersom jag känner mig matt i hela kroppen och det känns som om jag behöver vara starkare för att kunna ta hand om ett barn.

På onsdagen åker vi hem. Men först har jag ett samtal med barnmorskan som var ansvarig under förlossningen. Jag tar upp att det känns jobbigt att jag ville ge upp, att det känns som om jag "gjorde dåligt ifrån mig" om man nu kan tala i sådana termer när det gäller en förlossning. Jag säger även att det var jobbigt med alla suturer och att jag är orolig för hur det kommer att läka. Jag får veta att anledningen till att det tog så lång tid att sy var att det blödde så mycket från bristningarna att det var svårt att sätta stygnen. Det känns mycket bättre efter samtalet, dels behövde jag nog höra att jag visst kämpade, att jag inte gav upp, dels är det en stor lättnad att bristningarna inte var så farliga som jag hade trott. Det hade dock varit skönt för mig att få höra det tidigare eftersom oron gjorde att fantasin skenade iväg med mig under ett par dagar.

Efter att Elly har fått en OK-stämpel på rumpan tar vi på henne nalledräkten och åker hem. Lite nervösa över att det är nu det börjar på riktigt, och mycket lyckliga.

Norge, ge tillbaka min man!



Idag kommer han hem, Niklas. *Glädjetjut* Jag tror aldrig att jag har saknat någon så mycket som jag har saknat honom de här två veckorna. Nu får vi äntligen vara tillsammans igen, hela lilla familjen.

(Jag är medveten om att det har blivit några små vi-har-det-så-mysigt-och-är-så-lyckliga-inlägg på rad nu, men misströsta inte; jag håller på att skriva på min förlossningsberättelse och den blir lång, detaljerad och inte så mysig)

tisdag 17 maj 2011

Fast igen



Vid första anblicken kanske ni tror att vi verkligen fastnade och har suttit i soffan hela dagen. Zoom har dock övergett oss, Elly har fått på sig kläder istället för pyjamas, min leopardmorgonrock  har bytts ut mot leopardtights, vi har varit på BVC, promenerat och hantverkarna har kommit och gått. En av hantverkarna överöste katterna med komplimanger och både han och hans kollega fick lyssna till de ljuva tonerna av ett pruttmarathon, jag hoppas att de förstod vem som stod för ljudeffekterna…

Nu verkar det dock som att vi är fast här igen. Kiddo har ätit nästan konstant sedan vi kom hem för en så där tre timmar sedan och hon verkar inte ha några planer på att sluta. Tur att vi har en sådan skön soffa.

Fast


Jag har fastnat i den här frukosthögen och det känns som om jag kommer att bli sittande här resten av dagen. Och lika bra är kanske det eftersom det någon gång under dagen ska komma hantverkare hit och byta köksfläkt och jag måste släppa in dem, då jag glömde att lämna in en extranyckel igår. Smart. Jag sitter dock och klurar på om jag ska bryta mig ur högen och våga ta mig en dusch, för snabbt, det duschar jag alltid nu för tiden medan Elly sitter i babysittern.

Varvsnostalgi


Igår på min promenad såg jag den blå linjen, linjen som visar deltagarna i Göteborgsvarvet vart de ska springa. Jag fick genast lite pirr i magen och spring i benen. Sedan passerade jag det här trädet och blev lite nostalgisk; för två år sedan gick jag och Niklas raka vägen från Göteborgsvarvets mål och satte oss under det här trädet och tog varsin öl, samt den kexchoklad alla löpare som kom i mål belönades med. Jag minns hur skönt det kändes att ha  gjort min största fysiska prestation någonsin, jag minns hur nöjd jag var över min tid och jag minns att även om jag var trött i kroppen så fanns där allt lite kraft kvar. Jag som hade sprungit en mil för första gången i mars samma år.

När jag nu tänker på alla de tusentals människor som kommer att springa "Varvet" i helgen blir jag faktiskt lite avundsjuk och jag tänker att jag måste springa det igen, blir det inte nästa år så får det bli året därpå.

måndag 16 maj 2011

Ibland behövs det bara en liten puff för att det ska brista

Även om jag inte är fullt så känslig och lipig som jag var för ett par veckor sedan, så brister det lite då och då. Som igår. Efter en sen promenad kommer jag hem med en gallskrikande Kiddo som vill äta NU och jag själv har plötsligt blivit vrålhungrig. Jag ställer ifrån mig kassen med varor på köksbordet och börjar plocka in dem medan jag tröstande gungar Elly i famnen. Då sticker Blixa in klorna i ett paket med minimozzarella och sparkar iväg det så att det kommer spad överallt. Elly gråter, jag gråter. Katten har åtminstone vett att skämmas. Sedan ringer mamma och tycker synd om oss och så gråter vi lite till.

Som sagt, ibland behövs det bara en liten puff.

(Lite amning och en portion fisksoppa senare är allt bra igen och jag får jag-älskar-min-bäbis-och-mitt-liv-så-mycket-tårar i ögonen. Stabilt)

Nu drar vi!


Måttet var rågat.
Katterna hade fått nog av att bli utkonkurrerade av en högljudd bäbis, packade resväskan med det nödvändigaste, la sig på den och väntade på bättre tider.

söndag 15 maj 2011

Snälla serien

Något jag tycker är lite konstigt är att jag som avskyr Gilmour Girls (de där babbelbrudarna är bara too much) och aldrig skulle få för mig att följa serien, tycks känna igen varenda avsnitt som sänds. Finns det bara en handfull avsnitt eller utspelas samma plot om och om igen? Inte för att jag kollar då, men det kan ju hända att jag zappar förbi ibland. Hrm. 


När Elly var nyfödd och vi nyss hade kommit hem från BB grät jag till allting som gick på TV för det var bara eländes elände överallt och jag var minst sagt hormonstinn och överkänslig. Jag kan då ha sagt att jag bara ville titta på Gilmour Girls eftersom ingen dör/blir sjuk/hatar i den serien.

Knivhuggarrock

      -Också stod Tomas Ledin längst bak i planet och spelade   Knivhuggarrock och man fick önska låtar.


      -Men är det inte lite självgott av Ledin att utgå från att folk i planet gillar honom?


Ravelli berättar i Nittileaks om hur trevligt det var i planet när fotbollslandslaget åkte hem efter bronsmatchen i VM 1994 och Fredrik Wikingsson undrar om det verkligen var så trevligt med Ledin ombord. Ravelli blir tyst och tappar hakan. Episkt. 

lördag 14 maj 2011

Plötsligt en dag har mor och dotter matchande kläder


Eh, det bara bidde så!

Du vet att du är...

…iPhoneskadad när du upprepade gånger frågar din bäbis om den vill ha sin app.


De försvunna inläggen är tillbaka! Tyvärr fick kommentarerna visst stanna i bloggraven, buhu!

fredag 13 maj 2011

De förlorade inläggen

Jag började fundera lite över vilka inlägg det var som hade försvunnit, men eftersom jag inte kunde komma på vilka det var tänkte jag att det måste ha varit ett par mindre viktiga och/eller intressanta inlägg. Sedan slog det mig plötsligt: älgungarna och hyllningen till er, mina kära läsare. Vilken sorg. Måtte Blogger kunna plocka upp dem från graven.

Luftfylld unge


Nu gick det plötsligt att blogga igen! Jag vet inte vad Blogger.com har sysslat med hela dagen, men att de två senaste dagarnas inlägg har försvunnit från bloggen, det är då ett som är säkert. Att jag fortfarande har en bäbis med magknip är något annat som är säkert. Nu har jag kört med Semper magdroppar, massage, böjt benen mot magen, rapat henne ordentligt och haft henne i bärsele och det har onekligen kommit ut en hel del luft ur den här lilla kroppen, men det verkar finnas mycket kvar som vill ut.

Bärsele förresten, hur hade jag klarat att tvätta och dammsuga utan den?

torsdag 12 maj 2011

Kärlek i bloggform

Något av det bästa med att ha den här bloggen är alla fina kommentarer jag får. Det är komplimanger, små lustiga anekdoter, frågor, pepp när jag behöver det och inte minst en massa bra tips. Som idag när ni har kommit med sådana fiffiga tips på hur jag kan underlätta Ellys magknip.

Det är så häftigt att människor jag inte ens känner på riktigt är genuint intresserade och delar med sig av tankar, pepp och kunskap på det här sättet. Det är äkta bloggkärlek det.

Ni är guld värda. (Och diamanter) Ta åt er!

Puss

Älgbäbisar







Igår när jag och Elly, eller nåja, jag, stod och tittade på sälarna kom det fram en farbror och sa att vi borde gå upp till älgarna eftersom det fanns en alldeles färsk älgkalv där. Eftersom jag är galen i djurbäbisar travade jag upp för alla backarna med barnvagnen och fick se en älgunge som var ca en timme gammal och en som hade kommit ut alldeles nyss. De små var fortfarande kladdiga och hade navelsträngsstumpen kvar. Det var så sött när de försökte resa sig på sina tändstickor till ben, vinglade fram några steg och sedan föll ihop. Som relativt nyförlöst kunde jag inte låta bli att tycka lite synd om älgkon som inte fick vila ut i fred med sina bäbisar, men nyblivna älgmammor är kanske lite tuffare än nyblivna människomammor.

Tyvärr hade jag inte min riktiga kamera med mig, så det blev bara några halvkassaiPhonebilder.

Och ja, jag tycker att det här var värsta grejen, det märks att det var länge sedan jag bodde på landet.

Magknip

De två senaste nätterna har Elly vaknat vid 4:30 och haft magknip. Det verkar som om hennes lilla mage är full av gaser som hon tar i allt vad hon kan för att få ut. Det onda verkar bli värre när hon ligger på rygg, så jag har fått ligga på rygg med Elly liggande på mig på mage eller så har jag legat på sidan och ammat henne tills det har blivit dags att gå upp. Efter tips av sköterskan på BVC köpte jag Sempers magdroppar som ska stärka bakteriefloran i magen, men det ska visst ta en vecka innan de börjar verka.

Stackars unge, trött mamma.

onsdag 11 maj 2011

Blonda mamman



Antingen hade jag ett blonde moment igår eller så har jag inte vant mig vid att jag numera kan titulera mig "mamma". Malin kommenterade nämligen ett av helgens inlägg, som innehöll bilder på Elly, min mamma och mig, med Vilken snygg mamma! och jag besvarade kommentaren med Det ska jag hälsa mamma, då blir hon glad :), varpå Malin snällt fick förklara att det var JAG som var den snygga mamman!

Psst, jag tycker att ni ska gå in på Malins blogg och kolla in hennes fina teckningar!

tisdag 10 maj 2011

1 månad!

myspace image at Gickr

Idag blir Elly en hel månad! Jag kan inte fatta att det har gått så lång tid sedan hon kom ut ur mig, samtidigt som det har hänt så mycket den här tiden. Den här lilla damen väger nu 4585g och är 55 cm lång, hennes tillväxtkurva är inte ens en kurva utan ett streck som går rakt upp. Dubbelhakan går numera från öra till öra och kinderna är klotrunda. Och hon börjar bli stark i kroppen, ålar sig lite, har fått stabil blick och kan hålla upp huvudet själv, åtminstone stundtals. Otålig är hon också; får hon inte i sig maten tillräckligt fort använder hon gärna sina små nävar för att puckla på sin mamma. Jag märker verkligen att hon har börjat utveckla en personlighet och jag är så nyfiken på allt som kommer att hända med henne framöver, samtidigt som jag bara vill hålla kvar nuet.

Tillägg

En kommentar till Graviditetslistan: de delar som handlar om förlossningen låter kanske hemska, men tänk på att det är delar ryckta från sitt sammanhang. Visst, förlossningen var inte rolig, men den innehöll även positiva inslag, som inte riktigt kom fram i listan. Jag har inte kommit mig för att skriva någon förlossningsberättelse än, men nu, efter en månad när jag har hunnit smälta vad det var som hände, börjar jag känna mig redo, så när jag får tid ska jag skriva ner hela förloppet. Mest för min egen skull.

Spänning i vardagen

Idag ska vi vara på BVC kl. 11.15. Att passa en tid i allmänhet och en så tidig tid i synnerhet är rena sporten här för tillfället. Kommer vi komma för tidigt så att Elly blir Gnälly i väntrummet när hon inte får amma? Eller kommer vi att rusa in med andan i halsen och panik i rösten? Hur många amningar och blöjbyten hinner vi med innan vi går? Kommer jag hinna duscha? Spänningen är olidlig.

måndag 9 maj 2011

Min graviditet

Den här listan hittade jag hos Josefine, som fick barn ungefär samtidigt som jag.

1. När fick du reda på att du var gravid? i augusti 2010, var då i vecka 6-7
2. Hur gammal var du? 
28
3. Hur tog din partner det? 
han blev lika glad som jag
4. Mådde du mycket illa? 
en del, mest när jag började bli hungrig, men det var överkomligt
5. Var du känslig? 
i början var jag stundtals ganska känslig, men inte sedan. Oftast kände jag mig stark
6. När kände du bebisens första sparkar? 
i vecka 15-16
7. Var du ofta orolig? 
nej, det kändes som om det skulle gå bra. Jag var mest orolig för att bli förlöst med snitt
8. Sparkade bebisen mycket? 
ja, det var en riktig Karate Kid(do)
9. När började du läcka bröstmjölk? 
det kom ingen mjölk under graviditeten
10. Fick du bristningar? 
nej
11. Blödde du någon gång? 
nej
12. Hur många Ultraljud gjorde du? 
två. Rutinultraljudet i vecka 18, samt ett extra i vecka 32 för att kolla hur moderkakan låg, samt tillxäxten
13. Hur ville du att din förlossning skulle se ut? 
jag ville att det skulle gå fort och att jag skulle känna mig stark
14. Hur började din förlossning? 
den började med att vattnet gick, sedan kom förvärkarna igång
15. Hur många timmar tog din förlossningen? 
nästan två dygn från vattenavgången
16. Födde du vaginalt eller med kejsarsnitt? 
vaginalt
17. Hur mycket var du öppen när du kom in? 
vi åkte in för kontroll när vattnet hade gått, då hade jag inte öppnat mig någonting
18. Vilken smärtlindring tog du? 
lustgas (som jag älskade) och EDA (som jag bestämt hade sagt att jag aldrig i livet ville ha)
19. Dragen med sugklocka? 
ja
20. Hur lång tid tog det att krysta ut bebisen? 
ingen aning, jag tappade tidsuppfattningen mot slutet, men det tog lång tid, för lång tid
21. Blev det komplikationer? 
ja, jag förlorade 2,7 liter blod
22. Vad tyckte du var jobbigast? 
att bli sydd efteråt och att jag var så utmattad att jag ville ge upp
23. Var du rädd för något? 
att jag skulle gå itu, jag trodde att hela bäckenet skulle gå sönder, samt att Kiddo inte skulle andas när den kom ut
24. Skrek du? 
ja
25. Hur många var inne i förlossningsrummet?
i början var det Niklas, jag och barnmorskan, i slutet kändes det som om det var fullt hus
26. Hade du någon nära med dig? 
Niklas
27. Fick du sy? 
ja
28. Vilken vecka födde du i? 
40+2
29. Vad var vikt och längd på bebisen?
3200 g, 49 cm
30. Ammar du? 
ja
31. Hur gammal är bebisen nu? 
hon blev fyra veckor igår
32. Vad tyckte du om förlossningen? 
mycket värre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig, men det gör ingenting eftersom den resulterade i det mest fantastiska som har hänt mig
33. När kommer nästa barn? 
när? om? det har jag inga svar på

Bajssnacket

Igår hade jag besök av några kompisar som inte har barn. Vi hade lite catch-up-snack och som vanligt när jag träffar folk nu för tiden så delgav jag dem statusen på Ellys senaste bajs, berättade hur långt hon har kissat, pratade om hur brösten har tagit det här med amningen, hur söt Elly är och hur mycket hon har utvecklats sedan hon föddes. Också blev det förstås lite slabbiga detaljer från förlossningen. När jag hade kört det här snacket en stund med en av kompisarna, samt artigt frågat henne om hennes jobb och förhållande, blev det tyst och jag började prata med Elly istället.

Hur jag än försöker så blir det alltid att jag sitter där med ett litet leende och med stolt röst berättar om vilka brakare Elly kan lägga. Det där om att småbarnsföräldrar är bajsfixerade stämmer in här, väldigt väl.

MVH
Kul Tjej -82

PS. Jag tycker det är kul att prata bajs, men alla är inte lika roade. DS

söndag 8 maj 2011

Botanisera mera



 

 

Igår slogs jag av hur vackert det är i Botaniska Trädgården. Trots att jag har bott i Göteborg i många år har jag bara varit där ett fåtal gånger, förmodligen för att jag alltid hänger i Slottsskogen av gammal vana så fort det är fint väder. Sedan har ju Slottsskogen en klar fördel; det finns djur där och djur vinner alltid över blommor, men jag ska i alla fall försöka att inte glömma bort Botaniska helt den här sommaren.

lördag 7 maj 2011

En strålande fin dag

      
Vilken skön dag! Det är ju varmt som vore det juli och jag har gått barbent och haft mina nya hasbeens (vita, för de röda tog slut så fort, buhu). Mamma, Elly och jag har varit ute och gått, gått och gått, både i Botaniska och i Slottsskogen, där vi även passade på att äta lunch på Villa Belparcs uteservering, mums, fish n chips!

Idag var det även premiäramning inte bara offentligt, utan även utomhus och jag bytte för första gången blöja på Elly på en toalett på ett café. Hm, det är förmodligen inget högt nyhetsvärde i detta, men för mig känns allting som Elly och jag gör för första gången så stort, det blir som milstolpar i hennes liv.