tisdag 10 april 2012

Mitt första år som förälder I - Efter förlossningen

Jag tänkte att jag skulle ge mig på att skriva några inlägg om mitt första år som förälder. Lite utifrån förväntningar och hur det sedan blev, vad som har känts jobbigt, hur och varför vi har valt att göra på vissa sätt osv. Om det är någon som har någon idé på en bra rubrik eller ett intressant tema är det bara att hojta!

Det kanske inte riktigt hör hit egentligen, men jag tänker ändå börja med att skriva lite om mina upplevelser som följde förlossningen. Jag har tidigare skrivit en del om förlossningen och känner att jag vill knyta ihop det hela, så här ett år efteråt.

Jag vet egentligen inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men det var nog något i stil med att jag skulle vara lite öm i underlivet i några dagar och känna mig lite trött i kroppen. Inte mycket mer än så. Dagen efter förlossningen fick jag inte gå ur sängen själv. Jag hade heller inte kunnat om jag hade velat. Sex dagar efter förlossningen tog jag och Niklas den första barnvagnspromenaden. Vi gick i makligt tempo i ungefär en kvart, sedan var jag tvungen att lägga mig och sova i en timme. Sakta men säkert gick blodvärdet upp och jag orkade mer och mer, men det tog tid innan jag slutade känna mig bräcklig. Och medan jag saknade ork hade jag även så jäkla ont i underlivet. Jag kunde inte sitta på vanliga stolar, utan var tvungen att sitta i soffan, det gjorde ont när jag hade gått en stund och det gjorde förbannat ont när jag stod still. Det var därför väldigt plågsamt för mig att bre en macka, stå i kö i affären och liknande. De tre första veckorna efter förlossningen var Niklas hemma, så han gjorde i princip allting. Jag satt i soffan och ammade, han handlade, lagade mat, städade, diskade, styrde upp och tog hand om mig när jag grät. För jag grät och grät, grät över det mesta. Jag var nog som en spillra, men mitt i allt detta var jag så lycklig, för jag hade ju fått ett sådant underbart litet barn.

Efter tre veckor åkte Niklas till Norge och jag var tvungen att ta mig samman. Jag förstår inte riktigt hur jag klarade det, men på nåt sätt gick det. Jag fick dagarna att gå ihop, fick i mig mat, duschade varje dag (att avstå var inte ett alternativ pga avslaget), tog hand om Elly och gick ut och promenerade. Och jag blev förstås starkare och starkare. Jag vet inte när en kan säga att jag var återställd, jag minns inte riktigt hur länge jag var så där skör. Jag minns inte heller hur länge jag var öm i underlivet, men det var minst i ett par månader. Och även när värken var borta hade jag länge en känsla av att mitt underliv var söndertrasat, jag trodde nog att det alltid skulle kännas så. Jag har lite svårt att minnas allt från de första månaderna, mycket minns jag som om det var höljt i dimma och annat minns jag som fragment, varför jag har lite svårt att få ihop helheten (vilket säkerligen gör att det här inlägget blir lite rörigt).

Jag funderade mycket över förlossningen, över varför det hade blivit som det blev. Jag funderade en del över vårdpersonalens agerande, men desto mer på mitt eget. Det tog väldigt lång tid innan jag slutade känna skuld över att jag ville ge upp under förlossningen, att jag bad om att få bli sövd och snittad, att jag upplevde att jag inte orkade mer. Det kändes som om jag hade svikit både mig själv och Elly. Jag kände mig även klen, misslyckad, som trots både lustgas och epidural inte härdade ut och att jag inte kunde krysta ut mitt barn själv, utan att en läkare var tvungen att mer eller mindre dra ut henne med en sugklocka. Jag var besviken på mig själv och kände mig snuvad på min förlossning; det var ju inte så här det skulle gå.

När jag ser tillbaka på förlossningen nu önskar jag förstås att det hade blivit annorlunda, att jag hade fått en annan upplevelse både fysiskt och mentalt. Men genom att prata om händelseförloppet med olika människor tror jag att jag har börjat försonas med förlossningen. Börjat. Jag kan tänka på och prata om förlossningen utan att börja gråta, men jag upplever den fortfarande som traumatisk och jag kan fortfarande känna avund (men absolut inte missunsamhet) när jag hör berättelser om "lätta" och snabba förlossningar. Så ja, jag har lite kvar att jobba med, men jag har i alla fall kommit en bit på vägen. De senaste månaderna har jag även börjat tänka att OM jag någonsin ska föda barn igen, så kanske jag kan tänka mig att föda vaginalt, och det ser jag som ett stort framsteg.

Här kan du läsa min förlossningsberättelse.




30 kommentarer:

  1. Men du tog dig igenom det! Hurra för det! Och starkt att våga berätta om det för andra, tror det är bra att så många som möjligt för höra hur det kan vara (och ofta är) så att man inte går runt och tror att det är en dans på rosor. Att känna skuldkänslor är så himla ovärt, tänk om vi alla bara kunde få slippa sånt.

    Grattis till Elly på ettårsdagen, och till er som har en sån fin onge! (Och ett extra till dig som födde henne, herregud vilken bedrift det är!)

    SvaraRadera
  2. Tack för att du delger oss detta. Du är stark som vill och vågar. Jag tycker inte sin förlossning låter särskilt konstig, utan det är många som har det så. Själv ville jag ju också ge upp och skrika på mamma. Iaf, kram! Ps det är alltså drygt ett pr sedan vi sågs.

    SvaraRadera
  3. Såna här inlägg är guld. Både för att hjälpa den som skriver att bearbeta och för de som läser, men ännu inte kommit dit att de börjat berätta.

    Min förlossning var inte precis som jag fantiserat om, men jag är ändå rätt nöjd. Tror att nyckeln till försoning i mitt fall var att barnmorskan som var med på slutet ringde mig när vi kommit hem från BB och gick igenom journalen med mig så att jag fick chansen att fråga om sånt jag inte mindes eller som jag inte förstått av andra skäl. Önskar att alla fick den möjligheten.

    SvaraRadera
  4. Vilken rolig ide med olika rubriker om det första året!

    Jag kan inte riktig förstå hur det känns efter förlossningen då man fött vaginalt, hur det känns när det gör ont i underlivet. För mig blev det ju akut kejsarsnitt så jag var också svag och hade mycket ont efteråt, fast på ett helt annat sätt. Jag känner igen mig i det där att man blev snuvad på sin förlossning. Jag skulle ju föda vaginalt liksom, var det jag hade sett framför mig i alla fall. Tycker du är så stark som tog dig igenom det, särskilt då Niklas åkte till Norge och du fixade det själv! Och vad underbart att du sakteligen försonas med dina känslor, för för mig låter det som att du gjorde ett riktigt bra jobb!!

    SvaraRadera
  5. Det är så intressant att läsa dina berättelser, trots att jag inte alls är där själv än. Hurra för dig, och hurra för Elly!

    SvaraRadera
  6. Ja, starkt skrivet. Och du är grym som fixade hela baletten den där första tiden (och än idag) när Niklas var (är) i Norge.
    Jag kände mig också lite snuvad på drömförlossningen, just pga sugklocka och bm som hängde på varsin sida om min mage och typ tröck ut Kajsa. Jag hörde alla andra säga att det blir lättare när (om) man föder sitt andra barn. Vågade inte tro riktigt på det där, men tamejtusan, det var en dans på rosor i jämförelse. Men det beror ju givetvis också på att man vet vad som väntar.

    Hur som, jag ser fram emot uppföljarna till det här första året!

    SvaraRadera
  7. Jag är så glad att du delar med dig. Du är stark. Och jag tror för övrigt att de allra flesta vill ge upp åtminstone någon gång under förlossningen, det är bara få som vågar berätta om det.
    Känner för övrigt igen känslan av att känna sig snuvad på sin förlossning, om än inte av samma anledningar. För mig gick allting så fort och dramatiskt, och jag hade sett framför mig hur jag och Jesper skulle sitta hemma och klocka värkar och ta med dator och filmer till förlossningen... Men det blir aldrig riktigt som man tänkt sig. Jag tror att en av nycklarna till att bli nöjd med sin förlossning, är att inte förvänta sig någonting innan. Men det är ju lättare sagt än gjort förstås.

    Oj vilken uppsats det blev.

    Höll ju på att glömma det viktigaste:
    Grattis finaste Elly! <3

    SvaraRadera
  8. Intressant läsning, tack för att du delar med dig. Grattis till första året!!

    SvaraRadera
  9. Hej. Det var fint att höra om din förlossning jag har liknande upplevelser och känslor om min. Har en pöjk som blir ett i maj :) tyckte tiden efter var skitjobbig..kunde knappt gå eller stå på flera veckor..sprack en del..och kan faktiskt fortfarande känna av det. Har nog känt mig ganska så ensam i att tycka att förlossningen va sjukt jobbig..känns som man bara läser om de "normala" och "lätta". Tack för att du delar med dig..och grattis till tösa!

    SvaraRadera
  10. Grattis Elly! Och grattis till dig som firar ett år som mamma!

    Det är skitviktigt att du skriver sånt här, hoppas många läser. Och precis som Lisa kände jag mig också snuvad på förlossningen pga fick kejsarsnitt. Jag som tränat på profylaxandning och skulle vara värsta dunderföderskan. Undrar om det egentligen finns någon som får en förlossning som de tänkt sig.

    Och efteråt! Jätteviktigt att man fattar hur himla jobbigt det är efteråt, jag tror att det är lättare att genomlida det då.

    Kram.

    SvaraRadera
  11. Vilken fin idé med att knyta ihop säcken. Det tror jag att jag också kommer behöva göra. Ska hoppa in och läsa din förlosdsningsberättelse, men det låter som att vi var med om ganska exakt samma sak. Nuförtiden (snart 5 mån har gått) klarar jag att prata om den utan att grina - men kan å andra sidan sitta och böla vid bara tanken på den andra gånger. Usch. Vi är så sjukt starka (dvs kvinnor) och borde ge oss cred för det oftare!

    SvaraRadera
  12. Moa Mikagård11 april 2012 10:06

    Fint att läsa det du skriver. Det är ju inte allt som blivit som man tänkt sig när det gäller föräldraskapet, verkligen... Känner igen mig i det du skriver om att du kände att du ville ge upp under förlossningen. Upplevde verkligen samma sak, och det var lite en chock för mig att upptäcka hur negativ och gnällig jag blev under förlossningen. Trodde jag skulle bli nån slags poweramazon, men icke. Tog lång tid att bearbeta att jag ville ge upp och åka in till sjukhus, kände mig fake liksom. Men tänk ändå vad starka vi är som faktiskt tog oss igenom det hela. visst, med lite hjälp, men ändå. Vi grejade det. Heja oss :)

    SvaraRadera
  13. Tack för att du delar med
    dig!

    SvaraRadera
  14. Tack för att du delar med dig. Du är inte ensam om att ha känt dig misslyckad och långtifrån en härlig urkvinna under förlossningen. Dock att jag faktiskt nu, när min flicka är 20 månader, har försonats med min förlossning. Kanske blir det så för dig också när tillräckligt med vatten har runnit under broarna?

    SvaraRadera
  15. Du är så stark som delar med dig trots att du har känt som du har känt. Jag tror att du hjälper så många genom att berätta det du varit med om.

    Jag tycker att det är så tråkigt att vårdpersonalen inte agerar på andra sätt i vissa situationer, och inser sin oerhört stora roll i förlossningen. Som kvinna är man ju oftast rädd och har ont och personalen är så otroligt viktig då. Det är ju inte du som ska känna skuld, det är personalen. Men jag kände samma som du, trots att jag hade en relativt "lätt" förlossning.
    Kram!

    SvaraRadera
  16. OMG! jag har inte läst din förlossningsberättelse innan...
    Skönt att läsa om att inget blir som man tror! För det går ju inte att föreställa sig hur det är.

    Men bra jobbat!

    (Och nu har du fått mig att gråta två dagar i rad!)

    SvaraRadera
  17. Vad skönt att du börjat försonas med din förlossning. Det tror jag är skitviktigt! Känner igen mig i det där att känna avund över andras snabba, enkla förlossningar. Ibland när jag tänker tillbaka på min förlossning känns det så overkligt, hände verkligen allt det där? Kände jag verkligen alla de där känslorna? Mådde jag verkligen så dåligt veckorna direkt efter? Känns ibland som jag att jag överdrev, men i den stunden var det sjukt jobbigt. Tack för att du delar med dig, ser fram emot de andra inläggen! puss!

    SvaraRadera
  18. Vad bra att du skriver om det! Jag känner ungefär samma sak om min förlossning. Den blev inte som jag tänkt, det blev sugklocka samtidigt som de tryckte på min mage för att Charlie skulle komma ut. Jag sprack mycket och var väldigt öm i underlivet ett bra tag. Även idag tycker jag det är jobbigt att tänka på förlossningen, men har ändå kommit till ungefär samma ställe som du, OM jag får ett barn till....

    SvaraRadera
  19. Johanna: Jag måste dock tillägga att jag är glad att jag inte visste vad som väntade, för jag var inte rädd innan förlossningen och det var himla skönt! Och tack tack!

    Anna-karin: Nä, egentligen var min FL inte så himla konstig och det gjorde mina skuldkänslor ännu värre, för jag tyckte att jag borde ha hanterat den bättre. Ja, jag tänkte på dig i söndags, då var det precis ett år sedan vi sågs :)

    Jonna: Vad bra att BM ringde upp dig så ni kunde gå igenom journalen! Min BM från FL pratade med mig innan vi åkte hem från BB, och även om det var ett bra samtal hade jag lite svårt att ta till mig det som sades när det var så nära inpå.

    Maria: Ja, jag tänkte ju att en bara har så där ont om en har fött med snitt, så snacka om att bli chockad! Och ja, jag hade ju tänkt mig att allt skulle bli helt annorlunda! Tack för snälla ord!

    Anonym: Tack snälla du!

    Lisa: Precis, en hade ju tänkt att en skulle vara stark och trycka ut ungen, inte att den skulle dras ut. Jag blev så glad när Vidar var nyfödd och du skrev om att du hade haft en bra FL, det värmde verkligen! (Och jag blev faktiskt inte avis, inte efter din FL med Kajsa)

    Regnsjuk: Håller med, det blir så lätt att en har en massa förväntningar att en har svårt att ta att det inte går som "planerat". Det är så mycket som kan hända att det nog är svårt att känna sig helt nöjd.

    Banana: Tack!

    Johanna: Känner igen mig! Jag tyckte att det kändes som om alla utom jag hade så lätta förlossningar och det kändes så jävla orättvist! Att ha så där ont gör ju inte tiden efter så enkel direkt och det drar ju ner på ens lycka, helt klart. Hoppas att du känner dig hel snart!

    Aincolombia: Exakt, jag skulle ju också vara en dunderföderska! Jag som var så stark, vältränad och hade hyfsat hög smärttröskel skulle ju härda ut och sedan klämma ut ungen med ett par krystningar… Jag tror att det hjälpte mig att jag till sist tillät mig själv att känna att det var ett trauma jag hade varit med om, både fysiskt och psykiskt, att jag lät mig själv känna sorg över att det blev så jobbigt.

    Uppochhoppa: Mm, det är svårt att tänka tillbaka, jag grät faktiskt lite när jag skrev det här inlägget och det har ändå gått ett helt år! Men jag tror på att skriva, få ur sig :)

    Moa: Åh, jag som beundrade dig så mycket, tyckte att du var så stark som födde hemma och allt! För mig var du den där poweramazonen som jag ville bli!

    Chula: Tack för att du läser!

    E: Ja, jag tror det, vi är nog på god väg att försonas, jag och min FL, om ett tag kanske vi till och med blir vänner :)

    Lina: Jag hade ett samtal med BM innan vi åkte hem från BB. Hon var jättebra där och sa att det var vanligt att kvinnor vill ge upp när de föder och att hon inte tyckte att jag var svag eller gnällig. Men jag mina känslor var så starka att jag trodde att hon bara sa så för att trösta. Nu förstår jag att det kanske ligger något i det hon sa :)

    Tiger Johanna: Sorry, ikväll lovar jag att inte skriva några snyftare :) Nä, alltså det finns ju så mycket som kan hända under en FL att det bästa vore att inte ha några föreställningar alls, men det är ju omöjligt!

    Zahra: Känner igen det där med overklighetskänslorna. Antar att det är psykets sätt att skydda en mot smärtsamma upplevelser och att de på så sätt kan vara ganska bra. Det jobbigaste efteråt tycker jag var alla motstridiga känslor; jag var ju så glad och lycklig över Elly, men samtidigt kände jag mig så misslyckad och jag hade så ont och undrade om jag någonsin skulle kunna ha sex igen. Det blev lite knas i skallen!

    SvaraRadera
  20. Så himla fint skrivet! Så skönt att känna igen sig, för trots att det snart gått fem år sedan min förslossning är känslorna starka.
    Kram

    SvaraRadera
  21. Jättefint skrivet och så viktigt att våga berätta om saker som är jobbiga.
    Efter min förlossning har jag ofta tänkt att jag skulle ha velat bli förvarnad om hur jäkla ont det gör efteråt. Jag hade gärna velat förbereda mig på det med, inte bara själva förlossningen. Det kanske är naivt att inte fatta att det gör ont men jag trodde inte det skulle göra så ont, och så länge.

    SvaraRadera
  22. Det här är så himla fint och bra skrivet. Och så viktigt!
    Jag har gått runt och tänkt mycket på det här idag. Hur orkade du när N åkte till Norge? Hass var hemma i tre månader med mig. Ändå orkade jag knappt. Hela början på mitt föräldraskap blev fel trots dom bästa förutsättningarna. Och där gick du runt blödandes, ensam, svag och ledsen över förlossningen.
    Alltså jag säger bara halleluja för starkt kvinnfolk. Halleluja för dig och för att Elly får ha dig som mamma.

    SvaraRadera
  23. Så bra att vill och orkar dela med dig!

    Under min första förlossning förstod jag verkligen inte att allt ont skulle leda till att jag fick en bebis. Tänker jag tillbaka så känns allt i det närmaste psykotiskt.

    Jag tänker att det nog är den största skillnaden mellan första och andra förlossningen. Att andra gången vet man, man minns liksom både psykiskt och fysiskt. *spekulerar hejvilt*

    SvaraRadera
  24. Grattis till det första året som mamma! Ser fram emot att läsa mer om det gångna året. Skriv gärna om amningen! Dina tankar och förväntningar innan, och hur det blev. Tack för en bra blogg!
    /Petra

    SvaraRadera
  25. Tack! Jag minns att jag läste din historia när jag satt halvvägs in i min graviditet och minns att jag tänkte att jag var så sjukt imponerad! Du hade en mkt tuff förlossning, men jag kunde inte ana ett uns bitterhet, du orkade dela med dig. Och att man tänker att man vill ge upp betyder inte att man gör det eller inte vill tillräckligt mkt. Dessutom kan man ju aldrig veta hur man kommer att reagera under såna extrema förhållanden.

    Din blogg i allmänhet har betytt mycket för mig, både som gravid och sen som nybliven mamma. Guld värd!!

    /Alex

    SvaraRadera
  26. Emeli: Känslorna kommer nog vara starka ett bra tag till och det är inte så konstigt, för det är ju en stark upplevelse att föda barn!

    Karin: Nä, det hade ju inte jag heller fattat, jag var bara förberedd på att det skulle göra skitont under själva FL. Det var så med det mesta tycker jag, FL var liksom målet, sedan visste en inte så mycket om det som skulle följa.

    Dalkullan: Jag fattar inte heller, men antagligen gick det för att jag inte hade nåt val. Och mitt i allt elände så var jag ju så lycklig, det måste ha underlättat. Men det var tufft förstås.

    Alfamamma: Ja, men andra gången är en ju mer förberedd, dels på vad som kan hända, dels på att det är omöjligt att förutsäga hur det kommer att bli!

    Petra: Åh, tack! Och om amningen har jag skrivit lite nu, säg gärna till om det är nåt mer om amningen du vill läsa om!

    Alex: åh, om du visste vad glad jag blir! *tårögd* kram!

    SvaraRadera
  27. Moa Mikagård13 april 2012 21:41

    Jag var långt ifrån någon poweramazon kan jag säga... en gnällspik är vad jag var :)

    SvaraRadera
  28. Moa: Klart en får gnälla, det gjorde ju ont som fan, men du fullföljde ändå din hemmaförlossning och det beundrar jag dig för!

    SvaraRadera
  29. Hej, jag läser dina ord här ovan drygt två år efter att du skrev dem. Läste även din förlossningsberättelse. Hittade hit eftersom jag googlade typ "fortfarande ledsen när jag tänker på min förlossning". Vill bara säga tack. Din förlossning och känslorna du beskriver påminner mycket om min förlossning och mina känslor. Det är tio månader sedan min dotter föddes men i dag började jag återigen gråta när jag pratade om förlossningen - och mina känslor kring förlossningen (är liksom ledsen för båda). Trots att jag var cool inför den, var supernoga med att inte ha några (stora) förväntningar så blev det ett trauma för mig. Och trots att jag har fått professionell hjälp som försökte bekräfta mig oerhört i min upplevelse av vad som hände så är det fortfarande ångestladdat. Och jag skäms liksom för att jag mår dåligt över det (även om jag också kan se att det var en svinlång och fruktansvärd förlossning). Så jävla konstigt är det. Men okej, det jag skulle skriva var mest tack för dina ord och andras kommentarer. Det känns bättre att veta att andra har känt ungefär lika.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din fina kommentar! Det känns skönt för mig att veta att det är fler som är ledsna, att det inte bara är att släppa. Jag var också cool inför min fl, men sen upplevde jag den som oerhört traumatisk på så många plan. Hade aldrig trott att jag skulle känna mig så utelämnad och så dålig på att föda barn, som en som bara ville ge upp. Nu när det har gått tre år känns min fl inte lika traumatisk längre i och med att minnena har börjat blekna. Men jag kan fortfarande känna mig ledsen över att det blev som det blev och för att jag mådde sp dåligt efteråt. Bra att du har fått professionell hjälp att bearbeta din fl, det borde jag också ha sökt, men jag vågade helt enkelt inte, var rädd att det skulle brista helt för mig. Hoppas du kan försonas med din förlossning en dag!

      Radera