onsdag 9 maj 2012

Mitt första år som förälder V - Närhet

Innan Elly föddes var Niklas och jag överens om att hon skulle sova mellan oss i dubbelsängen den första tiden. Dels tyckte vi att det verkade tryggt för oss att ha henne nära så att vi enkelt kunde se och höra att hon mådde bra, dels tänkte vi att det skulle vara tryggt för Elly att ha oss så nära. Drygt ett år senare sover hon fortfarande hos oss. Vi trivs helt enkelt bra med att sova tillsammans alla tre och det är smidigt när Elly vaknar på nätterna, så vi kommer att samsova ett tag till. Om "ett tag" innebär tre månader eller tre år vet jag inte, vi kör på så länge det känns bra. Och till de som hävdar att samsovning förstör sexlivet vill jag säga använd fantasin, en måste inte ligga i sängen, på kvällen!

Jag tänker över huvud taget mycket i termer av närhet, trygghet och anknytning, där samsovning är en del. Andra delar är fri amning och att bära Elly mycket (i sele eller i famnen). Vill Elly amma så får hon det, vill hon inte vara på golvet så lyfter jag (eller Niklas) upp henne. Det blir mycket bärande, men om alternativet är att hon står på golvet och gråter med armarna utsträckta mot mig är valet enkelt. Vill hon ha närhet, så behöver hon närhet och då får hon närhet. Det finns de som hävdar att mycket närhet gör att barnet blir osjälvständigt och att barn inte skadas av att ligga och skrika, men jag tror det är tvärt om och att barn som får sina grundläggande behov av närhet tillgodosedda blir trygga i sig själva och i sina relationer. Sedan har förstås olika barn olika stora behov av närhet och behovet kan ju även variera över tid, men jag tror det viktigaste är att vara lyhörd för de behov barnet uttrycker.

41 kommentarer:

  1. Ni verkar så fina med Elly! Jag och min sambo och lilla samsover också, hon är 1,5 år. Många är ifrågasättande men vi trivs bra med det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi får en del frågor om när Elly ska börja sova i sin säng/i sitt rum, men varför ska hon sova där? Hon gillar ju att sova hos oss och vuxna gillar ju att sova tillsammans, så varför skulle itne barn göra det?

      Radera
  2. Å att ligga och sova med en liten bebis bredvid sig låter ljuvligt.

    SvaraRadera
  3. Jag säger så här. Det verkar som många tycker och tänker massor när det finns barn med men om man som förälder har hittat ett sätt som fungerar för båda barn och sig själv är det väl jättebra? Om det finns föräldrar som föredrar att sova under sängen och barnet gillar det....

    Du fattar. Tycker man ska få göra som "man vill" helt enkelt. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, men precis! Om föräldrarna gör som de tycker är bäst, så gör de det på ett bra sätt och då blir det bra för barnet!

      Radera
  4. Vi lever väldigt lika med våra små. Håller med dig om så mycket.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det gör vi! Det är så kul att läsa om er och känna igen sig :)

      Radera
  5. Barn är verkligen olika. :) Frank har aldrig velat samsova med oss mer än enstaka nätter (har hänt kanske... tio gånger i hans liv?) vilket har varit lite tråkigt, för det är ju så otroligt mysigt. Och jag har aldrig heller kunnat gå runt och bära på honom på grund av min dåliga balans, så han kräver aldrig heller att bli buren av mig (dock av sin far). När han var liten förflyttade jag honom med hjälp av vagnen, eller så satt jag på en stol med hjul på med honom i famnen och "sparkade" mig fram. Vi kramas dock väldigt mycket, och han sitter mycket i knät (och ja, det är ju lite jobbigt det där med att inte kunna ha honom på höften samtidigt som man lagar mat, men när jag märker att han har närhetsbehov så får maten helt enkelt vänta) och ramlar han och slår sig är det han som kommer till mig så får jag sätta mig på golvet och trösta. Han har förstått det där så himla bra, att mamma inte kan bära honom, och vi båda anpassar oss. (Nu svävade jag iväg lite, men tycker att dom här inläggen är så himla intressanta!)

    SvaraRadera
    Svar
    1. En får ju såklart anpassa sig efter ens förutsättningar! Sedan handlar det ju inte bara om fysisk närhet, utan även om psykisk!

      Radera
  6. Håller med helt och hållet!

    SvaraRadera
  7. Så fint skrivet! Tänker i samma banor som du. Vi samsover också, L är snart 1,5, och allt annat skulle kännas konstigt nu, det känns så självklart att hon sover med oss.

    Däremot har hon en egen säng, så den dagen hon väljer den är den redo. Men just nu känns det som en avlägsen framtid...så smidigt att snabbt söva om genom att bara finnas där för henne direkt, och om hon vill amma.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Elly har också en säng, som hon numera sover i tidigt på kvällen, innan vi har lagt oss, eftersom vi är rädda att hon ska trilla ner från sängen annars. Och när hon vill börja sova själv får hon såklart göra det.

      Radera
  8. Precis så har vi det. Och jag tycker som du!

    /Hon som glömt hur man har sex i säng, typ.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe, det är nog bra att en blir tvungen att använda fantasin och komma på nya ställen ;)

      Radera
  9. Jag tänker nog likadant, med det här med närhet. Fast Gael sover i sin egen säng, jag är alldeles för nojig för att våga låta honom sova med oss, jag är rädd för att kväva honom med vårt täcke, eller rulla över/slå honom i sömnen och skulle inte kunna sova ordentligt med bebis i sängen. Men han sover en halvmeter från vår säng och får ligga i vår säng på morgonen när vi ligger och drar oss och vaknar. Men dagarna i ända bär jag honom precis så mycket han vill. Jag tror inte att man kan skämma bort barn med närhet och kärlek.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror inte heller att det går att skämma bort barn med närhet!
      Och känns det inte tryggt/bra att samsova ska en förstås inte göra det, ni har ju löst det bra genom att ha hans säng nära!

      Radera
  10. Jag håller med fullt ut. Närhet föder trygghet.

    SvaraRadera
  11. Fattar inte varför barn ska tvingas att sova ensamma när föräldrarna sällan vill det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inte jag heller, det är ibland som om barn inte är riktiga människor.

      Radera
  12. Jag tror som dig, att man aldrig kan skämma bort ett barn med för mycket närhet. Håller med om allt!

    SvaraRadera
  13. Att uppfylla barns behov av närhet tycker jag också är enormt viktigt och håller med om att det stärker deras självkänsla och gör dem trygga. Sen måste jag också säga att ni verkar så synkade i det här du och N, och det måste ju kännas så bra! Vi är inte riktigt på samma bana här hemma vilket gör att tex samsovning blir svårare. Enligt mig är Noah alltid välkommen i vår säng, men tyvärr inte enligt R.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi är eniga när det gäller det mesta, men inte allt. Vi kommer nog att få mötas på vägen när det gäller vissa saker. Jag tror också att det är viktigt att båda gör likadant.

      Radera
  14. Jättebra tankar verkligen. Henry har ju hamnat tillbaka i vår säng, åtminstone halva natten. Han somnar i vår säng, sen lyfter vi över honom till hans, men vid 02-tiden på natten vaknar han och vill tillbaka till oss. Det är skönt att få sova åtminstone ett par timmar i vilken sovställning man vill, men det är ännu bättre att sova bredvid världens mysigaste lilla kille :) Jag hade aldrig kunnat tänka mig att ha honom i egen säng från början. Att ha honom i ett annat rum skulle vara otänkbart... Vissa tycker att vi gör fel som har honom i vår säng, att det är vi som har skapat ett "närhetsmonster". Jag tror snarare på det omvända, att det är vi som känner av Henrys behov av närhet och svarar på det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis! Jag tror faktiskt inte att det går att skapa "närhetsmonster", utan jag tror som du att vi tillgodoser behov. Jag tror också att det kommer att löna sig på sikt, att de blir trygga genom det.

      Radera
    2. Det går INTE att skapa närhetsmonster. Jävla trams.

      Radera
  15. Du är så klok kära lilla barnbarn!Du går i Din mors o mormors fotspår när det gäller att vara närvarande mamma ! Det var roligt att Ellys blogg har kommit tillbaka !

    SvaraRadera
  16. William sover också mellan oss större delen av natten, han får sova i sin säng på kvällen innan vi lagt oss, men vid 11-12 tiden vaknar han och villa komma till oss och det får han då. Det är ju hur mysigt som helst att sova tillsammans! (iaf när man har en stor säng! ;))

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är verkligen mysigt!

      Radera
  17. Jag vet ju ingenting om föräldraskap eller uppfostran. Men det känns som att närhet definitivt är ett starkt ledord för en trygg uppväxt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis, det säger sig ju själv egentligen :)

      Radera
  18. Så klockrent skrivet! Fint!

    SvaraRadera
  19. Innan vi fick Signe hade jag bestämt att jag ville att Signe skulle sova hos oss Sambon var mer tveksam så han var rädd för att vi skulle rulla över henne och för alla andra barn sover ju i egna sängar. Gissa vem som abslut inte vill att hon ska sova i sin säng nu;) Tyvärr är det väl så att normen har bivit att barnet ska vara självständigt från första stund! Tyvärr fick vi en BVCsköterska som första gången vi träffade henne sa att det var väldigt viktigt att barnet sov i sin egna säng, så tänk dig hennes min när jag sa att vi inte ens testat att lägga henne i sin egna säng!? Tillslut tog jag mod till mig och bytte bvc. Nu har jag en underbar sköterska som tycker att vi ska göra det som känns bäst för oss och Signe, egen säng eller inte. Tänk om alla bara kunde få göra som de ville utan massa åsikter. Det finns barn som absolut vill sova själva och en del som inte vill. Huvudsaken är väl ändå att man lyssnar på barnets signaler=)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var så här också, min man var lite tveksam, men nu vill han absolut inte ha det på nåt annat sätt!

      Men vilken dålig BVC-sköterska! Vad var hennes motivering? Att det är säkrare? Det behöver det ju inte ens vara, så länge en samsover säkert. Det var i alla fall modigt av er att byta!

      Radera
  20. Ja det var mycket säkrare enligt henne för det är ökad risk för Psd, men jag tycker socialstyrelsen räd går emot varandra lite också. Samarbete man på ett bra sätt borde ju det vara minst lika säkert!
    Ja hon var en mycket speciell sköterska och jag tycker det är skrämmande att hon jobbar med det hon gör. Hon var trevlig men ingen bra bvc sköterska. Hon tyckte inte att Signe gått upp tillräckligt mycket i vikt första veckan och stressade upp mig så mycket med det att jag fick problem med amningen och när jag bad henne om hjälp med att kolla tag och tips om att stimulera amningen sa hon att det var bättre att jag började med ersättning. Efter många veckors gråtande från både min och Signes sida, jag sökte på alla tips jag kunde få och kämpade, gick jag över helt till ersättning.
    Ja jag är väldigt glad att jag vågade byta! BVC ska vaa ett viktigt stöd det första året och jag mår dåligt när jag tänker på de stackars nyblivna osäkra föräldrarna som kommer få henne!
    Förlåt att jag drar hela min historia för dig som jag inte ens känner men det är så skönt att läsa någons blogg som verkar ha mycket gemensamma tankar angånde barn!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker att samsovning borde kunna motverka PSD också eftersom föräldrarna lättare borde märka om barnet får andningsuppehåll.

      Alltså, jag blir så förbannad! Jag vet inte hur många som har sagt att de har blivit både ledsna och uppstressade för att BVC har sagt att barnet inte går upp ordentligt! Så länge ungen inte går ner kan det väl inte vara någon katastrof?! Nu är ju inte jag medicinskt kunnig, men även om barnet måste gå upp ordentligt i vikt kan väl BVC försöka att ta upp det på ett icke stressande sätt. De ska ju, som du säger, vara ett stöd.

      Det är bara kul att du delar med dig här, det är roligt att diskutera i kommentarsfälten!

      Radera