tisdag 29 maj 2012

Mitt första år som förälder VI - Hur jag har förändrats

Jag tror det är omöjligt att inte förändras som person av att få barn. Bara det att inte kunna sätta sig själv främst längre sätter ju igång både inre och yttre förändringar och alla dessa känslor, ja, de gör ju sitt de med.

Sedan Elly föddes har jag blivit något alldeles kolossalt blödig. Jag gråter inte bara för sorgliga saker, utan även för sådant som är fint, som när någon berättar att den är gravid eller när någon får barn på film. Jag blir ofta tårögd när Elly gör något extra gölligt och jag kan stirra på Niklas och Elly med något fånigt i blicken ungefär hur länge som helst. Samtidigt har jag blivit bra på att fokusera på det som verkligen är viktigt för mig, både på gott och ont. På gott för att jag inte slösar en massa energi på att bli arg eller upprörd över skitsaker på samma sätt som jag kunde bli förr. På ont för att jag kanske har blivit lite väl bra på att stänga ute sådant som jag inte vill ha in i min Elly-jag-och-Niklas-bubbla.

Jag har fått mycket bättre tålamod, för jag har lärt mig att det inte är någon idé att bli uppstressad av att behöva byta bajsblöja för femte gången på fem timmar eller över att det kommer tomatsås överallt utom i munnen på Kiddo. Jag har även blivit betydligt bättre på att hantera att saker och ting inte blir som förväntat eller att det inte blir av alls, för det händer titt som tätt att jag måste tänka om för att allting tar sådan tid eller för att Elly råkar sova länge en morgon och vi helt enkelt inte hinner komma iväg i tid. Förr hade jag väldigt svårt att hantera den besvikelse som följde inställda planer, men nu har jag liksom inte tid att gå omkring och hänga läpp för sådant.

Jag är inte alls lika rastlös som jag var förut, utan är mer lugn i mig själv och lever mer här och nu; förr var jag alltid på väg någonstans, åtminstone i tanken. Jag är över huvud taget mer nöjd med det mesta och måste inte ha en massa saker att se fram emot, det räcker ofta med att jag kryper ner hos Elly på kvällen för att jag ska känna innerlig lycka.

En negativ förändring är att jag har blivit en sämre vän. Jag har helt enkelt varit så fokuserad på Elly (och Niklas) att jag inte har funnits där för några personer jag tycker mycket om. Jag har varit dålig på att höra av mig och jag har ibland haft svårt att veta hur jag ska umgås med vänner nu när så mycket i mitt liv är annorlunda.

Jag skulle nog säga att jag både har blivit starkare och skörare, för jag klarar av mycket mer än vad jag gjorde innan jag fick barn, men jag är samtidigt mer sårbar. För säg, blir en inte sårbar av att älska?

(Jag vet inte om det här inlägget makes any sense at all, känner att jag är väldigt trött och lite osammanhängande i tanken just nu, men tycker ändå att det var kul att spåna lite kring temat)

13 kommentarer:

  1. Känner likadant! En oerhörd blödighet, ett större lugn och en förmåga att uppskatta det som "verkligen betyder något" som alltså är min fina familj.

    SvaraRadera
  2. Kände igen mig massa. Bra text!

    SvaraRadera
  3. Känner verkligen igen mig! Särskilt när det gäller tålamodet och att inte bli allt för besviken om planer förändras. Och ja, visst är man både starkare och skörare!

    SvaraRadera
  4. Väldigt bra inlägg, tycker jag! Mer sånt!

    Ja, precis, det är det som jag tycker är så skrämmande också, att folk överhuvudtaget kan ha sådana åsikter.

    SvaraRadera
  5. Väldigt bra inlägg. Jag känner också igen mig i det mesta du beskriver. Den där dubbelheten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är mycket som blir dubbelt.

      Radera
  6. Ja jättefint skrivet och igen så på pricken med hur jag känner. När jag inte får ner mina tankar kanske jag kan börja länka till dig och skriva: precis så här känner jag, det är bara att gå in och läsa! :)

    SvaraRadera
  7. Håller med!

    SvaraRadera