tisdag 12 juni 2012

Sandlådan

I lekparken idag var det en 2-åring som hällde sand över Elly, över huvudet och så mycket att det var sand i blöjan. Elly tog det bra och det var absolut ingen fara, men det var det första taskiga ett annat barn har gjort mot Elly (för jag räknar inte med när andra bäbisar har klöst henne och liknande) och det fick mig att tänka på allt som andra kids kommer att göra mot henne. Och det gjorde mig så ledsen. Barn kan vara så elaka, både medvetet och omedvetet, och jag kommer inte att kunna skydda mitt barn från att bli sårat i lekparken, på förskolan och i skolan. Och det är så sorgligt.

31 kommentarer:

  1. Ja.. Åh nu började jag tänka här med. Stackars!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ofrånkomligt tror jag, förr eller senare kommer de där tankarna.

      Radera
  2. Jag har tänkt samma tanke. Och den gör ont i hjärtat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, de hugger och gnager.

      Radera
  3. Så är det. Det är skitjobbigt att tänka på, men samtidigt stärks de av alla konflikter de går igenom. Så försöker jag tänka för att inte må för dåligt över det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, en får försöka att tänka så.

      Radera
  4. Åh, det där är så svårt. Jag jobbar ju med barn och man blir paff ibland över vad de gör mor varandra. Det enda man kan göra är att vara en bra förälder och lära genom att visa hur man beter sig. Finns inget värre än föräldrar som säger " jo, han / hon får slå tillbaka". Men det händer ofta tyvärr. Men det är ju sant också att de stärks och lär sig genom konflikter ( kanske inte av sand i blöjan dock ;) )

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror det är viktigast att lära barnet att säga ifrån och att lära sig att det inte är ok, och att det inte är den det är fel på. Hu!

      Radera
  5. Det är min största panikgrej, att det inte finns något jag kan göra för att skydda barnet mot precis allt ont... Det går ju inte. Och jag får ont i magen varje gång jag snuddar vid tanken. Usch. Skönt att Elly tog det där med sanden bra i alla fall.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, det går ju inte, hur gärna en än vill :(

      Radera
  6. Får ont i hjärtat bara av att läsa =( Usch för att lämna på dagis i höst!
    KRAM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, usch. Men samtidigt kommer Elsa att ha så roligt med de andra barnen!

      Radera
  7. Åh så jobbigt... man kan packa in dem i bubbelplast, visst? och sätta på dem hjälm och hockeyskydd?

    SvaraRadera
  8. Eller så får man lära dem slåss, som i Simon och Ekarna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åtminstone att säga ifrån och markera att det inte är ok.

      Radera
  9. Usch för när barnet kommer hem från förskolan och berättar om något någon sagt eller gjort mot henne (naturligtvis förstår jag att hon också är delaktig emellanåt). Då börjar jag tänka på de första två åren hon gick på förskola och inte kunde uttrycka sig så tydligt som nu. *klump i magen* Vad har hon blivit utsatt för då, som jag inte hört ett knyst om?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ok, kanske inte två år... Hon kunde prata innan hon blev tre och ett halvt :) Men första året.

      Radera
    2. Ja, men precis, hemskt! Och tänk om de är med om hemska saker men inte vågar berätta?

      Radera
  10. Förstår din känsla, jag känner likadant inför förskolestart :(

    SvaraRadera
  11. Förstår din känsla, jag känner likadant inför förskolestart :(

    SvaraRadera
  12. Stackars Elly!
    Och nä, allt ont här i världen kan man inte undhålla sitt barn. Trist nog.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, en vill ju skydda dem mot allt ont.

      Radera
  13. En av mina värsta mardrömmar är att mitt barn ska bli mobbat i framtiden. Åh, jag får så ont i magen när jag tänker på att det finns så många barn som blir utsatta för massa dumt!
    Det var ett större barn i parken som rev-nöp Alex och hans kompis på kinderna för ett tag sen. Pappan brydde sig inte och jag riktigt kände hur det kokade inombords. Både för att jag blev så rasande att det var nån som gav sig på mitt barn men också för att pappan inte engagerade sig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. När en ser föräldrar bete sig så känns det ju inte så konstigt att barnen beter sig dåligt. Hemskt.

      Radera
  14. Blir alldeles klumpig i magen av denna vetskap.

    SvaraRadera
  15. Den paniken upplever jag också gång på gång. Barn är verkligt elaka med varandra!

    SvaraRadera