lördag 18 augusti 2012

Oftast är livet fint, men vissa dagar är bara skit

Vaknar alldeles för tidigt efter alldeles för dålig sömn. Kissfläck i sängen, vått barn som inte vill somna om efter blöjbyte. Regn ute. Orklösheten, huvudvärken och klumpen i halsen. Den där klumpen som jag bara undrar hur länge det ska dröja innan den brister. Tårar blandas med vattnet i duschen. Jag sätter barnet vid TV:n för att kunna sminka mig ordentligt för jag känner mig så ful (jag är inte den som brukar gå omkring och känna mig ful, men vissa dagar ser jag bara ett rött, flottigt ansikte, ett par trötta små grisögon och ett gäng stora, utstickande tänder i spegeln). Är inte stolt över mig själv. Barnet leker med smniket och jag känner mig som en dålig förebild.

Använder den lilla orken jag har till att klä på mig och barnet. Tar oss ut i regnet för att handla, för mat måste vi ju ha. Barnet vägrar att sitta i vagnen och får springa runt i affären (i fortsättningen ska jag alltid gå till Willys tidigt på helgmorgnarna då vi nästan får ha affären för oss själva). Hon pekar på flaskor, burkar och paket och vill veta vad det är. Jag ler, för hon är ju så fantastisk. När jag betalar springer barnet iväg och skriker av glädje när jag jagar henne. Sedan packar jag ner varorna i min tygkasse med barnet på höften och jag ser hur paret efter oss tänker att det är bäst att köra med dubbla kondomer ikväll. Och så mutar jag barnet med kex för att hon ska sitta i vagnen på hemvägen, känner mig inte stolt över mig själv, men vill bara komma hem. In från regnet. Vi fortsätter att äta kex vid köksbordet, byter blöja, lägger oss i sängen. Barnet lyfter bort min ena kudde, lägger sig tillrätta, tuttar, ler lite mot mig, blundar medan jag nynnar på Lilla snigel och somnar med huvudet på min bara mage.

Jag borde sova/städa/lägga in tvätt/sortera ut urvuxna kläder/baka matmuffins/whatever, men bestämmer mig för att bara ta en stund för mig själv innan jag börjar med maten. Ett bra val.

Och när min lilla stund har varat i en kvart känns dagen så mycket lättare.

18 kommentarer:

  1. Jag känner igen mig så väl. Jobbigast är när man känner sig så och tänker att det lilla barnet som ju är så underbart inte är värd att man är så trött/ledsen eller whatever.. Men det går ju alltid över, som tur var!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men precis, kul för ungen att få dras med en tråkig och orklös mamma liksom. Men well, en är ju inte sån där jämt!

      Radera
  2. Usch, jag hatar sånna dagar. Ibland när jag får sånna, så känns det som att jag aldrig kommer att bli glad igen. Men det blir man ju, oftast samma dag tillochmed, men känslan är så jävla jobbig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är likadan, känns som om det alltid kommer att vara så!

      Radera
  3. Det är skönt när det vänder. Jag hatar dagar när man känner sig sådär, om jag kan brukar jag försöka sova eller ta en dusch så brukar det gå över sen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hade nog behövt båda delarna, men det gick liksom inte. Men det blev bra ändå :)

      Radera
  4. Så fint beskrivet hur det kan kännas ibland. Man måste väl kanske ha såna där dagar ibland för att uppskatta dom fina. Eller nåt...

    SvaraRadera
  5. Håller med Karin, så bra beskrivet. Vissa dagar är ju bara så, men som tur är så brukar det vända också efter ett tag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, så länge de där dagarna inte tar över så är det rätt ok ändå.

      Radera
  6. Å jag vet precis, vissa dagar funkar man bara inte riktigt som man ska. Men det är okej!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, en önskar liksom att en aldrig behövde gå upp igen.

      Radera
  7. Känner igen mig. Men jag tänker att barnet inte tar illa av att det inte alltid är solsken i sinnet. För det är det ju inte. Jag skickar 1000 kramar till dig! (har saknat dina inlägg den senaste veckan!)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, ingen kan ju vara glad och påhittig precis hela tiden. Och kram!

      Radera
  8. Ibland tänker jag att det är nog bara jag som har sådana där dagar och därför känns hjärtat lite lättare när jag läser att jag är ändå inte ensamast i världen om det.
    Så kan jag numera tänka att de flesta nog har det såhär även om det i de flestas bloggar bara är solsken och skratt. De väljer ju vad de vill visa såklart.
    Den går ju upp och ner den här bergochdalbanan som vi har hoppat på.
    Kramen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, jag tror nog att de flesta känner så här, vissa kanske en gång om året, andra kanske en gång i veckan. Men som du säger så väljer en ju vad en skriver om på bloggen eller vad en pratar med sina kompisar om, så det syns kanske inte alltid utåt. Jag har själv svårt att bara skriva inlägg om hur mysigt vi har det, utan skriver gärna när det är tufft också, det är ju då jag behöver skriva av mig! kram!

      Radera