tisdag 18 september 2012

Om minnen som inte kan delas

Tisdagskvällar innebär ju numera skola för mig, och idag var det föreläsning om perception och minne. En del av det som kom upp på föreläsningen var bekant för mig sedan tidigare, som att vi inte minns sådant som hände innan vi var ca 3 år, det har jag ju hört många gånger tidigare. Men det var först nu ikväll som det slog mig att det innebär att Elly inte kommer att komma ihåg någonting av det som sker nu. Jag kommer ju att minnas så otroligt mycket från hennes första år; om 2 år kommer jag att kunna minnas hennes första pussar, om 10 år kommer jag kanske att älskade att äta smör och om 25 år kanske jag kommer att minnas de första gångerna hon badade i havet. Det är förstås omöjligt att veta exakt vad jag kommer att komma ihåg senare i livet och somliga minnen kommer säkert att förvrängas, men min poäng är att många av dessa ögonblick från Ellys första år kommer att höra till de bästa minnena i mitt liv. Elly kommer däremot inte att minnas dem alls, och jag tycker att det är så sorgligt. Eller så här: jag tycker det är otroligt sorgligt att vi inte kommer att kunna dela dessa minnen.

12 kommentarer:

  1. Åh nu börjar jag grina. Det känns ju jättesorgligt!

    SvaraRadera
  2. Men det är ju inte riktigt sant att man inte minns något före tre års ålder. Starka saker, trauman osv vet jag folk som kommer ihåg från både 1 och 2 års ålder. Visserligen mest "fragment" men ändå.

    Jag har själv ett väldigt starkt, positivt, minne från min 2-årsdag. :-) Så det är möjligt att minnas saker tidigare än 3 år. Men generellt är det nog så att man inte gör det. Och då tänker man på alla de där fina minnena ens föräldrar och äldre syskon måste ha, som vi själva inte har. Och så blir en lite lipig. Fint skrivet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ok, men rent generellt är det ca 3 år som gäller, det säger iaf forskning på området. Sedan kan en ju ha fått saker berättat för sig och en kan tro att en kommer ihåg det själv. Traumatiska minnen brukar finnas kvar inom en, men en brukar inte komma ihåg dem explicit, men de påverkar en ju helt klart.

      Radera
    2. Oj, vad dryg jag lät, det var ju inte meningen, jag vill absolut inte säga att du inte kan minnas det du minns, det var inte så jag menade!

      Radera
  3. Fast dela dem kommer ni ju kunna, bara på ett annat sätt. Du kommer kunna berätta saker som hon gjorde när hon var liten (och hon kanske kommer tycka att det är pinsamt) och du kan visa henne bilder. Det är ju också rätt fint. Och eftersom du bloggar om saker som händer kommer förmodligen DU i alla fall komma ihåg mer än många andra icke-bloggare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det har du rätt i men det är ändå lite synd att hon inte kommer att minnas!

      Radera
  4. Ja nog känns det lite sorgligt allt, men ändå fint på något sätt. Tänk vad mycket olika minnen det kommer att finnas att prata om sen! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, hon får väl läsa min blogg och se allt jag har skrivit här!

      Radera
  5. Men du kommer kunna berätta för henne och hon kommer med största sannolikhet uppskatta att du gör det. Vilken gåva!

    Det var något av det "bästa" med mammas sista tid i livet, att vi fick tid och ro att prata om min tidiga barndom (och jag ska försöka ta mig den tiden med Hrönn när hon blir lite större, även om jag inte blir dödssjuk och sängbunden). Hon frågade t.ex. om jag mindes hur det var att bli ammad och hon svarade på frågor jag hade om sånt jag minns trots att jag borde varit för liten när det hände.

    SvaraRadera
  6. Usch, ja det känns rätt sorgligt faktiskt. Tur att man har mobil med kamera som används flitigt så man kan titta på bilder ihop och berätta minnen iaf.

    SvaraRadera
  7. Jag har så himla svårt att ta in det där. Jag vet ju rent rationellt att Gael inte kommer att minnas något från nu, men jag tänker ändå liksom att han kommer att minnas. Att vi skapar minnen ihop. Det är så himla overkligt att tänka sig att det som är så tydligt för mig bara kommer att försvinna för honom.

    SvaraRadera