söndag 4 november 2012

Om att rida igen

Ridningen, ja, vilken hit den var!
I fredags följde jag med Susanna till stallet där hon brukar rida. Jag tror att det är 12 år sedan jag red sist, så jag hade trott att jag skulle vara väldigt nervös innan, att jag skulle skumpa runt i sadeln som en trasdocka och att jag skulle bli lite rädd när jag travade. Men så fort jag satt upp på den snälla och trygga nordsvensken Ulva, kändes det helt naturligt att sitta där. Det var inte alls svårt att hitta balansen, jag kunde rida lätt så fort vi började trava och jag kände inte den minsta antydan till rädsla under hela ridturen. Jag antar att det är med ridningen som med att cykla, för det där 12 åren kändes nog mer som bara några månader. Dessutom var det så vackert och avkopplande att komma ut och rida i skogen bland alla löv och höstfärger och det var så idylliskt att ta sig fram till häst medan hästägarens hund glatt sprang omkring oss. Om det blir fler gånger? You bet!

5 kommentarer:

  1. Åh vad jag också vill rida! Det ska jag börja med när jag är färdigpluggad. Så himla roligt!

    SvaraRadera
  2. Å, verkar supermysigt ju.

    SvaraRadera
  3. Mysigt! Träningsvärk ännu?

    SvaraRadera
  4. Åh det låter ju helt underbart! Eller hur? (Om det är på riktigt dvs och inte är något konstprojekt eller liknande.)

    SvaraRadera
  5. Jag saknar ridningen massor men har ju inte tiden riktigt nu..

    SvaraRadera