lördag 6 april 2013

Typ blindtarmen ger inga sympatier

I natt vaknade jag och hade helt vansinnigt ont i magen. Efter en stund kunde jag inte ligga kvar i sängen och vrida mig av smärta längre, så jag tänkte att det var lika bra att gå upp och gå på toa och se om det kunde ta bort magontet. Så jag krånglade mig ur sängen och gick dubbelvikt och med decimeterlånga steg mot toan. När jag kom dit kunde jag inte låta bli att titta på magens form i spegeln; den var platt längst ner, men mitt på putade den rakt ut, särskilt på höger sida. Jag satte mig på toan, det kom lite kiss, men det fortsatte att göra lika ont. Jag tänkte att det inte kunde vara förstoppning, utan att det måste vara nåt värre, typ blindtarmen. När jag satt där och vred mig i plågor tänkte jag att det ju är bra att Elly och jag är hos mina föräldrar, så att de kan ta hand om Elly om det nu är blindtarmen. Efter det släppte jag ut en prutt som måste ha hörts ända hem till Göteborg och smärtan minskade med ungefär en tiondel. Jag kände mig ganska trött på att sitta på toan, så jag stapplade tillbaka till sängen och la mig på sidan. Sen låg jag och klämde lite på magen, bara för att kunna svara på frågor om jag skulle behöva åka ambulans eller så.

Efter en stund vaknade Elly till och ville tutta, vilket innebar att jag var tvungen att lägga mig på den andra sidan. Jag fattade inte hur jag skulle kunna rulla över, men på nåt vänster gick det, Elly tuttade lite och vi råkade visst somna båda två.

På morgonen berättade jag för mina föräldrar hur ont jag hade haft och att jag hade funderat på att väcka dem. Pappa bara "vad skulle vi ha gjort åt det då?" och mamma berättade om när min mormor för några år sen sov över här, väckte dem mitt i natten och sa att hon hade tarmvred och behövde bli körd till sjukhus och mamma yrvaket sa "gå och lägg dig!". Vilket mormor också hade gjort och "tarmvreden" gick över av sig själv.

Nu ska det här hostande fanskapet gå och lägga sig och jag antar att om jag drabbas av akut TBC i natt är det ingen idé att väcka någon och be om hjälp.

7 kommentarer:

  1. Tough love kallas det nog ;). Som förra gången jag fick raketfeber och kräktes till följd av det (i typ fem minuter i sträck, fick dödsångest light) och maken satt bredvid och spelade dataspel utan att bry sig. Eller ja, han hade väl lurar på men ändå, han borde fattat telepatiskt.

    SvaraRadera
  2. Haha, föräldrar alltså!
    Och oj vad jag känner igen mig i dina tankegångar, tyvärr. :-)

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  4. Men aj! Tur att det inte var blindtarmen!
    Haha, låter lite som min mamma skulle kunna ha sagt. Minns en gång när jag var i typ tonåren. Vi var hos mormor och morfar och jag blev fruktansvärt magsjuk och spydde oavbrutet. Då blev min mamma ARG på mej för attjag väsnades så mycket. Fast hon blev lite ursäktad eftersom hon minuterna senare spydde lika våldsamt. I vanliga fall är hon inte så känslokall:-)

    SvaraRadera
  5. Alltså skrattar högt nu! Så jäkla mycket igenkänning i det här. Fast synd på samma gång att ens föräldrar verkar ha jättemycket empati över till sina barn. Jaja. Tur att det gick bra i alla fall. Jäkla kropp som spökar sådär.

    SvaraRadera
  6. Haha :) det var ju tur att det gick över.

    SvaraRadera
  7. Hahaha! Jag har också haft så ont i magen och sökt sympatier utan framgång!

    SvaraRadera