söndag 5 maj 2013

2-årsåldern

Den här åldern alltså. Jag blir inte riktigt klok på alla dessa svängningar. Från att bara vilja bli buren och vara jättemammig, till att säga åt mig att sätta mig en bit bort medan hon själv ska klättra upp för ett berg, till att skrika så högt och så länge att jag får ont i öronen för att jag tar tandkräm på tandborsten, till att krama mig och smackpussa mig på kinden, munnen och pannan. Och varje dag förvånas jag över hur mycket hon kan göra och hur många ord och långa meningar hon kan säga. Hur snabbt hon snappar upp saker, hur hon imiterar andras beteende, hur omtänksam hon är.

Det här inlägget ska jag läsa om i morgon någon gång efter frukost, då jag förmodligen kommer att undra vad det är för ett litet monster som har ersatt mitt barn.

6 kommentarer:

  1. Det låter nästan som någon slags mini-tonår? Men när en tänker på hur mycket de växer och hur fort det går så förstår en lite hur det kan svänga så mycket. En liten mens måste vara en barnlek i jämförelse. Fast fattar att det är jobbigt ( och härligt). Om det är någon tröst så tycker jag att du verkar vara en helt fantastisk mamma! :-) Kram!

    SvaraRadera
  2. Eller tröst? Det lät ju som att det skulle vara hemskt att ha en fantastisk liten unge som utvecklas. Hoppas du fattar hur jag menar
    :-)

    SvaraRadera
  3. Haha vi har en sån där hemma vi också (sambons dotter). Krokodiltårar när hon inte får som hon vill är inte helt ovanligt...

    SvaraRadera
  4. På engelska finns ju uttrycket "the Terrible Twos" om just två-årsåldern :) Impad över hur mycket tålamod du verkar ha. Jag hade aldrig klarat det!

    SvaraRadera
  5. Ja, herregud. Varje dag är verkligen en prövning, och vi har ändå förskolan varje vardag. Sjukt imponerad av dig som klarar era dagar! Kram!

    SvaraRadera
  6. Känns på nåt vis bekant... även om det är en 3½-åring jag har i huset ;) Ingen dag är tråkig med de små! :D

    SvaraRadera