tisdag 20 augusti 2013

Tomt i mitt hjärta

Tomheten just nu. Samtidigt som jag inte riktigt kan greppa att Niklas sex veckor långa semester verkligen är slut, att den inte ligger framför oss längre. Precis som jag inte riktigt kan smälta att det inte kommer att vara Elly och jag på dagarna längre, det känns som om hon bara ska gå på förskolan ett tag, för att saker och ting sedan ska gå tillbaka till det normala. Men nej, det ska vara som så att hon går på förskola, skola och sen är det dags att flytta hemifrån. Om inte Reinfeldt och hans kumpaner får fortsätta att härja, för i så fall får väl Elly bo kvar här för evigt och sedan sätta sina föräldrar på hemmet när det är dags. Skämt åsido, det känns ganska sorgligt nu. Vemodigt. Och det känns vemodigt att luften börjar bli kallare. Solen skiner, men det är ändå något i luften som säger mig att sommaren håller på att ta slut.
Efter förskolan gick i alla fall Elly och jag och köpte glass. Det fanns ingen Mickemin, eller Piggelin som vi andra säger, men det gick, förvånande nog, bra med en Calippo istället. Sen satte vi oss vid Ödledammen i Slottsskogen och tittade på änder som simmade omkring. Jag sa till Elly att de kanske bor i vassen och hon berättade att de har ett hus där och att de har många gosedjur hemma. Det här berättandet, jag älskar det. Som igår när Niklas och jag hämtade Elly på förskolan och hon satt vid bordet och samtidigt som hon bredde en knäckemacka berättade att ett barn hade födelsedag och att det var därför det stod både en flagga och ett födelsedagspresent på bordet. Eller när hon berättar om något som bara har hänt i hennes fantasi. Som i somras när hon berättade om att hon hade ramlat och slagit sig när hon var ute själv. När var hon ute själv liksom? Sådana saker, hennes sätt att se på allting, det är så fint.

5 kommentarer:

  1. När Rut var i samma ålder som Elly så brukade hon berätta om sina "andra föräldrar" Johan och Ellen....

    SvaraRadera
  2. Först och främst: Jag älskar att du är tillbaka efter bloggsommarlovet!

    Sen: Jag kan känna igen mej i det där vemodet. Även om det var varmt idag så känns det ändå inte riktigt som sommar längre. Det är något i ljuset och i luften som jag inte riktigt kan sätta fingret på.

    Och sen: Jag kan ju inte på riktigt förstå hur det känns att ha ett barn som börjar på förskola (jag har ju inga). Men jag kan ändå fatta att det där med förändringen, det måste vara tufft.

    Härligt ändå, att hon verkar trivas så bra på förskolan (har läst på ig) Och näääää, det är lååååångt tills hon är tonåring och vill flytta ut :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men eller hur!? Och det börjar bli mörkt så tidigt på kvällarna nu. Vilket kanske är bra på ett sätt, för då vill jag lägga mig tidigare. Men ändå! Det är ju evigheter kvar till nästa sommar!

      Radera
  3. Nu sitter jag här och grinar...

    SvaraRadera