tisdag 24 september 2013

Medan livet är skört forts.

För några dagar sen började jag läsa I kroppen min från början. Det räckte inte att läsa slutet, jag var tvungen att läsa allt, veta allt, känna allt. Och som jag kände. Kristian Gidlund blev så levande, vilket förstås är ironiskt eftersom han är död. Men jag lärde känna honom och i och med det började jag sörja honom. Det som gjorde ondast var när han började bli bra efter den första canceromgången, när han började se framåt, började se liv igen. För jag visste ju att det var ytterst tillfälligt och att veta att en människas hopp är för gäves, det smärtar. Så jag blev lite besatt av Kristian Gidlund. Såg honom framför mig gång på gång. Hade svårt att tänka på annat, ville inte tänka på annat, för allt annat blev ju så futtigt, så obetydligt i jämförelse.

 

Jag tänkte så mycket på livet. Undrade vad poängen med det är när det kan ryckas undan ifrån en lite hur som helst. Började fundera på hur jag lever nu, på vad som är viktigt. Ja, det var så mycket som kom fram, så mycket som förmodligen hade funnits där nånstans under en lång lång tid, men som jag motat bort för att slippa tänka tankarna, känna känslorna. Det går att fly för ett slag, men det du flyr ifrån kommer alltid i fatt dig, du vet bara inte när och hur.

 

Jag håller fortfarande på med I kroppen min. Läser ofta, men gråter mindre. Börjar få distans. Uppskattar all kärlek i texterna. Finner hela bloggen så vacker, något av det finaste, men samtidigt hemskaste, jag har läst.

 

13 kommentarer:

  1. Åh, jag börjar gråta nu när jag läser din text. Jag känner igen mej så himla mycket. Jag har tänkt så fruktansvärt mycket på Kristian under sjukdomstiden och efter hans död. Läst och gråtit. Och kommit till så himla mycket insikter, sett över mitt sätt att se på livet. Sen han dog har jag också känt mej lite skör, varit lite rädd.
    Och det känns konstigt att faktiskt sörja någon man aldrig träffat men samtidigt viktigt att tillåta sej att göra det.
    Funderar också på varför det är så här? Varför är livet så himla orättvist brutalt ibland?

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja, en måste tillåta sig. och jag tror att gammal sorg aktualiseras nu i och med Kristian och att det därför blir tyngre.

      Livet är så brutalt, så drabbande att det är äckligt!

      Ps Har även tänkt på dig och din pappa på sistone

      Radera
    2. Jo, en sån här grej blir som en katalysator för sånt man går och bär på och det kan nog kanske vara bra att få ut det. Inte för att jag vill att någon ska gå och dö för att jag ska få "tänka till" och sörja. Du fattar hur jag menar va?
      Känns fint på något sätt att du tänkt på oss. Hoppas bara att det inte gjort dej rädd och gett dej ångest. Jag har tänkt massor på min pappa de här veckorna. Den sorgen kommer liksom upp när något sånt här händer.
      Det är konstigt, innan något sånt händer tror man att man skulle bli galen, sluta leva om det nu skulle hända. Men på något vis går det vidare och man fortsätter leva, lite visare kanske, lite kantstött men ändå med förmåga att vara lycklig, ha en vardag, nojja över småsaker o.s.v.
      Stor kram till dej!

      Radera
    3. Jag har tänkt precis så, att det är bra att jag går igenom det här nu, för det behövs. Sen är det förstås tragiskt att en ung person dör, men jag tror nog att han kan ha påverkat många på samma sätt som han har påverkat dig och mig och det är stort, fint och viktigt.

      Nej nej, jag har inte tänkt på er på det sättet, mest tyckt synd om er för att ni var tvungna att gå igenom skiten och för att din pappas liv blev för kort. Ja, det är så lätt att tro att en inte skulle överleva en sån sorg och förlust, men de flesta som går igenom det överlever ju faktiskt!

      Kram

      Radera
  2. Oj, vad vi är på samma plats nu, verkar det som. Vi borde ses, som du sa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja, låt oss! Måste bara bli frisk från den här förkylningen först!

      Radera
  3. Du, jag läser bloggen nu, och har lyssnat på sommarpratet och Värvet och tänkte köpa boken. Haha. Blir dock lika delar irriterad och fängslad av hans sätt att skriva.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant! Vad är det som irriterar dig?

      Radera
    2. Jag tycker det är smöriga metaforer och en del floskler. Det ska vara lite abstrakt och känns tillgjort på något vis. Jag har lite svårt att sätta fingret på det. Något gubbigt. Men jag fångas ju samtidigt.

      Radera
    3. Förstår nog vad du menar. Jag har lite svårt för när han skriver om kvinnor, det blir lite gubbigt. Och i det stora hela tycker jag mycket bättre om den första delen av bloggen.

      Radera
    4. Ja precis, lite Ulf Lundell-komplex, litterära referenser och naturromantik. Fattar inte ens vad an menar hälften av gångerna. "Älskarinnor", vem använder ens det ordet? Men jag började från början nu och det är lite bättre.

      Radera
  4. Att döden finns hatar jag, varje dag. Fy fan.

    SvaraRadera