onsdag 18 september 2013

Medan livet är tillfälligt och skört

Vid några tillfällen har jag klickat mig in på Kristian Gidlunds blogg. Jag har läst några rader, men sedan klickat mig därifrån, för jag väljer oftast den enkla vägen och flyr det som skrämmer mig mest. Och det som skrämmer mig allra mest här i livet är 1) döden och 2) cancer. Jag kan inte riktigt acceptera att döden finns och när jag kommer i kontakt med den tar jag den oftast bara till mig på ytan. Eller håller en barriär mellan den och mig själv. För att skydda mig. För att döden är evig och total medan livet är tillfälligt och skört.

 

Hela dagen har jag försökt att inte läsa Kristian Gidlunds blogg, för jag vet att om jag börjar läsa om cancer och död kommer jag inte att kunna värja mig. En annans persons smärta blir min, jag ser mig själv i en sjukhussäng med slangar i min utmärglade kropp, jag hostar och försöker lyfta ett vattenglas, men lyckas inte. Sedan börjar jag se de mina, de jag älskar mest, tvina bort. Någon annans sorg blir min. Men där tar det slut. Jag motar bort det. Varje gång dödsångesten kommer. Annars går det inte.

 

Så blir det kväll och jag skriver ikroppenmin i sökfältet. Jag läser och läser och gråter. Läser på Aftonbladet om vad Kristian Gidlunds vänner säger. Deras vackra ord. Deras sorg. Läser vad Kristian Gidlund skrev till det barn han aldrig fick. Och jag gråter över en människa jag aldrig har träffat, som jag nästan inte visste vem det var. Och jag är så rädd.

 

10 kommentarer:

  1. Jag läste det på morgonen när jag åt frukost. Två sekunder till hulkig snorgråt. Rätt glad att det spöregnade när jag cyklade till jobbet. Jag klarar inte av det, men läser ändå. (Har en annan blogg som är så jävla fin och hemsk som jag läser ibland, skriver inte ut namnet för då kommer du säkert googla på den).

    Cancer vilken jävla skit det är, både att leva med, dö av och leva bredvid. Har levt bredvid det i snart 5 år. Vi fixar det, men det är tröttande även för oss som inte är sjuka. Och jag kan inte längre se en reklam för Barncancerfonden. Då får jag nästan panikångest.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har känt personer som har haft, och gått bort i cancer, men det har aldrig varit bland de närmaste. Kan inte föreställa mig hur det är. Vill nog inte heller. Eller vågar inte. Ingen borde behöva veta hur det är. Kram

      Radera
  2. Är precis likadan. Har varken läst Gidlunds blogg eller lyssnat på sommarpratat, det triggar bara min egen dödsångest/cancerrädsla något så otroligt mycket. Dras liksom ner i ångesten, och det har jag inte riktigt tid med om jag ska orka leva.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så är det! Om jag öppnar upp, så väller sorgen och rädslan in, och jag kan inte mota den.

      Radera
  3. Ja, fy. Gjorde precis likadant igår, och alltid.

    SvaraRadera