torsdag 3 oktober 2013

Vad beror PMS på?

Tänk att det var först när jag läste sexologi förra läsåret som jag lärde mig vad PMS egentligen beror på. Ok, jag hade ju räknat ut att det hade med hormoner att göra, men det var lite luddigt för mig. Men så hade vi en otroligt bra föreläsning med en gynekolog, som förklarade hur det ligger till och det är egentligen väldigt enkelt: kvinnor har två könshormoner; östrogen och progesteron (gulkroppshormon). Rent generellt är östrogen må-bra-hormon och progesteron må-dåligt-hormon. Veckan före mens sjunker östrogennivåerna medan progesteronet ökar. När mensen sedan kommer stiger östrogenet igen och progesteronet sänks, varför vi mår bättre igen. Vissa har en ökad känslighet för just progesteron, vilket förklarar varför vissa får fruktansvärd PMS medan andra inte drabbas alls. Det är kanske inte så förvånande att återfall i missbruk och suicidhandlingar ofta sker just före mens. Sedan påverkas PMS även av annat, som stresshormon och sömnmönster, så progesteronet står inte för all skit. Men ändå. Det här kanske är något de flesta kände till redan, men för mig blev det en begriplig förklaring på varför jag ofta är så arg eller ledsen just före mens. Att jag nu vet hur det funkar tar ju inte bort PMS-symptomen, men det känns bättre att veta vad de beror på när de förpestar min tillvaro. Plus att jag blir påmind om att det förmodligen finns mycket som jag inte vet om min egen kropp, men som hade varit bra att känna till.

 

Det är även intressant att under graviditetens tre första månader är nivåerna av gulkroppshormon höga, vilket gav mig en liten aha-upplevelse eftersom jag var väldigt trött och känslig, började gråta hur lätt som helst osv, under just den perioden för att sedan må toppenbra under resten av graviditeten.

 

(OBS! Jag utger mig inte för att vara medicinskt kunnig, utan texten ovan bygger på mina anteckningar från en föreläsning)

8 kommentarer:

  1. Intressant! Jag har väl som du haft ett hum men inte vetat riktigt. Jag undrar hur det ser ut vid ägglossning? Det måste jag ta reda på eftersom jag några dagar efter mens får total härdsmälta. Det blir alltid gråtfest då.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant! Det har säkert också med progesteronet att göra på ett eller annat sätt!

      Radera
  2. Det där är jätteintressant, och tyvärr ett område som är eftersatt inom forskningen eftersom det är ett "kvinnoproblem". Jag hade förmånen att komma i kontakt med gynekologen Inger Sundström Poromaa under min graviditet i samband med att jag deltog i en studie. Superintressant!
    http://www.forte.se/sv/Forskningsomraden/Sarskilda-satsningar/Kvinnors-halsa/Hormoner-och-den-psykiska-halsan/
    http://www.ssmf.se/stipendiater-forskare/intervjuer/inger-sundstrom-poromaa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Äsch då, länkarna blev inte så fina, men ja, det går ju att kopiera o klistra in i browsern om man orkar...

      Radera
    2. Precis, såna här små kvinnoproblem är ju inget att lägga ner tid och energi på! Intressant studie och tur att området inte är helt eftersatt ändå!

      Radera
  3. Jag fick just en "ahaaa" som är bara delvis relaterad. Jag påbörjade klimakteriet när jag var 30 år - östrogennivån sjönk som en sten men progesteron låg kvar som den skulle. Och jag mådde så pissigt att det fanns inte. Allt var en grå men jämn sörja. Utan menscykel blir det ju ganska stabilt liksom. Jag har alltid tänkt att det var psykiskt - ofrivillig barnlöshet är inte så ball. Men det obegripliga var att när jag varit gravid första gången (och förlorat det barnet halvvägs) mådde jag efter den akuta sorgen märkligt nog bättre. Det har jag aldrig förstått mig på, tänkt att jag kanske ändå mådde bättre av vetskapen att jag kanske kunde få barn ändå (genom embryodonation) trots att det inte var en särskilt vacker upplevelse att förlora det längtade barnet. Men det kanske var enklare - kroppen drabbades nämligen av tillfällig sinnesförvirring och startade igång menscykeln igen. Ergo - östrogenproduktionen måste ha ökat. Kanske var det så "lätt" - inte att jag drabbats av en oförklarlig glädje när jag rimligen borde mått rätt kass. Och jag var helt galet under isen efter att levande lillasyster anlänt - till mensen dök upp igen. Hmmm... får mig att tänka att östrogentillägg kanske ändå kan vara värt det när det börjar gå utför igen (kroppen har bara glömt att äggen är slut - det varar inte för evigt) - till även progesternhalten dippar iaf.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant! Jag har inte tänkt så mycket på hur stor roll hormonerna egentligen spelar innan. Jag tycker i alla fall att det kan vara skönt att veta att det är hormoner som spökar och att det inte är jag som är helt knäpp, att jag håller på att bli deprimerad osv.

      Beklagar din förlust, kan inte ens tänka mig hur det känns. Men vilken tur att du fick ett barn sen!

      Radera
  4. Det är så himla intressant det där med kroppen. Jag har tidigare inte tänkt så himla mycket på det och hade en hormonspiral i mig i 14 år. Jag kan just nu inte komma på något mer puckat än att ha någonting med hormoner i min kropp, men ändå. Spännande att veta hur det fungerar med hormoner även om jag inte känner av så mycket att dippen med östrogen. Lite klängig kan jag känna mig dagen innan mens och vid ägglossning kan jag äta nästan en hel burk med jordnötssmör för att jag är så sugen.

    SvaraRadera