torsdag 14 november 2013

När vi ändå är inne på det här med kropp och mat tänkte jag skriva lite om träning.

Jag tränar för att jag mår bra av det. Mitt humör blir stabilare när jag tränar, jag gillar att svettas, jag gillar att bli starkare. Att jag känner mig fysiskt stark stärker min självkänsla och min kropp tackar mig hela tiden genom att jag t ex i stort sett aldrig har ont i ryggen, och då har jag ändå haft, och har fortfarande, ett barn som vill bli buren mycket. Dessutom får jag häftiga kickar av träningen; när jag klarar att göra något jag inte har klarat förut, eller som när jag sprang och orkade springa längre och längre, eller när jag gymmade och kunde lägga på mer vikter - herregud, vilken känsla!

 

Men jag skulle ju ljuga om jag sa att träningens påverkan på kroppens utseende är helt oviktigt för mig. Jag älskar att ha synliga magmuskler och tittar gärna på dem i spegeln. Jag tycker det ser tufft ut när mina biceps syns väl när jag spänner armarna och jag gillar att min rygg är lite bucklig av muskler. Och min rumpa sen, hallå vad rund och putig den har blivit av all pilates det här året! (Alltså, nu låter det ju som om jag ser ut som en bodybuilder, och det gör jag ju absolut inte. Men allting är relativt, och för någon som förr var spinkig och pinnig är det coolt att ha några som helst muskler). Jag tycker om att se ut så här och det bidrar till min träningsmotivation.

 

Men samtidigt kan jag känna att hela den här kroppsgrejen inte bara är av godo. Det är så lätt hänt att det blir för mycket fokus på hur kroppen ser ut. När jag tittar på min kropp efter resultat, efter spår av att träningen faktiskt tar, är det så lätt att bli kritisk. Att upptäcka att vissa delar kanske inte ser ut som jag vill att de ska se ut. Och det stör mig. Både att de finns där och att de får störa mig. Jag gillar min kropp och har alltid gjort det och jag kan skämmas lite för att jag vill förändra vissa delar av den. För att jag inte kan stå emot idealen. Ja, det måste ju vara ideal det handlar om, annars hade jag väl inte ens blivit medveten om dessa små "brister".

 

För att komma bort från det här ytliga tänket försöker jag att fokusera på vad musklerna gör, istället för hur de ser ut. Magmusklerna hjälper ju ryggen att hålla uppe kroppen. Benmusklerna gör att jag orkar gå långt och de där rumpmusklerna gör att jag slipper ha en benig rumpa som får träsmak av att sitta ner längre än en stund. Det är ju faktiskt såna saker som är de viktiga träningsresultaten.

6 kommentarer:

  1. Sådär är det nog för oss alla tror jag. Man tränar för att man mår bra av det, men OCKSÅ för att det gör en snygg, på ett sätt samhället lärt en att man ska vara.

    Jag tänker att det gäller att hitta en balans. Att träna MEST för att det är roligt/bra, och lite för att man blir snygg av det. Och vad gäller barn tycker jag det är viktigt att föräldrar inte håller på och hetsar om sitt utseende inför barnen (och det fattar jag ju alltså att du inte gör!!). De där idealen kommer ikapp dem ändå liksom.. Inte för att jag själv har några barn än då, men när jag har det kommer jag försöka tänka så.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med! Huvudsaken är att en tränar för att må bra och så länge välmåendet är största fokus är det nog ingen fara. Och ja, jag skulle t ex aldrig tala illa om mitt utseende när Elly hör på!

      Radera
  2. Bra skrivet! Det är så här för mig med - jag gillar att träna för att jag mår bra av det. Jag springer och cyklar mest. Det är ju helt fantastiskt att kunna springa en mil (och längre) utan att bli speciellt trött. Och vad bra det känns efter! Men tyvärr så är det ju inte endast på grund av det jag tränar, det där med utseende är inte helt oviktigt för mig heller.

    SvaraRadera
  3. Jag tror att jag någongång skrivit: "Springa, det skulle jag göra även om jag inte gick ned ett gram i vikt"
    och det är nog faktiskt sant. Från början var det mer för viktnedgång men nu mår jag så himla bra av att springa att jag inte skulle vilja vara utan det.

    Fast nä, det är ju inte så att jag inte bryr mej om min kropps utseende och vad träningen gör med den: Att jag tappar extrakilon, att mina ben är hårda och muskliga. Det är nog väldigt svårt att komma ifrån det där, i alla fall som ensam individ. Jag vill ju t.ex. gå ned i vikt för att vara snäll mot kroppen, orka mer men jag skulle ljuga om jag sa att det inte var p.g.a utseende också. Fast jag kan tycka att det blivit bättre med åldern det där. Jag tycker ju ändå om min kropp, det gjorde jag inte lika mycket när jag var yngre. Då var fokus mer smal. Nu vet jag inte ens om jag vill bli speciellt smal, bara normalviktig.

    Men när jag springer, då funderar jag aldrig över vikten. Bara att kroppen funkar och det är ändå den häftigaste känslan :-)

    SvaraRadera
  4. Så bra och sant. Jag tränar främst för att jag har så ont i min rygg och det blir bättre av att jag tränar. Men jag kan inte springa för mycket för då får jag ont i ryggen av det. Men jag tror att det handlar om att jag innan jag började springa för några år sedan inte hade tränat alls. Inte någonting att tala om i alla fall. Och nu tränas mina muskler för första gången. Klart att de blir lite ömma då. Och speciellt ryggen som håller upp hela kroppen tillsammans med magmusklerna.

    Det klart att jag också vill gå ner i vikt, men främst handlar det om att jag vill det för att jag ska orka mer. För att min kropp någon gång kanske vill orka hålla upp en gravidmage. Jag gillar när jag ser resultat på kroppen av min träning. Det är så coolt att det syns så snabbt. Och det sporrar mig att träna igen. Men helt seriöst så är det inte för utseendets skull, det är för att jag ska orka var frisk resten av mitt liv.

    SvaraRadera