måndag 30 september 2013

Bara 9 år kvar!

Älskar detta! Särskilt namnet.

(OBS! Är inte ironisk! Tänker att det kanske är där jag gör min riktiga utgångscomeback, de kanske börjar redan vid 18, så en kan gå hem vid 22?)

 

lördag 28 september 2013

Helgglimtar

Det är så skönt att kunna ta det riktigt lugnt på helgmorgnarna när vi inte har nån tid att passa. Även om jag oftast lämnar Elly först klockan nio. Igår vaknade vi före sex, men njöt av att inte behöva skynda oss. Vi åt frukost både länge och väl, lekte kurragömma, spelade lite musik och så. Sen kom jag på den strålande idéen att vi kunde gå på Knattebio och berättade om bio för Elly. Hon blev först jättepepp, men när det började närma sig ville hon stanna hemma, så ja, det blev en liten kontrovers och en del sura miner där.
Men vi kom iväg och gick och såg en film på 43 minuter om Långa farbrorn. Fast egentligen handlade den mest om Spöket Laban och Labolina; Lilla Anna och Långa farbrorn presenterade mest de olika kortfilmerna.
Elly satt ungefär så här fokuserad hela tiden.
Sen var det dags att gå ut och leka. Jag tyckte det var kallt, så jag hade kittat mig med mössa, vantar och min nya vinterjacka och det var väl skönt när jag stod still, men när jag gick fort med vagnen blev jag genomsvett. Men jag vill ju så gärna ha mössa nu, det är ju ändå det bästa med hösten. Tror jag.
Vi gick till den nya lekparken i Trädgårdsföreningen igen. Elly är helt galen i en karusell där, hon kan åka hur länge som helst och jag fattar inte att hon aldrig mår dåligt.
När vi kom hem tjatade Elly om att vi skulle ta fram hennes tält. Vi tog bort det när hon fick en säng i vintras/våras och jag måste säga att jag blev förvånad över att hon ens kom ihåg att hon hade ett tält. Så vi plockade bort skötbordet som vi inte har använt på flera månader och gick ner till källaren och hämtade tältet. Eller slottet som hon ville att det skulle vara sen.
Elly var superglad och skrattade högt en stund, men sen blev hon plötsligt trött, så vi åt och efter lite välling och Bolibompa somnade hon 17:55 medan jag sjöng Hole och Nirvana för henne för vi har visst tröttnat på de vanliga godnattsagorna båda två.
På förmiddagen idag cyklade Elly till Plikta på sin trehjuling. Hon ville förstås åka en sån där snurrkarusell hur länge som helst.
Till lunch hade Elly beställt plättar, för tredje gången den här veckan. Hon åt smet med hela handen medan jag stekte plättarna.
På eftermiddagen gick vi till en annan lekpark. Elly lekte att hon körde mig i en ambulanshelikopter till sjukhuset eftersom jag tydligen hade väldigt ont i magen.
Människorna i bakgrunden hörde till en grupp turister (utgår jag helt fördomsfullt ifrån), som alla tio kom till lekparken, ställde sig på rad vid gungorna och tog en massa kort. Sen åkte en av dem rutschkana och efter det gick alla.
När vi hade kommit hem igen badade Elly. I några minuter, för jag blötte ner hennes hår och då blev hon sur och gick upp.
Sen åt vi (och här ryker alla eventuella präktighetspoäng) samma rotmos för tredje gången och köpeköttbullar. Jag har varit sugen på köpeköttbullar i minst fem dagar, ok?!
Efter maten skajpade vi med Niklas medan Elly gång på gång hoppade ner från sitt bord och jag fångade henne i luften. Jag råkade säga till Niklas att hon var helt galen nu, varpå ungen förstås började skrika "jag är galen, jag är galen!" och hoppade ännu mer. Nu sover hon i alla fall och jag äter choklad och har just sett ett avsnitt av New girl. Jag måste säga ett den serien faktiskt bara blir bättre och bättre.








Fezt

Att vara 2,5 år och först får ärva en baddräkt och sen få jordnötsringar till fredagsmys, det är ungefär hur bra som helst. Så bra att nämnda barn sov i baddräkten, med sin älskade kanin innanför, och ville se efter om det fanns mer jordnötsringar så fort vi gick upp i morse.

 

fredag 27 september 2013

Diskret offentlig amning

När jag läser om vad folk har för åsikter om "offentlig amning" (jag använder citationstecken, då uttrycket i mina öron låter som om det handlar om amning på en scen, inför publik, istället för amning på caféer o dyl), kommer det ofta kommentarer av typen det är ok så länge det sker diskret, det är ju bra om mamman skyler sig med en filt eller så. Det där med diskret har aldrig funkat för oss, och jag gav tidigt upp det där med att hålla en filt för tuttarna, eftersom Elly helt enkelt drog bort den. Nä, hon vill helst att det ska vara så öppet och bart som möjligt och därmed smidigt för henne och så har det varit sen hon var pytteliten. Men så en dag tog Elly saken i egna händer, och voilà: diskret amning:
Inga synliga tuttar, inte ens ett synligt barnhuvud, det här måste ju falla alla diskretionsförespråkare i smaken!

torsdag 26 september 2013

Höhöhö, den där tjötiga feminismen

När folk snackar ner feminismen, jag hatar det. Härom dagen fick jag höra det här:

"Det har ju varit ett sånt tjat om det här med genus de senaste 10 åren att alla har tröttnat, det är ju ingen som orkar prata om det längre...Och sen tjatar de om att säga hen istället för att prata om lika lön!"

Då tänker jag bara 1) att frågan fortfarande behöver nötas efter 10 år säger väl en hel del? Att det finns mycket kvar att göra? 2) allting hänger ihop; att använda ett neutralt pronomen istället för att utgå ifrån att läkare är män och undersköterskor kvinnor och lika lön för lika arbete, är precis som kvinnors rätt till sina egna kroppar, kampen mot våld i nära relationer, strävan efter att 5-åriga flickor inte ska vilja banta och tusen frågor till, alla delar av en större helhet. Alla är viktiga och 3) du som sa det här är själv kvinna och du hör således till dem som tjänar mest på att feminismen finns.

 

Ska det vara så jävla svårt? (OBS, retorisk fråga)

onsdag 25 september 2013

Här var det höstpepp!

En vet att det är höst (eller att en inte är sitt allra gladaste jag) när de här muntergökarna plockas fram. Tänk att en gång i tiden klädde jag mig helt i svart och lyssnade bara på sån här musik. Fast där ljög jag lite, för jag lyssnade faktiskt på synth också. Och ja, jag lyssnar fortfarande på skivor! Jag tror att jag känner för cd-skivor som äldre eller retrokåta personer känner för vinylskivor, även om jag nästan aldrig köper skivor längre.

 

*snörvlar*

Så bröt den ut, den där förkylningen som har varit på gång. I måndags kväll började näsan rinna, halsen värkte och jag tänkte att det jag mest av allt behöver är en god natts sömn. Jag somnade, men vaknade stra före 2 av att min hals gjorde helvetiskt ont, samt att det kändes som om någon höll på att trycka in mitt pannben. Jag gick upp och tog en Alvedon, låg och väntade och väntade på att den skulle börja verka. När huvudvärken äntligen började släppa vaknade Elly till, tuttade lite och jag todde att hon skulle somna om. Men nej, hon ville gå upp. Under de kommande två timmarna försökte jag allt mer bedjande få henne att somna om. Jag gick runt med henne i lägenheten och visade att det var mörkt överallt, jag läste sagor, hon fick titta på Alfons och Totte i telefonen, hon gick upp och kissade, vi myste och jag sjöng. Till sist somnade hon när hon låg på mig. På morgonen kände jag mig blytung i hela kroppen, näsan rann och huvudet värkte. När jag hade lämnat Elly på förskolan stressade jag runt som en galning för att hinna skriva ut ett papper inför seminariet jag skulle gå på. Allting gick emot mig och jag höll på att börja gråta på kurs- och tidningsbiblioteket när mitt papper aldrig kom ut ur skrivaren och andra kom och skrev ut före mig, på mitt kort. Men till sist kom pappersjäveln ut och seminariet gick bra. Efter lite idébollande med min uppsatspartner fick jag äntligen gå hem och äta glass, vilket jag hade längtat efter i ungefär ett dygn.

 

I natt sov jag så gott och i dag är en ganska bra dag att vara krasslig på, för det jag behöver ägna mig åt är att läsa artiklar om vårt uppsatsämne och börja fila på lite frågeställningar. Och det går ju utmärkt att kombinera med att halvligga på soffan och äta glass.

tisdag 24 september 2013

Medan livet är skört forts.

För några dagar sen började jag läsa I kroppen min från början. Det räckte inte att läsa slutet, jag var tvungen att läsa allt, veta allt, känna allt. Och som jag kände. Kristian Gidlund blev så levande, vilket förstås är ironiskt eftersom han är död. Men jag lärde känna honom och i och med det började jag sörja honom. Det som gjorde ondast var när han började bli bra efter den första canceromgången, när han började se framåt, började se liv igen. För jag visste ju att det var ytterst tillfälligt och att veta att en människas hopp är för gäves, det smärtar. Så jag blev lite besatt av Kristian Gidlund. Såg honom framför mig gång på gång. Hade svårt att tänka på annat, ville inte tänka på annat, för allt annat blev ju så futtigt, så obetydligt i jämförelse.

 

Jag tänkte så mycket på livet. Undrade vad poängen med det är när det kan ryckas undan ifrån en lite hur som helst. Började fundera på hur jag lever nu, på vad som är viktigt. Ja, det var så mycket som kom fram, så mycket som förmodligen hade funnits där nånstans under en lång lång tid, men som jag motat bort för att slippa tänka tankarna, känna känslorna. Det går att fly för ett slag, men det du flyr ifrån kommer alltid i fatt dig, du vet bara inte när och hur.

 

Jag håller fortfarande på med I kroppen min. Läser ofta, men gråter mindre. Börjar få distans. Uppskattar all kärlek i texterna. Finner hela bloggen så vacker, något av det finaste, men samtidigt hemskaste, jag har läst.

 

måndag 23 september 2013

New girl, ny chans

När New Girl började gå på TV såg jag första avsnittet, men inte mer. Jag tyckte att det blev lite too much redan när Jess satt i soffan och hulkgrät till Dirty Dancing och ärligt talat fattade jag inte om det hela var en parodi på nydumpade tjejer eller om det var på allvar. Hur som helst så kände jag att jag behöver nåt lättsamt att se just nu och Olga tipsade om just New Girl, så jag tänkte att jag kunde ge serien en ny chans.

Efter tre-fyra avsnitt är jag lite dubbel. Den är ganska fånig och den befäster verkligen stereotypa könsroller; det är ganska mycket "höhö, kolla vad konstiga tjejer är!". Men samtidigt älskar jag att karaktärerna är så töntiga! De säger mesiga saker, beter sig knäppt och vågar vara barnsliga. Och bäst av allt: Jess ber inte om ursäkt för sig, utan kör mer "det här är mina egenheter, jag gör knäppa grejer, jag är känslomässig, jag sjunger jämt - deal with it", och det är ju skönt. Dessutom: hur kan en bli annat än kär i Zooey Deschanel?

söndag 22 september 2013

Helgen

Min mamma har varit här i helgen. När hon och Elly träffas är det tradition att de fönar håret tillsammans.
Elly har fattat det där med att en blir svettig av att städa.
Jag är helt kär i det där läppstiftet. Och tur är väl det, för det går inte bort helt.
Trädgårdsföreningen. Där var vi igår.
Ibland går det att säga "sitt där så tar vi en bild", men det är inte ofta.
"Det är en pappa och en bäbi. Bäbinen gnäller mycket"
När Elly hörde mamma och mig prata om kaffe ropade hon ut att hon skulle ha bulle. Ok, då. Sen fick hon syn på min croissant och skulle ha den också. En får ju inte vara dum. Så tänkte nog barnet som dagen innan sa till sin mormor att hon alltid får glass i glasskiosken när hon leker på Plikta. Trots att det har hänt en gång, och det var tidigt i våras när jag köpte en glass där, som hon smakade lite på, eftersom det var innan hon hade börjat gilla glass.
Vi lekte både länge och väl i den nya lekparken i Trädgårdsföreningen. Väldigt bra lekpark för mindre barn, måste jag säga. Dessutom var den väldigt fin.
Efter frukosten idag ville Elly vara en liten gumma. Det fick hon. Sen ville hon ha napp, så hon kunde vara en liten bäbigumma. Det fick hon också.
Framåt dagen kom plötsligt min pappa hit (surprise!) och vi gick ut i regnet och åt på Beefeater. Elly fick en egen hamburgare och åt upp hela. Själva burgaren, inte brödet. Tänk att jag fortfarande blir förvånad av att jag numera har ett barn som faktiskt äter hela portioner, åtminstone ibland. Sen åkte mamma och pappa hem och Elly bröt ihop totalt för att hon inte fick följa med.

Försöker att ta till mig det varma, det goda


En eftermiddag då jag hämtade Elly på förskolan i veckan rusade hon fram till mig och sa att hon har gjort två gubbar till mig. Hon var så stolt. Och gubbarna skulle vara i hennes rum, och verkligen inte i vardagsrummet som jag föreslog.

Vid lämningen samma morgon sprang det fram tre barn till Elly, glada över att se henne och ett av dem utbrast "Åh, Elly, du är här nu! Min bästa vän!"

Det är sånt där jag försöker fokusera på. Sånt där som gör mig lättad och ger mig en mjuk och varm känsla i bröstet. Men det är samtidigt lite svårt, för det där rädda och ledsna sitter liksom fast på mig.

fredag 20 september 2013

Nu säger denna knallrosa mun trevlig helg!

 
Gick in på Lush idag och köpte en flaska rosa allt-i-ett. Knallrosa klet, som enligt expediten kan användas på läppar, ögon och kinder. Sitter typ fast; jag drack kaffe och åt apelsin för en stund sen och all färg är kvar på läpparna.

 

torsdag 19 september 2013

Lilla barn, lilla barn

Elly vaknade för en stund sen och hade en fruktansvärd växtvärk. Det hjälpte inte att klappa och massera lätt, så till sist gav jag henne Alvedon. I rumpan, eftersom hon vägrar svälja den flytande. Hon gallskrek och knep ihop rumpan allt hon kunde, så jag fick försöka få in den jävla alvedonen flera gånger innan det gick. Kände mig hemsk och sa hela tiden att jag älskar henne. Efter en stund somnade hon om, medan hon småsnyftade. Och medan hon låg och kramade om mig i sömnen låg jag och tänkte på cancersjuka barn. Förstås. Det är visst cancer/död som gäller i mitt huvud nu.

Livet

Eftersom jag började tänka på död och elände igår kväll, sov jag förstås dåligt i natt. Jag slumrade till, vaknade upp och började tänka de där tankarna, försökte få mig själv att sluta med varierande resultat, somnade till, vaknade och så höll det på. Och nu bär jag på en gnagande känsla av att det kommer att hända något hemskt i mitt liv snart, att jag har haft det för bra för länge och att mycket av det goda kommer att ta slut.

Well, allt det där har jag varit tvungen att lägga åt sidan idag, för jag hoppade nämligen in och jobbade på Ellys förskola. Det var roligt, men mycket intensivt och Elly var stundtals väldigt mammig och ville bara bli buren, vilket var lite jobbigt när jag samtidigt var tvungen att ta hand om eller hålla koll på en massa andra barn. När vi gick hem var jag helt slut.
Efter lite lek på gården här hemma gick vi in och Elly ville ta kort på oss. En massa kort. Även när jag bajsade, vilket jag hade längtat efter att göra hela dagen. Småbarnslivet när det är som finast.
Sen tuttade Elly, stack upp huvudet genom min t-shirt och kom tydligen att tänka på ergon, för hon ville bli buren i sele. Det var ett tag sen, faktiskt. Men hon fick sela och vi passade på att damma ordentligt, båda två. Det var på tiden.

onsdag 18 september 2013

Medan livet är tillfälligt och skört

Vid några tillfällen har jag klickat mig in på Kristian Gidlunds blogg. Jag har läst några rader, men sedan klickat mig därifrån, för jag väljer oftast den enkla vägen och flyr det som skrämmer mig mest. Och det som skrämmer mig allra mest här i livet är 1) döden och 2) cancer. Jag kan inte riktigt acceptera att döden finns och när jag kommer i kontakt med den tar jag den oftast bara till mig på ytan. Eller håller en barriär mellan den och mig själv. För att skydda mig. För att döden är evig och total medan livet är tillfälligt och skört.

 

Hela dagen har jag försökt att inte läsa Kristian Gidlunds blogg, för jag vet att om jag börjar läsa om cancer och död kommer jag inte att kunna värja mig. En annans persons smärta blir min, jag ser mig själv i en sjukhussäng med slangar i min utmärglade kropp, jag hostar och försöker lyfta ett vattenglas, men lyckas inte. Sedan börjar jag se de mina, de jag älskar mest, tvina bort. Någon annans sorg blir min. Men där tar det slut. Jag motar bort det. Varje gång dödsångesten kommer. Annars går det inte.

 

Så blir det kväll och jag skriver ikroppenmin i sökfältet. Jag läser och läser och gråter. Läser på Aftonbladet om vad Kristian Gidlunds vänner säger. Deras vackra ord. Deras sorg. Läser vad Kristian Gidlund skrev till det barn han aldrig fick. Och jag gråter över en människa jag aldrig har träffat, som jag nästan inte visste vem det var. Och jag är så rädd.

 

Bla bla bla

Idag hade jag föreläsning redan klockan 8. När Elly och jag gick till förskolan vid kvart i, slog det mig att jag inte har varit ute så här tidigt sen Elly föddes, förutom en gång och det var när vi skulle till Lanzarote och var tvungna att gå upp mitt i natten. Helt knäppt att jag tycker att 8 känns gubbtidigt nu, när jag brukade började jobba klockan 7 förr.

 

Hur som helst så hinns det tydligen med mycket när en börjar så där tidigt, för efter föreläsningen gick jag och min uppsatspartner och åt lunch och därefter satte vi oss i ett grupprum i skolan och brainstormade kring uppsatsen. Vi fyllde en hel whiteboard med idéer och just det här stadiet känns så kreativt och roligt. Det är nästan lite synd att vi inte kan stanna kvar i det, för resten kommer liksom bli så mycket jobbigare. Nu måste vi börja avgränsa oss och det är inte lika kul som att spåna fram idéer.

 

Efter brainstormandet kändes det som om dagen snart hade gått, men så var klockan bara 12:30! Jag kände mig så nöjd med dagen att det inte har blivit mycket mer gjort. Fast nu ska jag väl börja söka på lite artiklar om vårt ämne och bla bla bla.

tisdag 17 september 2013

När Twitter är som bäst

Nu har jag skrattat för mig själv, eller kanske skrockat för mig själv, i säkert en kvart åt det här.

 

Spaghettiben

Jag skulle bara poppa lite popcorn, men blev visst lite åpen och hällde i för mycket i grytan. Det poppade över och jag det enda jag tänkte var att det inte fick komma några popcorn på den varma plattan, men så fort jag tog kastrullen från plattan, landade det förstås två små rackare just där. Jag öppnade grytskåpet (tur att en är van vid de där barnspärrarna vid det här laget) och tog fram ett lock, samtidigt em det slog upp lågor från plattan. På med locket, och där fick det ligga kvar tills det började se bränt ut på ovansidan och jag hade pustat ut. Och jag tänkte på att inte ta bort locket från plattan med bara händerna. Vilken sinnesnärvaro!

 

Nu sitter jag i soffan och njuter av en jätteskål med popcorn.

 

(Det här har hänt en gång förut. Efter den händelsen får alltid Niklas poppa popcorn när han är hemma, men nu är han ju inte det)

måndag 16 september 2013

Disasters

Det var Love and other disasters vi såg och det är med en viss lättnad jag kan meddela att den var kass. Stundtals trivsam (kan inte fatta att jag just använde det ordet, är uppenbart 60+ och inte 30+), men ofta plågsamt pinsam. Men eftersom jag är svag för Brittany Murphy fick filmen två stjärnor av mig.

30+

Sista kvällen Niklas är hemma för den här gången. Vi tittar runt på Netflix efter nån film att kolla på. Lättsamt måste det vara, eftersom det är en lite sorglig kväll. Fastnar för:

En brittisk romantisk komedi om några vänner kring 30 i samma anda som Bridget Jones och Nottingham Hill.

Vi är så 30+ nu alltså.

söndag 15 september 2013

Förskolehäng på öa

Igår packade vi våra väskor och åkte ut till skärgården med Ellys förskola. Elly packade en grej: sitt får. Hon lånade även min nya mössa med kattöron eftersom hon ville vara katt. Antar att det var en naturlig fortsättning på allt kaninlajvande på sistone.
Efter lunch och grejer var det dags för bad. I mitten av september, hur nice är inte det? Elly bröt ihop när hennes kompis tog på sig sin baddräkt, och hon själv inte hade någon, men fixade hela situationen genom att sno kompisens mammas bikinitrosor. De var förstås förstora, men som tur var hade de ett band som gick att knyta bakom nacken på Elly, så de satt uppe en stund i alla fall.
Elly badade glatt flera gånger, medan jag badade fötterna. Det var så kallt att det började värka i benen på mig...
Sjöstjärnor skulle det plockas!
På kvällen var det disco med discokula och allt. Succé förstås! Efter det fick Elly gå och lägga sig efter en intensiv, men väldigt rolig dag. Jag blev väldigt förvånad när hon gick med på att lämna det som var kvar i godispåsen från fiskedammen till dagen efter och hon somnade på några få minuter. Niklas och jag satt uppe en stund och åt efterrätt och ost, drack ett glas vin och umgicks med de andra föräldrarna.
I morse vaknade Elly tidigt, men hon gick med på att ligga kvar i sängen en stund när hon fick titta på Alfons och äta upp popcornen och resten av klubban. Sen gick vi upp och åt frukost med de andra, städade lägergården och sen var det tack och hej. Det var en väldigt lyckad helg; barnen hade så himla roligt och det var kul att träffa några av de andra föräldrarna lite mer.
Vi tog dock inte färjan hem direkt, utan gick först och hälsade på Ellys farmor och katterna.

Nu ikväll har Niklas och jag ätit pizza och sett sista avsnittet av Orange is the new black.
Så bra alltså! Typiskt bara att det inte finns någon fortsättning att se NU!









fredag 13 september 2013

Top of the Lake

Robin återkommer till sin lilla hemstad för att vara med sin dödssjuka mamma, men tvingas återuppleva ett trauma hon utsattes för under tonåren när hon blir indragen i sökandet efter ett våldtaget och förrymt barn. De Nya Zeeländska omgivningarna är så vackra, färgerna i serien är dova och handlingen är ganska stillsam, stundtals nästan krypande. Kvinnorna i lägret, de som har kommit dit för att sörja, tänka, eller bara komma bort, de är härligt excentriska (plus att jag älskar att kvinnan som har haft ett förhållande med en apa berättar om det som om apan vore en helt vanlig människokarl). Jag hade trott att Top of the Lake skulle vara en vanlig deckare och hade inga större förväntningar, men jag sögs genast in i handlingen, som är full av kärlek, kyla, ångest och hämnd. Dessutom föll jag för huvudkaraktären Robin (spelas av Elisabeth Moss, känd som Peggy i Mad men), som är något alldeles speciellt bortom all "hollywoodglow" vi är så vana vid. Istället är hon liten, glåmig och arg. Lite mer mänsklig med andra ord.
Avsnitt 4 av 6 gick i måndags på SVT.


torsdag 12 september 2013

Att inte läsa

Att jag ska ha ett sånt motstånd till att läsa vissa böcker. Som den här, som vi läser i bokcirkeln nu. För över en månad sen började jag läsa den, och jag tyckte verkligen att det skulle bli kul att läsa den, men fick avsmak bara jag såg de där sidorna med massiv text. Inga dialoger, kapitel på trettio sidor, nästan inga stycken - det fick mig att skjuta på läsningen om och om igen. Eller så orkade jag bara läsa en sida åt gången, för jag blev så trött av boken, vilket gjorde att det var svårt att komma in i handlingen ordentligt. Eller så kollade jag på L Word. Jag såg en hel massa L Word när Niklas jobbade sist. Såg klart hela serien, kunde inte sluta. När den väl var klar tänkte jag att jag skulle ta tag i boken. Men så kom Niklas hem och vi skaffade Netflix och ja, ni vet...

Hur som helst, idag hade jag verkligen avsatt tid för att läsa boken. Och jag läste, visst läste jag. Men sen fick jag så förbannat ont i huvudet, så det gick liksom lite trögt. Och jag har ganska många sidor kvar och kommer inte hinna läsa klart boken tills den ska diskuteras. Vilket den ska göras i morgon. Jag tänker att jag nog ska jobba lite på min självdisciplin, och kanske göra en intervention mot mitt TV-serieberoende.

Om att plugga igen

Nu har jag gått i skolan i två veckor och jag måste säga att jag trivs bra med det. Jag hade verkligen inte sett fram emot att läsa metod och vetenskapsteori, men upptäckte snart att det faktiskt är väldigt intressant. När jag tänker efter är det nog så det har varit när jag har läst metodkurser innan också; de låter ju aldrig lika lockande som kurser i psykologi och sociologi, men sen får de mig att vilja forska och ta fram ny kunskap. Det är inte föreläsningar och seminarier varje dag, utan det är mycket tid till egenstudier och grupparbeten, eller pararbeten rättare sagt. Vissa dagar kan jag plugga helt galet intensivt, medan jag andra har jättesvårt att koncentrera mig på det jag ska och sitter bara och låter tankarna sväva iväg med mig.

 

Innan terminen började var jag så rädd att jag inte skulle hitta nån att skriva uppsats med, utan trodde att alla skulle ha hittat en uppsatspartner för längesen, men redan andra dagen fann jag och en i klassen varandra och började spåna lite ihop. Vi har lite olika intressen inom socialt arbete, men vi är övertygade om att dessa ska gå att kombinera på ett bra sätt, så att båda känner att uppsatsämnet är roligt och viktigt.

 

Så ja, det här med att plugga är inte dumt alls! (Påminn mig om att jag har sagt det när jag sitter och sliter mitt hår över uppsatsen i november)

tisdag 10 september 2013

Ni kan kalla mig Menspoeten

Ibland kan det kännas som ett underverk när PMS-en går över till mens. Ja, åtminstone innan mensvärken kommer igång. 

måndag 9 september 2013

Benen alltså

När jag klädde på mig idag tänkte jag att jag skulle passa på att vara barbent, för vem vet, snart slår väl hösten till. Sen bytte jag kläder fem gånger, för inget kändes rätt på den här PMS-iga kroppen, men till sist kände jag mig hyfsat nöjd ändå. Ända tills jag hade gått 300 m och en jävla medelålders snubbe stirrade på mina ben och sa "hej". Till benen alltså. Benen fräste "fuck you" till svar, för de önskade ingen kontakt med främmande män, utan ville helt enkelt bara passa på att lufta sig så länge vädret tillåter.

Om att sexualisera barn

Efter en händelse igår kunde jag inte sluta tänka på det jävliga i att tillskriva barn sexuella egenskaper. Visst, barn är också sexuella varelser och kan känna njutning genom att pilla och gnugga, men när vuxna gör en stor grej av att barn är nakna och sexualiserar nakenheten, då är det inte ok längre. Det är en enorm skillnad på lusten som kommer från barnet självt och på de sexuella tolkningar vuxna kan göra bara av att se ett naket, glatt barn, som att komma med antydningar om att det nakna barnet har strippat för ett annat barn.

Detta låg jag och tänkte på halva natten. Jag kände obehag efter händelsen igår, och började tänka på all objektifiering min dotter kommer att uppleva genom livet. Sånt där en inte vill tänka på, men som är oundvikligt och när en väl börjar tänka på det blir det som en jävla besatthet. Jag tänkte också på nakenhet och kände sorg över att den slutar vara så naturlig som den är för små barn. Nu är ju inte jag någon nudist, och jag tycker det är trevligt att folk har kläder på sig i affärer, på spårvagnar och liknande, men ibland kan jag tycka att det här skylandet av våra kroppar går lite för långt.

Och folk förstår inte varför feminismen behövs?

söndag 8 september 2013

Liseberg!

Igår var vi på Liseberg för första gången i Ellys liv. Jag ÄLSKAR Liseberg och vaknade 1,5 h innan Elly och Niklas på morgonen pga peppen, precis som ett barn på Julafton. Och det var en sån toppendag! Vi var glada största delen av tiden, trots allt köande, för halva landet var förstås där just när vi skulle dit. När vi stod i en glasskö som aldrig gick framåt, då dalade dock humöret på samtliga, men det gick ju över när vi väl fick glass i oss.
Här satt Elly i Kaffekoppen, som var det första hon åkte. När det började snurra gapade hon stort (dock inte lika stort som när vi åkte en liten berg- och dalbana, jag visste inte ens att hon hade så stor mun och så stora ögon) och såg alldeles häpen ut, men sen började hon skratta. Hon tyckte över huvud taget det var kul att åka karuseller.
Hon satt gärna med händerna i luften när hon såg att andra gjorde det, även om hon tyckte det var lite läskigt ibland.
Kaninöron skulle hon prompt ha, det var en punkt hon var väldigt bestämd på.
Elly sa lika bestämt att hon skulle åka bilarna. Jag var så jäkla nervös att jag skakade lite när hon skulle åka, eftersom hon var tvungen att klara allt själv. Inte för att jag brukar undervärdera hennes förmåga att klara saker och ting, men det verkade så avancerat att gasa, svänga och bli krockad med på en gång. Dessutom var det en arg tant som jobbade på attraktionen och som stod och skrek på de barn som gjorde fel. Först hände ingenting. Sen blev hon påkörd och såg chockad ut. Sen körde hon runt i en cirkel, blev krockad med igen, skrattade och började köra ordentligt. Och hon såg såg lycklig ut.
Lycklig såg hon även ut när hon fick dansa med kaninerna! När vi satt och åt glass sattes det plötsligt på musik och tre kaniner började dansa. Elly lämnade både oss och glassen och började genast dansa med kaninerna. Hon ville aldrig sluta! Men efter några låtar tog musiken slut och kaninerna gick iväg. Då ville Elly följa efter dem... Det är så kul att barn är så spontana och bara börjar dansa så där!
 
Som sagt, en riktig toppendag blev det och jag längtar redan tills vi ska dit nästa år!