torsdag 16 januari 2014

Att skratta åt gråtande barn

Angående gårdagens inlägg, där jag nämnde att vuxna människor skrattade när Elly tappade sin ballong och grät: de skrattade ju inte elakt (förutom en som typ hånskrattade), utan de skrattade som om det hela var lite gulligt. Förstår ni hur jag menar? Så där som vuxna skrattar ibland när ett barn som nyss har lärt sig att gå tultar fram och ramlar. Eller när ett litet barn ramlar med sina skidor. Det är bara det att det inte är roligt egentligen, utan ganska elakt. Jag tycker att det förminskar barnets känslor, jag menar, det är ju helt knäppt att skratta åt någon som är ledsen! Så gör ju vuxna (förhoppningsvis) inte mot varandra och därför tycker inte jag heller att vi ska göra så mot barn. Minns när Elly var bäbis och skrek på bussen eller någon annanstans i offentligheten och det hände att folk tittade och skrattade lite, ni vet småskrockade lite, som om det var väldigt sött att min bäbis skrek. Det var faktiskt inte så jävla sött och att skratta åt ett ledset barn är detsamma som att inte ta det på allvar. Vilken syn har vi på barn i det här samhället egentligen?

10 kommentarer:

  1. Usch, håller verkligen med!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är så respektlöst!

      Radera
  2. Sött när bebisen skrek? Jag ger ofta igenkännande småbistra leenden, lite för att lugna liksom. Man blir ju sjukt stressad när hon skriker bland folk vilket man egentligen inte alls borde bli men folk och deras privathet bland andra folk är ju ett hett ämne..

    Inte skrattar man väl om barnet på allvar är ledset? Ibland kan jag skratta lite uppgivet. Aldrig åt andra barn dock, mer för att visa att det inte är någon fara om hon blir ledsen för att hon gjort något knasigt eller skadar sig lätt och sen kollar efter uppmärksamheten om du fattar min tanke.

    För övrigt har vi en kass syn på barn i samhället tycker jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, jag har varit med om att folk har tittat och skrattat, som om de har blivit roade av en gråtande bäbis eller av ett barn som gråter för att det har ramlat... Inte klokt ju!

      Radera
  3. Har inte reflekterat över det här förut, fast inte skrattat åt ett barn på det sättet som du beskriver heller, inte vad jag kan minnas i alla fall. Men nu när du säger det så tycker jag du har en poäng! Skönt att ni har gårdagen överstökad, det lät onekligen som en jobbig upplevelse på flera sätt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hade inte tänkt på det innan heller, inte förrän jag var med om att folk skrattade och jag tyckte att det kändes konstigt. Det fick mig att börja tänka på hur barn respekteras.

      Ja, usch, nu vill jag slippa sjukhus en lång tid framöver, helst för alltid!

      Radera
  4. Jag tycker det är sjukt stressande när hon skrikit på tåg och skulle någon ha skrattat hade jag väl lappat till vederbörande...

    SvaraRadera
  5. I helgen skrattade två vuxna människor ivår åt Alex när han gick iväg och satte sig i en trappa och sa att han var sur. Som att han var gullig... Blev ursinnig på insidan och ångrar mig så mycket att jag inte sa något.

    SvaraRadera