söndag 15 juni 2014

Helgens uppenbarelse

Jag kan inte fatta att jag inte har lyssnat mer på Sonic Youth tidigare. I slutet av gymnasiet var jag tillsammans med en kille som älskade Sonic Youth och han försökt få mig att gilla dem, men det ville sig inte riktigt. Han skrev även en låt till mig, som mest lät som gitarrgnissel i mina öron. Men det var ju rätt sött ändå. Tur att han inte sjöng nåt störigt för mig, då hade jag gjort slut direkt. Nu väntade jag åtminstone ett par månader. Men det var ju om Sonic Youth det skulle handla nu. Ett par år senare såg jag dem på Hultsfred, fick några textrader Kim Gordon sjöng på hjärnan; I love you I love You I love you What's your name, och bestämde mig för att börja lyssna på bandet när jag kom hem. Men det blev aldrig så eftersom det bara var synth som tog sig in i min stereo på den tiden. Men så igår när jag letade efter något att lyssna på på Spotify började jag lyssna på Sonic Youth och föll dit direkt. Efter en stund hittade jag texten ovan i Drunken butterfly och blev kär. Älskar Kim Gordon. Älskar energin och gitarrerna och att jag har ungefär hur mycket som helst att lyssna in mig på. Ett av mina favorittillstånd här i livet är när jag är så förälskad i en låt, en skiva eller ett band att jag inte vill göra nåt annat än att bara sitta rakt upp och ner och lyssna lyssna lyssna. När jag längtar efter att komma hem så jag kan sätta på den där låten eller när jag inte kan sluta tänka på en röst eller ett riff. När jag blir så komplett uppslukad.

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar