lördag 7 juni 2014

Självständighetsträning

Vi tränar mycket på att klippa navelsträngen, Elly och jag (och Niklas förstås, men nu är han i Norge, så just nu handlar det om Elly och mig, plus att jag är hennes första anknytningsobjekt och vi har varit ifrån varandra betydligt mindre, så vår navelsträng är starkare). Hon tar fler och fler initiativ till att göra olika saker själv, och jag vågar låta henne göra mer och mer själv. Sedan Elly började på förskolan har jag mycket lättare att släppa henne med blicken när vi är tillsammans, hjärtat bankar inte längre på i tvåhundra när hon är utom synhåll när vi är ute tillsammans. Jag har börjat lita mycket mer på att hon klarar av att göra mycket själv och jag är inte längre så rädd för att hon ska slå sig.
 
Ett exempel är att när vi kommer hem vill Elly stanna ute en stund på gården, medan jag går in. Hon vill ligga på en bänk och sola och jag blir tillsagd att gå upp till vår lägenhet (på andra våningen).
När jag har kommit in kan jag se henne från köksfönstret. Jag lämnar porten öppen så att Elly kan komma in när hon vill och hon brukar komma upp efter några minuter, men sen går hon ut lite till. Jag har sagt till henne precis hur långt hon för gå när hon är ute själv, och hon har inte gått längre än så. Det här blir en bra tillitsövning för oss båda, tänker jag, eftersom vi är utom varandras synhåll, men vet var den andra är. Och jag är glad över att min hönsighet börjar lätta, för det har varit ganska jobbigt att hela tiden vara rädd för att Elly ska göra sig illa.

 

9 kommentarer:

  1. Åh, herregud! Det här har jag inte ens tänkt på, men det här är nog något jag kommer oroa mig mycket över sen när ungen är ute. Ok att det ligger rätt långt bort i tiden, men ändå, jag är en fullfjädrad oroare. Grattis till din sunda inställning i alla fall!

    P.s. gillar din nya header.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Well, jag har varit, och är fortfarande delvis, en fullfjädrad oroare. Alltså, det kan ju faktiskt hända hemska saker. Men jag har blivit bättre. Tänker väl mer logiskt. Och om hon inte får lära sig attnjag litar på att hon kan, dö blir det nog ännu värre!

      Radera
  2. oj vad svårt. och vilken bra övning. Där vi bor finns det ingen bra grind ut till vägen så tyvärr måste jag möta dotterns alla *vill själv* med ett NEJ, men det hade varit bra. när vi är på mina föräldrars sommarstuga får hon dock gå iväg en hel del, men jag borde nog sätta upp gränser för hur långt bort hon egentligen får gå, så de finns där, väl intutade, innan de faktiskt behövs en dag..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ah, det är bara låsta portar runt vår gård, vilket underlättar. När vi är hos mina föräldrar för Elly gå ut på gatan själv också,det är ju så mycket lättare på landet!

      Radera
  3. Jag och W tränar på det dagligen.. jag tycker att det är jättesvårt och hade inte alls förberet t mig på att det skulle ge upphov till så mycket ångest som jag upplever att det faktiskt gör men jag biter ihop och testar. Vi kör också så att han får var ute på gården (4 våningar upp men helt inhängnad gård) och att han får vara i lägenheten själv när jag tex går till tvättstugan eller så. Som den överbeskyddande mamman jag är har vi i början använt oss av walkie talkies och babymonitorn

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hade inte heller räknat med att det skulle vara så svårt! Hade svårt att lämna Elly öht när hon var bäbis, ville liksom vara med henne hela tiden, även om jag litade på att andra kunde ta hand om henne. Och jag vet inte hur mogna gpnger jag har fått bita mig i tungan för att inte säga att hon ska ta det försiktigt! Men jag blir bättre och bättre, små steg.

      Radera
  4. Så himla viktigt det där. Och svårt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, verkligen! Det gäller väl att hitta en nivå som funkar för alla inblandande.

      Radera
  5. Oh, det är SÅ jobbigt! Jag jobbar med det dagligen. Att våga släppa kontrollbehovet. Det blir på nåt vis lättare på sommaren... då går de ut och in lite lättare. Men huva, jag tycker det är jobbigt att "inte se barnen". Och då fyller ändå Moa 5 i sommar. Nån gång måste jag släppa hönsandet...

    SvaraRadera