tisdag 28 oktober 2014

Att förneka sitt barn ett syskon

 
Om jag inte kan få en storebror vill jag ha en lillebror
Men jag vill ha en lillebror!
När jag är 15 år, då kanske jag har fått en lillebror!
 
Jag är till 99% säker på att jag inte vill ha fler barn. Jag är helt enkelt en enbarnsmänniska. Känner mig inte det minsta lockad av att ha en stor familj eller sugen på att ha en bäbis. Och jag tror inte att jag skulle palla med ett barn till, och det handlar inte om att Elly skulle vara ett ovanligt besvärligt barn som har gjort mig avskräckt, utan det handlar mer om att jag inte orkar så mycket. Jag tycker att jag har fullt upp med ett barn, det finns liksom inte utrymme för mer än ett barn, jobb och träning i mitt liv, och då jobbar jag ändå bara 80 %. Och ärligt talat har jag svårt att tro att jag skulle kunna älska ett annat barn som jag älskar Elly. Det finns inte plats för ett barn till i mitt hjärta.
 
Ett argument för att skaffa fler barn som jag får höra ibland är att det är synd om Elly om hon inte får några syskon, att ett barn behöver syskon. Och jag förstår absolut att det finns fördelar med att ha syskon, men det finns faktiskt fördelar med att vara ensambarn också, t ex att barnet kan få mer tid med och uppmärksamhet av föräldrar och andra vuxna.
 
Men trots att jag är så övertygad känner jag ett litet, litet stick i bröstet varje gång Elly pratar om att hon vill ha syskon (hon säger bror om alla syskon, så det är inte specifikt ett pojksyskon hon vill ha). För varje gång ifrågasätter jag om det verkligen är rätt att låta min egoism styra på det här sättet, att inte vilja ge Elly ett syskon, särskilt som Niklas eventuellt vill ha fler barn. Men samtidigt vet jag att jag aldrig någonsin kommer att kunna skaffa ett barn för någon annans skull.
 
Är det någon som känner igen sig?

25 kommentarer:

  1. Jag tycket det är svårt. Jag har en dotter, hemma pappa och jag skulle oss för ungefär ett år sedan. Nu fyller hon snart fem. Vi försökte inte få ett till barn under de fyra år som gick från att hon föddes till skilsmässan. Delvis såklart pga att vi i perioder hade det väldigt dåligt, men vi hade det också i perioder bra. Största anledningen var att vi har inte orkat. När hon var liten var det väldigt tungt, allergi, hörselkåpor dygnet runt, sjukskriven make, vi bodde för trångt och bråkade för mycket. När vi hade det bra var det inte värt någonting att utsätta oss för risken att få det lika illa igen. Samtidigt är det ändå en stor sorg i mitt liv, att hon inte har ett syskon, att dela skatt och grått, stön över oförstående föräldrar osv med. Och den dag någon av oss får bort, att vara ensam om att begrava en förälder. Sorgen över att hon inte har ett syskon har ju heller inte blivit mindre av att vi nu faktiskt ändå inte lyckades hålla ihop vår relation. Samtidigt vet jag att det hade slutat värre om vi hade tvingat in ett barn till i ekvationen, för nu kunde vi skiljas som vuxna individer som insåg att det var det bästa, men addera till det trötthet, skrik och känsla av att inte räcka till så hade nog skilsmässan blivit ganska vidrig. Men jag skulle vilja ge henne ett syskon. .

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att det viktiga är att erkänna att det finns en sorg. Att låta sig själv och sitt barn sörja, bekräfta för barnet att en förstår att hen är ledsen för att hen inte har ett syskon osv. Jag vill ju inte ge Elly ett syskon och jag tror att jag alltid kommer att ha en aning dåligt samvete för det. Samtidigt tycker jag att Elly passar bra som ensambarn om en nu kan säga så. Hon är känslig, intensiv och vill ha väldigt mycket uppmärksamhet av oss vuxna, så ärligt talat skulle det bli för mycket med ett barn till, åtminstone för mig. Och antagligen skulle det bli svårt för Elly också.

      Radera
  2. jag har inga barn så kan förstås inte sätta mig in i hur det är, men som liten ville jag verkligen, verkligen ha ett yngre syskon. tjatade, längtade, bad till gud, önskade till stjärnor som föll, men fick inget av olika anledningar. jag tror verkligen att det var bra för mig att jag inte fick ett lillasyskon eftersom jag var ett ganska krävande och ledset barn. tjänade på att mina föräldrar hade ork och tid att se mig istället för att ha en bebis. nu har jag förvisso ett äldre syskon, men känner ingen djupare samhörighet med hen. älskar hen så klart väldigt mycket, men vi är otroligt olika och ser på våra uppväxter och föräldrar med olika ögon, så det är inte så att vi enas "mot" dom eller liknande. (vill så klart inte vara utan mitt syskon, vill jag påpeka). poängen med kommentaren var - jag längtade och bad om ett yngre syskon men fick inget, och är glad över det idag. känner många ensambarn och dom är fina, bra människor som inte känner behov av ett syskon eller upplever syskonlösheten som ett hål.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, din kommentar gör mig så glad! Jag tror faktiskt att Elly är lite som du var, ett barn som egentligen mår bra av att inte behöva dela sina föräldrar med ett mindre syskon. Jag tror nog att Elly gillar idén med att ha ett syskon, men jag tror att hon skulle ta det väldigt, väldigt hårt om hon verkligen fick ett.

      Radera
  3. Jag känner verkligen igen mig, förutom att här är båda vuxna överrens om att vi inte vill ha fler barn. Jag tror inte att något barn vinner på ännu ett barn för någon annans skull. Jag tror att en relation är lättare att orka vårda om man har ett barn, både relationer mellan de vuxna och barnet. Någon sa en gång att ett syskon, är både det bästa och det värsta man kan ge sitt barn. Det är ändå lite trösterikt.
    Många verkar tycka att det är väldigt viktigt med någon slags "karaktärsdanande" effekt som ett småsyskon skulle ha på ett större syskon, att stora syskonet minsann får lära sig att dela med sig osv, men jag hoppas att det går att uppfostra solidariska människor även utan syskon.
    Rent personligt vill jag inte vara med om en spädbarnstid till, inte utsätta mig för risken att må som jag gjorde när Max var ny (det i kombi med nyblivet storasyskon, huvva).
    Jag tycker att det är viktigt att resonera om sånt här, att inte bara försöka få fler än ett barn för att det är norm.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men precis, det där med relationer känns så viktigt för mig med. Jag vill lägga alla energi på relationen till Elly och Niklas och skulle nog inte orka vårda en till.

      Alltså, blir så trött när folk tjatar om att barn behöver ett syskon för att lära sig att dela med sig, att kompromissa osv. Som om ensambarn lever helt utanför sociala sammanhang. Min man växte upp som ensambarn och han är den mest generösa människan jag känner!

      Radera
  4. Först vill jag tacka för en bra blogg. Jag tycker att det är så bra att du skriver om detta och återkommer till det ibland för det är en fråga som många inte verkar våga eller vilja diskutera. Alla dessa normer som är så starka i vårt samhälle, låt människor leva sina liv som de vill. Jag har också ett barn som vi fått genom en tuff IVF resa, en tuff förlossning och många utmaningar efteråt. Vi jobbar båda 80% och det är ändå svårt att få ihop logistik med arbete, familj, träning och vänner. Man är ofta trött, känner sig aldrig riktigt utvilad, det är en stor utmaning och glädje att ha barn. Jag känner också att ett barn räcker och jag skulle heller inte orka resan en gång till. Jag vill ha tid för det mirakel som jag har. /Susanne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla du!

      Och det känns så fint att höra att det är fler som inte skulle orka med ett barn till. Ibland känns det som om alla andra har så mycket energi och både hinner och orkar med så otroligt mycket mer än vad jag gör. Gillar din avslutande mening :)

      Radera
  5. Känner likadant som du - är inte sugen på flera. Har en underbar dotter och hon är ju mitt allt - hur ska jag då kunna skaffa fler? Och orken, håller med dig. Den finns ju knappt nu och jag tänker definitivt inte skaffa fler så länge vi renoverar och maken jobbar dygnet runt. Han har dock stor familj (4 syskon) så det lär väl bli fler barn här någon gång men jag väntar gärna så länge som möjligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har tre syskon och känner att en barn är nog :) Fast min man som är ensambarn vill gärna ha fler.

      Radera
  6. Måste först säga: Vilken otroligt vacker bild på Elly. Skriv ut å rama in!

    Sen: Åh alla dessa människor som ska ha åsikter, lägga sig i och ibland till och med ställa krav på andra om hur de ska planera sin familj. Så himla tröttsamt! Väldigt modigt att du skriver så ärligt om hur du vill ha det. Det finns ju inget rätt eller fel i om man ska ha inga, ett eller flera barn. Det är ju era/ditt liv. Och jag är övertygad om att alla sätt att växa upp på har sina fördelar och nackdelar oavsett som ett barn eller som i en stor skara syskon.

    Fortsätt med din ärliga blogg, jag gillar den!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!

      Ja. Alltså, oftast känner jag att jag inte påverkas så mycket av andras åsikter, men ibland har de liksom fått fäste i mig ändå. Och då gör det lite ont och jag börjar ifrågasätta mig själv. Men svårast är nog ändå att Elly blir ledsen och att hon kanske alltid kommer att leva med en sorg över att hon inte har syskon.

      Radera
  7. Fint att du skriver om det här... För jag tycker också att det har varit rasande svårt. Det var nog i treårsåldern som Mose började prata om att han ville ha en lillebror. Antar att det var när alla kompisar på dagis fick småsyskon. Barnen frågade honom varför han inte hade något bebissyskon....
    Han längtar forfarande efter ett syskon, men jag har sagt precis som det är, förklarat och vridit och vänt på frågan tillsammans med honom. Och jag tror att han förstår.
    Jag tycker inte att du ska känna att du berövar Elly något! Familj kan ju vara så mycket mer än det vi i första hand tänker. Nära vänner, till exempel.
    Jag har också haft dåligt samvete, men jag försöker se det som är positivt - precis som du skriver. Fredrik och jag har massor av tid för Mose OCH för varandra och oss själva. Hela familjen kan gå ut och äta när vi känner för det utan att bli ruinerade. Moses kompisar kan sova över ofta utan att det blir för trångt hemma. Och så vidare.
    Det är så lätt att hamna i tänket "hur livet SKA vara". Men jag tror att det är oerhört viktigt att se att livet kan vara bra på många olika sätt. Att Mose började längta efter syskon hade mer att göra med att han såg att andra hade syskon än att han verkligen kände att han behövde ett syskon för att må bra.
    Stor KRAM till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men precis, allting blir ju smidigare med ett barn! En kan göra mer spontana grejer, det går fortare att komma iväg, det är lättare att resa osv. Och precis som du skriver, så kan en familj vara mycket mer än bara föräldrar och barn, Elly sa t ex en gång att hennes mormor och morfar är hennes syskon :)

      Jag tror faktiskt att Elly vill ha syskon för att flera av hennes kompisar har det. Hon gillar nog idén, men jag är inte så säker på att hon skulle vilja ha ett syskon på riktigt.

      Kram till dig med!

      Radera
  8. Jag har ju två men kan ändå svara på några saker: att älska en till går fast jag fattade inte hur förrän det hände. Jag är själv så nöjd med att ha många (4) syskon, särskilt när pappa dog, men jag tror inte att ett barns hälsa och lycka beror på syskon eller ej så följ ditt hjärta. :)

    SvaraRadera
  9. Intressant inlägg, som jag kom på att jag glömde kommentera på när jag väl läste det. Så gör det nu istället, lite sent. :)

    För det första tror jag att det som föräldrarna gemensamt känner/kommer fram till blir det bästa för varje familj och barn! Det vill säga; att välja det ena eller det andra för att "alla andra" gör det är fel väg, och barn kan (naturligtvis!) bli hur lyckliga som helst både med och utan syskon. Det föräldrarna känner blir rätt, blir också rätt. Och dåligt samvete som vi alla får i alla möjliga sammanhang är ju oftast bara så himla dumt och onödigt.

    Personligen har jag alltid känt att jag vill ha mer en ett barn. Jag vill ha två tror jag. En orsak är att jag inte kan tänka mig att inte ha min bror i mitt liv. Tycker det är en sån himla fin grej att ha någon som står en lika nära som föräldrarna, men som inte är föräldrarna. Någon som man vuxit upp med och haft hela livet liksom. Det gäller både i mitt everyday life och vid större händelser – min brorsa var nog till exempel den allra roligaste att berätta nyheten om att vi ska ha barn i vår för. Är också jätteglad över min killes syskon som är grymma.

    Sen har jag ett argument till som handlar om att jag såklart förstår att två barn är mkt mkt mer ansträngande att ta hand om än ett, men OCKSÅ att många saker blir lättare. Många av dem jag känner som skaffat ett andra tycker att det är superskönt eftersom barnen har varandra och inte kräver föräldrarnas uppmärksamhet hela tiden på samma sätt som de gjorde innan syskonet kom. Så att skaffa fler barn är nog både jobbigt och avlastande tänker jag.

    Men som sagt, poängen med mitt inlägg var att det såklart blir jättebra vilket som och att det precis som du säger finns fördelar och nackdelar med båda valen. Och då ska man självklart gå på det som känns rätt!
    (Oj, detta blev en uppsats.)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men precis, det finns för- och nackdelar med båda delarna och det som passar en familj kanske inte passar en annan osv.

      Radera
  10. Bitvis förstår jag. När jag fick min dotter kände jag verkligen att det räckte med henne. Ju större hon blev desto mer tyckte jag att det var skönt att få lite mer "min egen" tid tillbaks. Men sen började hon prata om syskon mer och mer (när alla andra på förskolan började få småsyskon) och då kände jag plötsligt att jag var "skyldig" henne att försöka ge henne ett syskon nu när jag satt henne till världen. Vem var jag att förneka henne det, henne som jag vill ge ALLT? Så, när hon var runt 4 år fick hon en lillasyster och jag ångrar det såklart inte en sekund. Jag älskar dem båda så jag tror mig nästan bli lite galen, och SOM de älskar varandra. MEN, att få två barn plötsligt har verkligen varit en pärs. Jag har haft ett ooootroligt dåligt samvete för min äldsta dotter då hon fått vänta och stå tillbaka då och då. Å andra sidan inser jag logiskt sett att detta även kan vara något bra att lära sig. Hur som helst ska man ju aldrig lägga någon värdering i hur någon annan väljer att leva, men eftersom du skrev om detta och ställde en fråga ville jag skriva om min upplevelse. Ha det fint!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men precis, det är det där att en vill ge sitt barn allt! Och jag fick höra att Elly pratar jätteofta på förskolan om att hon vill ha en lillebror, så det känns som om det här med småsyskon är väldigt viktigt för henne, i alla fall just nu. Men samtidigt känner jag att jag inte skulle kunna ta av den tiden och energin jag lägger på Elly och lägga den på ett annat barn. Jag kan liksom inte få ihop det i huvudet. Eller rent känslomässigt. Jag tror att jag skulle ha konstant dåligt samvete och jag är rädd att det skulle uppstå ett gap mellan mig och Elly. Tack för att du delade med dig!

      Radera
  11. Hej,
    Sent svar på detta inlägg men ändå. Jag är själv ensambarn men har aldrig känt mig ensam. Mina föräldrar såg till att jag träffade andra barn (inte bara de från förskolan och skolan utan även deras vänners barn, kusiner och andra släktingar) ganska ofta på fritiden, alla barn var alltid välkomna hem till oss och jag tyckte att det var jätteskönt att efter en lång dag kunna komma hem och ta det lugnt. Jag har själv fått ett barn och vill inte ha fler. Älskar honom (han är sex år nu) och jag älskar all tid vi har med honom. Vi stressar aldrig, har jättekul ihop och han träffar både grannar, förskolekompisar och våra vänners barn utanför förskolan. Kan gå ut och leka själv, hittar alltid nya kompisar på sina fritidsaktiviteter och är harmonisk. Han ville också ha syskon när alla hans förskolekompisar började få men nu bryr han sig inte längre. För mig är ett barn rätt, för andra är flera rätt. Du vet vad som känns rätt för dig och er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, tack för din kommentar! Jag kan få lite dåligt samvete för att Elly inte får något syskon, men sen tänker jag att all tid vi kan lägga på henne får helt enkelt väga upp det. Och vi ser också till att Elly får träffa andra barn i olika åldrar, allt ifrån bäbisar till tonåringar.

      Radera
  12. Åh igenkänning! Äntligen. Känner skam över att jag är nöjd med ett barn..

    SvaraRadera
  13. Man ska aldrig skaffa barn för någon annans skull, inte ens för sitt eget barns. Och det finns massor av fördelar med att vara ensambarn!

    Med detta sagt skulle jag bara vilja inflika att syskon behöver inte nödvändigtvis innebära att åldersskillnaden mellan barnen är någonstans mellan 1 och 5 år.
    Jag har 11 år mellan mina barn!

    Nu "skaffade" vi (gillar verkligen inte det ordet men i brist på bättre) absolut inte barn för syskonets skull, men att se den storas glädje över sitt småsyskon är helt fantastiskt. Många säger att syskon med så stor åldersskillnad "får ut något" av varandra, men det menar jag är bullshit.

    Jag är övertygad om att det har ett egenvärde i att ha människor i många olika åldrar i sin närmaste omgivning. Själv hade jag aldrig ens hållit i en nyfödd bebis då jag fick barn vid 25.Idag lever många kärnfamiljer väldigt isolerat och många barn träffar varken bebisar, tonåringar eller äldre människor över 65 år regelbundet. Men självklart går det att lösa på massor av andra sätt än att få syskon med stor åldersskillnad. Jag nämner enbart detta som ett motargument till det vanliga påståendet att syskon med stor åldersskillnad inte får ut något av varandra.

    Sedan har många syskon betydligt större glädje av varandra som vuxna än som barn , det finns många syskon med säg tre års åldersskillnad som i princip aldrig leker med varandra, möjligtvis med undantag för semesterresor och liknande.

    Hela inställningen att man ska skaffa syskon som något slags tillbehör till det första barnet eller för att tillgodo se ett behov hos sitt första barn är faktiskt ganska sjuk...




    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, jag skulle aldrig kunna skaffa ett barn för någon annans skull! Nu blir det snart ett barn till ändå, men det är något som har växt fram hos oss och som till sist kändes rätt. Det kommer att vara fem år mellan barnen, jag hade aldrig velat ha dem tätare.

      Radera