tisdag 10 februari 2015

Mest ljus

Solen skiner på dagarna. Det är stressigt på jobbet och jag jobbade över både igår och idag. Det är vår i luften och det har hänt någonting tragiskt på jobbet och jag har fått ett sorgligt och ett ledsamt besked. Allting känns ljusare. En del bitar är tunga, men allting är ändå ljusare. Jag känner mig i huvudsak glad och stark, även om det kommer små stunder av ledsenhet.

 

I fredags flexade jag ut tidigare från jobbet eftersom jag inte kunde sluta gråta. Sen kom jag hem, la mig i sängen och bara grät. Allt det ledsna hade tagit över helt och jag började oroa mig för om jag skulle kunna få igenom en sjukskrivning eller inte, om jag skulle börja medicinera och hur jag skulle orka att vara mamma när jag mådde så dåligt. Jag var helt säker på att det var så här det skulle vara. Så där mörkt och orklöst. Jag slumrade till medan Niklas hämtade Elly på förskolan och nör jag vaknade kände jag mig helt bedövad. Det gjorde jag resten av dagen. På lördagen vaknade jag och kände mig ledsen, men gick ändå och tränade på förmiddagen. Efter det hade jag fått en massa ny energi och även om jag var låg så kändes inte allt helt hopplöst längre. På kvällen gick jag på fest. Jag går nästan aldrig på fest. Hade tänkt att skita i att gå eftersom jag tänkte att en massa främmande människor och alkohol säkerligen inte skulle få mig att må bättre. Men sen tänkte jag fuck it, när får jag chansen att gå på fest igen? Så jag glittrade till mig (det var glittertema) och gick dit. Det var skitkul. Alltså, jag tror verkligen jag behövde träffa folk som varken har barn eller som har med jobbet att göra. Jag behövde nog bli lite full, vara uppe sent och bara släppa allt ansvar för andra. Dagen efter sov jag bara till fem, men skit samma det med, det var värt det.

 

Det kommer alltid svackor. Det kommer alltid perioder då jag bara vill lägga mig ner och sluta andas. Ibland är de längre, men oftast är de korta (nu för tiden). Tack gode gud för det. Jag måste bara lära mig att kunna se ett slut på dem när de dyker upp.

 

Jag vill verkligen tacka er alla som har tagit er tid att kommentera här de senaste dagarna. Ni har peppat, brytt er om och fått mig att känna mig mindre ensam. Tack! Just det här med vänskap är ett svårt ämne och jag känner att jag vill skriva mer om det, men det för bli en annan dag.

 

19 kommentarer:

  1. Skönt att du ser ljusglimtar i alla fall. Ibland är det inte lätt att ha perspektiv när man hamnar i svackor, de kan kännas oändliga. Men att kunna komma ihåg att det faktiskt inte är för evigt är en styrka. <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag tappar helt alla perspektiv när jag hamnar där, i det där svarta hålet. Men sen blir det ju alltid bra :)

      Radera
  2. Men jag tror också på det där, att GÖRA något -Lättare sagt än gjort när en mår dåligt, jag vet - Men jag märker på mej själv att om jag ändå ger mej ut och springer fast jag inte vill eller träffar kompisar fast jag inte orkar, så känner jag mej nästan alltid mycket bättre sen :)

    Men jösses vad käckt det lät nu då, men du fattar? Visst?

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fattar! Att bryta det där apatiska, att svettas och inte TÄNKA så jävla mycket, det hjälper! kram

      Radera
  3. Skönt att höra att det känns lättare nu!
    Det är jobbigt att hamna i en svacka(får dem jag med) när man är där är det svårt att tänka att det går över. Men de gör de ju till slut. Jag tror att träningen har hjälpt mig en hel del med att motverka de där svackorna. Förr var det bara att dra täcket över huvet men nu kan jag känna att jag måste ut och springa också. Som för några veckor sedan när jag fick ett tråkigt besked. Då kutade jag med tårarna rinnande och det gjorde ont att andas, inte av att jag sprang utan av de där känslorna. Det är svårt med detta, jag vill vara glad och stabil som "alla andra" är men det funkar inte så bra :/
    Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, om jag inte hade tränat hade jag nog haft en svacka för jämnan, herregud vad träningen hjälper mig!

      Jag har nog accepterat att jag inte är glad och stabil som alla andra, men att jag är bra ändå. Jag orkar lite mindre än de flesta och har lätt för att bli deppig och visst, det suger, men på nåt vis är det ju den jag är.

      Hoppas det inte var något jättehemskt tråkigt besked du fick!

      kram

      Radera
  4. Skönt att det är lite bättre! Jag har aldrig aldrig varit en träningsivrare, men måste ändå medge att det hjälper, många.
    Vänskap, föräldraskap, så väldigt svåra kombinationer ibland. Svårt och intressant ämne, som jag tror på att skriva mer om!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, träning rensar ju skallen på de där tankarna om inte annat och det är skönt att bli ordentligt fysiskt trött.

      Radera
  5. Bra att det känns bättre. Dåligtmående går förr eller senare över men det är ju inte så det känns när en befinner sig allra längst ner.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, det är just det, att allting liksom blir nattsvart.

      Radera
  6. Å så skönt att det lättat lite! Fint att läsa. Heja dig.

    SvaraRadera
  7. Instämmer i heja dig! Du har ju faktiskt levt som ensamstående en ganska stor del av tiden sen du fick barn och bara det är jättetufft.

    SvaraRadera
  8. Alltså vad dumt det lät, hoppas du fattade hur jag menar (tänker att du vet att jag också varit ensam med mina barn en del, även om det "bara" varit kvällar och helger).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fattar precis <3
      Och ja, en blir ju rätt låst när en är själv med barn, så det göder väl de där ensamhetskänslorna ännu mer.

      Radera
  9. Jag är så himla glad att du faktiskt vågar skriva hur du mår, både när det går upp och ner. Och att du skriver om ensamhet. Nu är jag en mycket anonym läsare som aldrig kommenterar, men åh vad jag känner igen mig. Det svåra i att må dåligt är iallafall för mig att jag känslomässigt tror att det bara är jag i hela världen (såklart, vad annars? ;) ) som är ensam och mår dåligt över det. Nu är inte min ensamhet mitt största problem egentligen, pga underbara internet, men min grundångest tar det som ett slags bränsle.
    Nu vet jag inte varför jag skriver detta mer än att kanske bekräfta det du skriver. Jag hör dig och förstår!
    Det är skönt att du redan går uppåt. Modigt dessutom att gå på en fest sådär. Själv är jag feg och trött.. En dålig kombo.

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Känner igen mig i det du skriver; egentligen känner jag mig inte så ensam, för jag har så mycket kontakt med folk via nätet och jag träffar jag ju folk som jag gillar på jobbet och så, men när jag börjar känna mig nere, då kommer ensamhetskänslorna och jag känner mig ensammast i världen. kram

      Radera