torsdag 7 maj 2015

Piffig/söndertrasad

Kolla vad ung och piffig jag såg ut som nybliven mamma! Stolt och tjusig på det där effortless chicsättet i söta klänningar. Så oförstörd. Det var precis vad jag tänkte när den här bilden dök upp i Timehop och jag kände mig lite sorgsen över att jag inte ser ut så där längre. Men sen började jag minnas att jag inte alls var oförstörd i maj för fyra år sen, utan att jag hade en söndertrasad fitta* som hölls ihop av en jävla massa stygn. Ja, det var så det kändes. Jag var öm som fan den första tiden, kunde inte sitta på stolar, och när det började bli bättre och inte längre gjorde ont när jag gick, gjorde det istället ont nör jag stod still. Jag hatade därför att stå i kö, att laga mat etc. Och värst av allt var att jag inte kunde bli kvitt den där känslan av att det var kört som uppstod medan kirurgen sydde mig i två timmar efter förlossningen, utan att säga ett ord om hur det såg ut där nere, om vad som hade gått sönder. Att det var kört för min fitta alltså. Jag tänkte att eftersom ingen säger någonting måste det innebära att allt är helt söndertrasat och att jag aldrig mer kommer kunna ha sex, att jag kommer att lida av inkontinens resten av livet. Efter två dygn fick jag veta att det inte var så, att det tog lång tid att sy för att jag blödde så mycket. Men jag hade inte spruckit åt alla håll och kanter. Men känslan var svår att bli av med. Jag vågade inte låta min barnmorska titta om jag hade läkt när jag var på återbesök. Jag tvingade mig själv att ha sex och var livrädd de första gångerna, eftersom jag var rädd att allt skulle gå sönder igen. Jag gjorde inte knipövningar för det kändes så obehagligt när jag försökte knipa. Jag pratade inte med någon om det här för att det var så läskigt. För att det var så långt ifrån "efter förlossningen kan du behöva sys lite om du har fått en liten bristning" att det kändes absurt. För att ingen annan pratade om det. För att det inte borde ta så lång tid att läka. Men min fitta läkte. Även om det tog tid. Och jag började att kunna njuta av sex igen. Jag tänkte inte så mycket på att det kanske hade läkt fel. Jag började känna mig hel igen. Och att ha en hel fitta är så mycket mer värt än att se ung och piffig ut. Plus att jag har små tuttar igen. WIN!
 
*jag tycker att snippa är ett alldeles förträffligt ord, men i det här sammanhanget kan jag bara inte använda det

 

10 kommentarer:

  1. Ja gud känslan efter förlossning, när man liksom knappt vågar känna efter vad som hänt.
    Vad hemskt att de inte förklarade för dig! Tänker att man är som allra mest sårbar i det läget och verkligen behöver höra att det gått bra, vad de syr osv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eller hur?! Ja, en är ju utmattad och i en väldigt utsatt position. Jag kunde förstås ha frågat, men vågade inte...

      Radera
  2. Visade det för en kompis och hon började lipa av lättnad, så tack för att du delar med dig!

    Och Jag minns när jag läste om förlossningen och tiden efter, (Eshter är ju typ ett halvår yngre än Elly), och hur skönt det var att du var så krass emellanåt. Att det ändå blev bra liksom fast det var rövjobbigt, att det var en del av det som var ok. Jag vet inte om det framgår vad jag menar. Men tack iallafall!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, skönt för mig att höra att andra känner igen sig!

      Jo, jag förstår. Allting är ju inte bara bra eller dåligt, utan både och, om vartannat.

      Radera
  3. Ja fy fan... Minns så väl första duschen efter jag fött tvillingarna, jag vågade inte tvätta mig o underlivet med handen, var rädd för att det skulle vara som ett stort öppet hål där nere.
    Tog fram spegeln och kollade efter när jag kom hem, det rekommenderar jag, visst det var läskigt (den gången) och det var hemskt (blev klippt och hårt tryckta, kolsvart blåmärken runt klippet). Men det var skönt att se, och att se hur det läkte.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag var livrädd för den där duschen, superläskigt ju! Jag kollade i en spegel efter ett par veckor och blev förskräckt... Usch, klippt låter hemskt! För mig blev det sugklocka, vilket gjorde att det blev några rejäla bristningar...

      Radera
  4. Bra inlägg! Men vad knäppt att du inte fick någon information om vad de gjorde när de sydde och hade sig. Jag blev också sydd och har fortfarande ingen aning om hur många stygn eller någonting och jag vågade inte fråga. Nu känns allt normalt i snippy och på återbesöket hos BM sa hon att den såg ut som om jag aldrig fött barn, men veckorna efter förlossningen satt jag hemma och panikgrät och nojjade över hur det kändes/såg ut.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag frågade efteråt hur många stygn det blev och han svarade att han inte hade räknat, vilket jag tolkade som att det var flera hundra, för det kändes ju så.

      Alltså, en har ju klämt ut en bäbis genom snippy, klart att en krisar lite efteråt, men jag kan känna att många av oss kanske hade behövt lite extra stöd.

      Radera
  5. Jag fick inte så många stygn, fyra kanske, men jag satt på en kudde flera veckor efteråt och sex dröjde länge innan jag kunde ha pga smärtan. Det var verkligen en känsla av att vara mosad. Den jobbiga känslan är dock värre i efterhand, när Fia var bebis var jag i ett sådant lyckorus. Dessutom vet jag ju nu hur bra det KAN kännas. Kalle hade större huvud än Fia men jag hade inte ont alls i underlivet efteråt och kunde tom. cykla första eller andra dagen efter förlossningen.
    De berättade ingenting för mig heller om var jag gått sönder och så, de kallade det en liten bristning men det kändes ju inte så. Tack & lov att den inte var större tänker jag då.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror faktiskt det var värre för mig i efterhand också. Egentligen. Jag var så inne i den där bubblan, men smärtan gjorde sig ju påmind... Skönt att du inte fick lika ont andra gången!

      Radera