torsdag 11 juni 2015

10. Ett brev till min gympalärare

Hej Gunnar (Röv)(du kallades så)!

 

Du minns antagligen inte mig, men jag var din elev i tre år från 90-talets mitt och framåt, under alla mina högstadieår. Anledningen til lätt du troligen inte minns mig är inte att jag var en av tjejerna spm skolkade, nej då, jag skolkade aldrig, utan gick troget på lektion efter lektion. Men jag var inte heller en av de där kidsen som tränade flera gånger i veckan, som skulle gå på fotbollsgymnasium eller som tävlade i gymnastik. Nej, jag var en av de där eleverna som du inte var intresserad av, en av dem som du inte hade tid med eftersom du hade fullt upp med att heja på Fredrik som hade chans att slå skolrekordet på 5 km, eller Maria när hon övade på att träffa korgen med basketbollen, som hon redan var bäst på. Jag var väl en av de där eleverna som tråkade ut dig genom att sakna bollsinne och vara feg, klen och långsam. Det du framförde via min klassföreståndare på kvartsamtalen var att jag var försiktig. Konstruktivt! Jag försökte, det gjorde jag, även om jag hatade att vara kass på precis allt vi gjorde. Jag vet inte vad som står i läroplanen, men jag kan tänka mig att det står någonting om att idrottsläraren ska uppmuntra och inspirera till träning, och visst, det gjorde du ju, men du la allt krut på de som redan var bra på allt inom ämnet. Vi som hade behövt en liten push då och då fick fan ingenting mer än suckar när vi inte orkade göra armhävningar.

 

Jag hade kunnat skriva att du skulle ha sett mig nu. Sett att jag har biceps och tränar varje dag. Men du är fan inte värd besväret. Jag har inget behov av att bevisa något för sig.

 

Med ovänliga hälsningar

Sofia

 

PS. På gymnasiet fick jag min första bra gympalärare någonsin! Han hette Tony och han peppade alla.

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar