lördag 6 juni 2015

5. Mitt stoltaste ögonblick

Det är en kilometer kvar. Jag ökar tempot en aning. Det funkar. Jag är inte slut än. Jag ökar lite till. Och lite till, men där tar det stopp och illamåendet väller upp i mig. Jag sänker tempot en aning igen och springer på. Främmande människor står längs vägen och hejar. Mina ben känns fortfarande lätta, trots att de har sprungit 2 mil. Jag närmar mig mål när jag hör "titta, det är Sofia! Heja, heja!" och jag spurtar in på arenan. Mål. Jag har gått i mål. Jag har sprungit 21 km. Jag ler. Jag får en medalj. Jag dricker vatten. Plötsligt är Niklas där. Han har också kommit i mål.

 

Det där Göteborgsvarvet för 6 år sen är min enda idrottsmässiga prestation. Jag har liksom aldrig varit nån tävlade. Men en gång bara anmälde jag mig till Göteborgsvarvet för att jag tänkte att det kunde vara en kul grej. En otippad utmaning för en osportig person som jag. Och visst ångrade jag mig rätt rejält under vintern när jag började min löpträning, men framåt våren kändes det som om jag skulle kunna klara det ändå. Mitt mål var att springa på under 2h. I mars det året sprang jag min första mil någonsin. Två månader senare sprang jag 21 km på 1.52.21. Den tiden kommer jag aldrig att glömma.

4 kommentarer:

  1. Herregud, du är en löpartalang ju!! :) Sen så ska en ju så klart träna det en tycker är kul, men ändå: Jösses vilken tid!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe, tack! Kan ju tycka att det är lite synd att jag inte testade det här med löping lite tidigare och att jag aldrig fastnade för det.

      Radera
  2. Det är en superbra tid. Så snabbt har jag aldrig sprungit.

    SvaraRadera