söndag 24 januari 2016

Hjärnspöken

Förra gången jag var gravid var jag inte så orolig. Det hade tagit så lång tid att bli med barn att det liksom bara kändes som att ni när jag äntligen var gravid, skulle det gå vägen. Visst, lite nervös inför ultraljudet var jag väl, men annars var jag rätt cool (förutom hormonutlösta gråtattacker och sånt). Men den här gången började jag oroa mig för missfall nästan från början, för det gick så fort att bli gravid att jag blev misstänksam. Och någon slags logik sa till mig att det gick för enkelt för att allting ska gå vägen. Det var inte så att jag oroade mig dygnet runt, för oftast var jag glad och såg fram emot att få ett barn till, men oron fanns ändå där i bakgrunden. Sen kom blödningarna. Först en liten droppe blod på papperet när jag torkade mig efter att ha kissat. Dagen efter en droppe till. Efter några dagar var det rosa flytningar och dagen efter det rann det ljusrött blod ur mig. Niklas fick gå iväg till bensinmacken och köpa bindor och jag var säker på att det var kört, för inte var det här en av de där mindre blödningarna som är helt ofarliga som det står om på 1177. Hela natten låg jag och vände och vred på mig medan jag väntade på att jag skulle få kramper i magen och att embryot skulle komma ut. Men blödningen avtog framåt morgonen, jag lyckades få en tid för ultraljud på en privat gynmottagning samma eftermiddag och allt såg bra ut. Det såg även bra ut två veckor senare när jag fick göra ett ultraljud på min vanliga barnmorskemottagning.
 
Efter det tänkte jag inte så mycket på missfall. Åtminstone inte när vecka 12 var förbi. Men sen blev jag sjuk (för två veckor sen) och det misstänktes influensa, som inte är bra för fostret, och lunginflammation, som inte heller är bra för fostret. Det visade sig att jag hade luftrörskatarr och jag pustade ut i några dagar. Tills jag inte blev bättre, sökte på nytt och fick reda på att jag har mycoplasma lunginflammation. Det här med att jag inte blev bättre tärde så mycket på mig och jag oroade mig så mycket för att bäbin skulle få bakterier och bli sjuk. Jag försökte ta reda på vad som kunde hända med bäbin, men det var ingen som svarade, vilket gjorde mig ännu oroligare. "Det är säkert ingen fara" biter liksom inte på mig när jag väl har börjat oroa mig.
 
Och så började rutinultraljudet närma sig och oron hopade sig. Oro för att bäbin har dött, för rörelserna jag känner kan ju vara inbillning. Oro för fosterskador som kan göra att det inte blir någon bäbis över huvud taget. Och jag började noja över att min mage inte växer. Tänk om det tyder på att fostret inte växer?
 
Nu är det några dagar kvar till ultraljudet och jag är inte hypernervös längre, utan i takt med att jag har börjat bli bättre från lunginflammationen har jag lugnat ner mig lite. Men jag längtar bara efter att få det överstökat, så jag kan gå vidare.

 

14 kommentarer:

  1. Har tänkt på dig, låter hemskt att vara så sjuk och ännu mer under en graviditet. Förstår oroskänslan, men sannolikt kan du pusta ut om några dagar efter UL. Håller tummarna, såklart! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, alla sjukdomssymptom känns liksom värre nu när jag är gravid och jag tänker så mycket på hur bäbin kan drabbas. Men förhoppningsvis är allt bra med den därinne! Tack för omtanken!

      Radera
  2. Håller alla tummar! Heja mangon och heja dig! Hoppas du kan släppa lite oro snart.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja, jag vill bara att det ska vara torsdag kl 12 nu, så det är över

      Radera
  3. Jag var också väldigt mycket mer orolig andra gången, gissar att jag då verkligen förstod vad jag riskerade att förlora. Min rädsla övergick sen från missfall till för tidig födelse osv. så den släppte aldrig riktigt...

    Läskigt att du blödde så i början... Hu! Och all sjukdomar. Vilken otur du haft!

    Håller tummarna för att allt ser bra ut och att du få vara frisk resten av tiden!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är nog det där med att en vet vad en kan förlora när det är andra gången. Och det har liksom blivit så mycket med blödningar och sjukdomar, men förhoppningsvis kommer allt vara lugnare resten av tiden!

      Radera
  4. Åh, som jag känner igen mig! Och så glad jag är för din skull (fast jag bara känner dig via bloggen) att det gått bra så här långt! Jag ligger 4 dagar före dig i graviditeten, och har fått kämpa slut på all vår energi för detta lillasyskon (10 ivf:er och 2 missfall). Små-blödde hela tiden från v5-v11, och har först nu börjat acceptera/inse att det nog kommer att gå vägen, och börjat känna mig bekväm med att prata om det på jobbet t.ex (det syns ordentligt på mig). Gjorde rutin-ultraljuder för en vecka sedan, och hade allt klart för mig innan hur de skulle berätta om fosterskador etc., men allt såg bra ut! Håller tummarna för dig också!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men oj, vad ni har fått kämpa! Inte konstigt att du bli orolig efter alla försök och två mf, det måste vara svårt att tro att det är sant när det väl går bra sen! Och blödningar, fy, vad de tär på en! Vad skönt att UL gick bra, kanske lättare att kunna känna glädje nu?!

      Radera
  5. Hoppas tiden som är kvar innan det är torsdag går snabbt! Allting kommer vara jättebra ska du se, men förstår din oror själv i v. 22 nu, väntan på UL var verkligen en pärs).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja, dagarna innan segar sig verkligen fram, det var så förra gången också. Då var jag inte särkilt orolig, men precis innan ultraljudet blev jag rädd att det skulle vara tomt i magen.

      Radera
  6. Åh ❤️ Min första graviditet var 9 månader av oro, tror alla hormoner gör en knäpp... Lycka till på RUL! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kände mig betydligt mer påverkad av hormoner förra gången, men var konstigt nog mindre orolig. Nu är det tvärt om, men bara RUL går bra, så ska jag nog kunna slappna av mer!

      Radera