torsdag 28 januari 2016

RUL

Så idag var det dags! Rutinultraljudet! Om jag ska vara ärlig så var jag inte lika orolig som jag var för några dagar sen. Jag har känt små fladdriga rörelser i magen ganska länge, men nu i veckan började jag känna mer tydliga puffar och sparkar, vilket lugnade ner mig ungefär ett halvt ton. Men det var ändå ganska pirrigt idag, både för mig och för Niklas. Men allt såg bra ut! Det var ett riktigt sprattligt litet yngel där inne, som både sparkade och boxades, så det var svårt att få en bra bild. Men vad gjorde det? Barnmorskan betonade att det såg ut som en helt normal graviditet och vi pustade ut. Det enda som var lite trist var att moderkakan ligger både lågt och i framkant, så jag får göra ett nytt ultraljud i vecka 34 för att kolla läget på moderkakan, så den inte är ett hinder för vaginal födsel, för jag vill helst föda vaginalt. Jag är dock inte så orolig för detta, för det var likadant förra gången och då flyttade moderkakan på sig.
 
Elly blev jätteglad över ultraljudsbilden och Niklas skrev ut en kopia på jobbet, som Elly satte upp på sin vägg. Hon är så otroligt förväntansfull och jag är så glad att hon ska bli storasyster. Nu känns det också så himla verkligt med graviditeten och jag vågar vara riktigt glad och förväntansfull jag med!

 

tisdag 26 januari 2016

Yoga, min yoga

Jag har verkligen saknat yogan nu när jag har varit sjuk ett tag. Jag är ju så van vid att yoga åtminstone en liten stund varje dag, att både min kropp och mitt inre skrike efter yoga om jag missar ett par dagar. Jag har försökt att göra några enkla poser och rörelser, som cat/cow och child's pose, för att inte bli helt stel. Allt sängliggande jag har ägnat mig åt på sistone är förstås bra eftersom kroppen behöver vila, men det gör ju inte direkt underverk för flexibiliteten. Hur som helst så har jag knappt kunnat göra de enklaste och mjukaste positionerna ens, eftersom jag bara har hostat så fort jag har rört mig eller bara försökt att andas lite djupare.
 
Men så igår ägnade jag en stund åt mjuka och snälla poser, såna som inte kräver någon styrka eller ansträngning, och det var så otroligt skönt att bara få känna min kropp röra lite på sig och mjuka upp. Och inte bara det; jag kände hur mycket jag har saknat avkopplingen och lugnet som yogan ger mig. Jag känner att jag särskilt behöver lägga fokus på höfter, rygg och baksida lår nu. Mina höfter brukar vara ganska öppna, men de har verkligen blivit stelare på sistone och att jobba på att öppna upp dem ordentligt känns som en bra investering inför förlossningen. Ryggen har blivit stel av allt sängliggande, så jag behöver göra en hel del spinal twists och även öppna upp bröstryggen. Och baksida lår är alltid den del på min kropp som är minst flexibel. Jag gav just mina hamstrings en hel del extra uppmärksamhet under hösten, och det gav faktiskt resultat, men det där är ju färskvara, så nu är det bara att börja om från början. Så nu när jag börjar känna mig bättre ska jag börja yoga varje dag igen, MEN jag ska verkligen anstränga mig för att ta det riktigt lugnt och inte börja med plankor och armbalanser än på ett tag, för nu måste jag framför allt bli frisk.

 

måndag 25 januari 2016

En lite lustig grej bara

Jag har ju hostat som en galning de två senaste veckorna, både dag och natt. Det lustiga är att Elly, som sover mellan mig och Niklas, inte har vaknat en enda gång av mitt hostande, men så fort Niklas snarkar lite, eller bara råkar andas högt i sömnen, då vaknar hon direkt!

söndag 24 januari 2016

Hjärnspöken

Förra gången jag var gravid var jag inte så orolig. Det hade tagit så lång tid att bli med barn att det liksom bara kändes som att ni när jag äntligen var gravid, skulle det gå vägen. Visst, lite nervös inför ultraljudet var jag väl, men annars var jag rätt cool (förutom hormonutlösta gråtattacker och sånt). Men den här gången började jag oroa mig för missfall nästan från början, för det gick så fort att bli gravid att jag blev misstänksam. Och någon slags logik sa till mig att det gick för enkelt för att allting ska gå vägen. Det var inte så att jag oroade mig dygnet runt, för oftast var jag glad och såg fram emot att få ett barn till, men oron fanns ändå där i bakgrunden. Sen kom blödningarna. Först en liten droppe blod på papperet när jag torkade mig efter att ha kissat. Dagen efter en droppe till. Efter några dagar var det rosa flytningar och dagen efter det rann det ljusrött blod ur mig. Niklas fick gå iväg till bensinmacken och köpa bindor och jag var säker på att det var kört, för inte var det här en av de där mindre blödningarna som är helt ofarliga som det står om på 1177. Hela natten låg jag och vände och vred på mig medan jag väntade på att jag skulle få kramper i magen och att embryot skulle komma ut. Men blödningen avtog framåt morgonen, jag lyckades få en tid för ultraljud på en privat gynmottagning samma eftermiddag och allt såg bra ut. Det såg även bra ut två veckor senare när jag fick göra ett ultraljud på min vanliga barnmorskemottagning.
 
Efter det tänkte jag inte så mycket på missfall. Åtminstone inte när vecka 12 var förbi. Men sen blev jag sjuk (för två veckor sen) och det misstänktes influensa, som inte är bra för fostret, och lunginflammation, som inte heller är bra för fostret. Det visade sig att jag hade luftrörskatarr och jag pustade ut i några dagar. Tills jag inte blev bättre, sökte på nytt och fick reda på att jag har mycoplasma lunginflammation. Det här med att jag inte blev bättre tärde så mycket på mig och jag oroade mig så mycket för att bäbin skulle få bakterier och bli sjuk. Jag försökte ta reda på vad som kunde hända med bäbin, men det var ingen som svarade, vilket gjorde mig ännu oroligare. "Det är säkert ingen fara" biter liksom inte på mig när jag väl har börjat oroa mig.
 
Och så började rutinultraljudet närma sig och oron hopade sig. Oro för att bäbin har dött, för rörelserna jag känner kan ju vara inbillning. Oro för fosterskador som kan göra att det inte blir någon bäbis över huvud taget. Och jag började noja över att min mage inte växer. Tänk om det tyder på att fostret inte växer?
 
Nu är det några dagar kvar till ultraljudet och jag är inte hypernervös längre, utan i takt med att jag har börjat bli bättre från lunginflammationen har jag lugnat ner mig lite. Men jag längtar bara efter att få det överstökat, så jag kan gå vidare.

 

lördag 23 januari 2016

Lunginflammation

Värdigheten i att hosta så en håller på att kissa ner sig, rusa till toan, börja kissa, men samtidigt hosta så mycket att en måste kräkas, så att en får knipa av kisstrålen medan en lutar sig över handfatet och spyr upp vattnet en just drack, sätter sig ner och kissar klart, med en enorm suck av lättnad och reser sig till sist och fortsätter att spy i toan, samtidigt som en spolar. Eller när en hostar så kraftigt att hela middagen kommer upp. Eller när en har lämnat Kiddo på förskolan och går hemåt i snigelfart för att inte hosta ihjäl sig. Nä, det här med lunginflammation är inte så glamoröst.